Medium format look: Brenizer igen - på film

För några år sedan skrev jag här på bloggen om Brenizer-metoden, dvs att stitcha flera bilder med kort skärpedjup, gärna som ett multi-raders panorama. Syftet är att få en slags "mellanformats-look." Jag har sedan dess drömt om att göra det med inscannade bilder tagna med en analog kamera. Förutom looken, ger det också en bild med mycket högre upplösning än vad en 35 mm-film annars kan ge. Men det är lite av en utmaning. Jag har försökt flera gånger, utan att det blivit speciellt bra. Av flera anledningar. Gör man det på frihand med en kamera utan motor/winder är det lätt att man flyttar kameran lite åt fel håll när man drar fram filmen. Jag köpte faktiskt en winder till min Olympus OM3 Ti just av den anledningen. Men det är förstås bättre att sätta kameran på ett stativ och med diverse tillbehör på stativhuvudet. Då får man mer exakt förflyttning och dessutom undviker man viss parallax mellan varje bild vilket annars gör det svårt för programvaran att stitcha ihop bilderna. När jag nu utökat utrustningen med just sånt, och dessutom ännu en gång drabbats av måste-fota-film-igen-sjukan och gått och köpt en Leica M6 TTL (från 1998 i mint-condition - suck, gick inte att stå emot...) var det dags att försöka igen.

Nedanstående bild är alltså baserat på 8 bilder tagna med min M6'a och ett Summilux 50mm f1.4 (med full bländaröppning, så klart) på Fujifilm Neopan Acros som jag haft i frysen några år. Inte den nya Acros II, utan originalet. Framkallad i D76, scannad med min Nikon D850 med en AF Micro Nikkor 60mm 2.8 + Nikon ES-2. Att stitcha ihop dem med Capture One Pro gick däremot inte så bra, det blir bara flammigt och konstigt. Men jag blev riktigt impad av Affinity Photo. Den svalde alla bilderna utan gnäll och utan att jag ens behövde crop'a bort ramen runt varje inscannad bild - den maskar bort allt sånt automatiskt. Jag genererade ut en negativ Tiff-bild från Affinity Photo som jag sedan redigerade i Capture One Pro. Jag tycker resultatet blev ganska bra. Det enda jag inte gillade med Affinity Photo var att det inte går att välja projektion när man stitchar panorama, men det sägs på nätet att det alltid blir sfäriskt, vilket borde bli bra i det här fallet. Men tyvärr blir det lite väl mycket distortion. Som tur är kan man i Affinity Photo typ fixa det någorlunda i efterhand. Dock inte helt lätt att få det perfekt för mig som nybörjare, så jag fick nöja mig så här.

Film

Bländare 1.2 är skumt.

Det blir liksom inte skarpt alls. Men ändå lite.

Bländare 2 eller 2.8 funkar bättre.

Hur får man in bilderna i datorn nuförtiden? undrade Erik på bilden ovan. Ja, min gamla filmscanner gav upp så fort jag försökte använda den. Så jag tog helt enkelt och fotograferade av negativen med min Nikon D810 med ett 60 mm macroobjektiv med en diaduplikatortillsats. Rätt bra resultat, faktiskt. Lite pilligt att få det rakt och så bara. Byggde en liten negativhållare av ett par diaramar. Men man slipper vänta på scannern, som är jätte långsam i hög upplösning. Men det bästa är att man kan redigera en RAW-fil i Lightroom precis som vanligt. Fast vissa reglage blir lite tvärtom eftersom man måste vända negativbilden till positiv. 

Tillbaka till analogt?

Varför skulle jag vilja fota analogt igen? Nån sa att yngre fotografer som inte växt upp med det analoga gärna vill prova på analogt och köper en gammal kamera för några hundra, eller så. Vi lite äldre har liksom lämnat det bakom oss. Digitalt är så mycket bättre helt enkelt. Bilderna blir bättre och man kan snabbt få feedback och lära sig bli bättre.

Eller?

Jag vet inte om det var min gode vän Daniel som smittade mig, eller min sons kompis, Axel, eller båda. Eller inte alls. Det har nog legat och pyrt ett tag. Saknaden att ställa in skärpan manuellt med snittbild. Enkelheten. Färre funktioner. Inga menyer, inga moder. Framkalla svartvit film. Spänningen. Väntan.

Men vänta. Bilderna då? Kornigheten.  Hmm. En god vän undrade om det inte går att simulera den analog känslan i Lightroom. Nja. Inte riktigt. Här är ett exempel. 

Bilden visar förstås kameran jag köpte. Jag fotade ju länge med en OM-4 Ti, tills den gick sönder. Så det var klar jag köpte en sån här, kameran alla OM-fans drömmer om. Jag testade först att fota en rulle min frus gamla Pentax MZ-S, men den trivdes jag inte med. Jag försökte t.o.m. laga min gamla OM-4 Ti, men den höll inte. Så det fick bli "drömkameran". Och några få objektiv. Jag hade ju sålt alla objektiv för 11 år sedan.  Så jag införskaffade en vidvinkel 28/2, ett normal 50/1.2 och ett kort tele 100/2. Alla superduper-gluggar som hade varit total omöjliga att köpa för en vanlig dödlig förr i tiden. Gissar att det är bra andrahandsvärde om jag vill sälja dem igen.