Automatisk registrering av Olympus-objektiv på Leica M

Digitala Leica M-kameror, som min M10, t.ex har ju inga elektriska kopplingar mellan objektiv och kamerahus. Men kameran kan ändå känna av vilket objektiv som sitter på kameran, och använda den informationen till lite olika saker. Dels lagrar den metadata för bilden och dels kan den göra vissa korrigeringar i bilden direkt i kameran i raw-filen, t.ex. kompensera för vinjettering. Även auto-ISO i kameran använder information om brännvidden för att välja en ISO som ger tillräckligt snabb slutartid för brännvidden, för att undvika skakningsoskärpa.

Hur vet då kameran vilket objektiv som sitter på? Jo, det fungerar bl.a genom att alla moderna Leica M-objektiv har en sk. 6-bit kod i form av sex antingen svarta eller vita prickar på bajonett-fattningen. Äldre objektiv kan lämnas in till Leica för att få dessa i efterhand, eller kan man göra det själv. Kameran har även alla Leica M-objektiv i en meny, så att man kan välja vilket man har satt på kameran, om det är ett äldre objektiv utan kod. Även Leica-objektiv för R-fattningen för Leicas gamla spegelreflexkameror, finns i menyn. Men det finns ingen 6-bits kod för dem. Förutom 6-bitskoden finns det även en mekanisk koppling i bajonetten som väljer vilka ramar som ska visas i sökaren. Det finns därför tre olika "varianter" av bajonettfattningen. Varje variant ger att två ramar visas samtidigt i sökaren, t.ex. för 35 mm och 135 mm. För att vara korrekt, är det inte bara 6-bitskoden, utan även denna koppling (tre varianter) som kameran använder för att automatiskt avgöra vilket objektiv som sitter på. Detta är viktigt att tänka på för den som vill måla på koden själv. Man köper då en lös fattningsring av rätt variant med sex små spår för koden och målar i, och byter sedan ut fattningsringen på objektivet.  Man kan naturligtvis på detta sätt även själv koda icke-Leica-objektiv med M-fattning från t.ex. Zeiss, eller Voigtländer mm, genom att "lura" kameran att det är ett av Leica's objektiv. 

Hur gör man då om man sätter på icke-Leica-objektiv med en adapter, t.ex. mina gamla Olympus OM-objektiv?

De flesta gör antagligen så att de väljer ett så likt objektiv som möjligt i menyn när de sätter på objektivet med en adapter. Men det är ju lätt att glömma. Det skulle ju vara smidigt med en 6-bitskod även för dessa. Kruxet är adaptern. Man måste ju ha en adapter för varje objektiv i så fall, och koda varje adapter. Dessutom måste det för det finnas infrästa spår där man kan måla koden i. Det har inte alla adaptrar. Men jag råkade faktiskt ha en adapter från amerikansk tillverkare redan, med spår infrästa som man skulle kunna måla i 6-bitskoden. Tyvärr var jag dum nog och köpte fler sådana. Det var ett misstag, skulle det visa sig. Kvaliteten var för dålig på de nya trots att de var från samma amerikanska tillverkare. De klickade inte i på kameran. Jag fick lov att reklamera dem. Jag kontaktade en annan känd tillverkare av adaptrar i Tyskland, känd för bra kvalitet och frågade om de hade adaptrar som man kunde koda själv. Fick svar ganska snabbt. Det hade de inte. Vilket kanske var tur, för deras adaptrar är hiskeligt dyra.

Men ett annat problem som jag inte visste då var ju att adaptern ju måste finnas i de tre olika varianterna beroende på brännvidd, eftersom kameran ju kräver att fattningen ska stämma överens med koden, annars vägrar kameran att registrera koden. I övrigt har man ingen större nytta av ha ramarna i sökaren, eftersom fokusering med mätsökaren kräver en mekanisk koppling, som naturligtvis inte finns på objektiv gjorda för en spegelreflexkamera. Man sätter istället på en elektronisk sökare på blixtskon på Leica-kameran för att kunna ställa in skärpan. Men som sagt det skulle ju var nice om kameran visste vilket objektiv som sitter på.

En lösning skulle vara om adaptern hade en Leica-fattning som var utbytbar, så att man kan skruva på rätt variant, och dessutom ha infrästa spår för 6-bits kodning. 
Var hittar man det? På ebay fanns det naturligtvis billiga kinesiska adaptrar som verkade ha fästskruvarna på rätt ställe så att jag kunde köpa bajonettringen av rätt variant från någon annan kinesisk försäljare på ebay. Sagt och gjort, några veckor senare hade jag en hög adaptrar och fattningsringar. Kvaliteten var lite olika. Adaptrarna från den kinesiska tillverkaren var riktigt bra. De lösa fattningsringarna jag köpte från två olika försäljare var lite si-så-där. En från den ena försäljaren var av bra kvalitet, men felmärkt på kartongen, dvs den var inte den variant den uppgavs vara, och inte heller den jag hade beställt. De från den andra försäljaren gick inte att sätta på kameran av någon anledning - det tog stopp. Efter en inspektion med lupp för att jämföra med den som var OK (men felmärkt) såg jag att det bara var att fila kanten lite, t.ex. med ett diamantbryne jag brukar använda för att bryna mina långfärdsskridskor. Sen funkade det. Ett annat problem var att skruvarna som fäster fattningsringen är av den japanska JIS-standarden, inte den vanliga av typ Phillips. Man behöver därför en speciell skruvmejsel för att inte förstöra skallarna, vilket jag naturligtvis gjorde allra först. 

Tills lut fick jag till det. En adapter kodade jag till mitt 90 mm f/2, en till mitt 50mm f/1.2 och en till mitt 21mm f/2, alla med Olympus OM-fattning. Svårigheten är att välja vilket av Leica’s objektiv man ska välja. Koden pekar ju ut ett specifikt Leica-M-objektiv, inte egentligen brännvidden och största bländare. Det finns dessutom flera olika med samma brännvidd och största bländaröppning, t.ex. två olika 90mm f/2, och Leica har dessutom inget 21mm med bländare 2.0, bara två med 2.8 och ett med 1.4. Jag valde till slut ett med 2.8. 

En sak till återstod. Jag ville ju ha korrekt metadata i raw-filen om vilket Olympus OM-objektiv som jag faktiskt använt. Jag gjorde därför ett litet script på datorn som byter ut metadatat i raw-filen om vilket objektiv som jag använt (dvs det Leica objektiv som kameran lurats att tro att jag har) till det objektiv som verkligen satt på. Så t.ex. varje gång jag påstått att jag fotat med ett Leica Noctilux 50mm f/1.2 så ändrar den det till Olympus OM Zuiko 50mm f/1.2.

Gamla manuella objektiv från förr: Leica och Olympus på Fuji

Har man väl börjat sätta gamla manuella objektiv från förr på en spegellös kamera är det lite svårt att sluta. Det är så himla roligt och ger en speciell känsla när man fotograferar och får ställa in skärpan manuellt igen som man gjorde förr. Man börjar samla och leta på nätet efter nya och hoppas göra ett klipp. Men egentligen är det lite dumt eftersom moderna linser oftast är mycket bättre, dvs skarpare och med mindre optiska fel, som t.ex. kromatisk aberration. Men ibland kan ett gammalt objektiv ge andra egenskaper som man ändå gillar, som ger lite karaktär på bilderna, t.ex. hur områden med oskärpa ser ut. Idag tog jag några bilder med några objektiv på min Fujifilm X-Pro3 som har ungefär samma brännvidd, motsvarande 35mm i fullframe. En liten jämförelse. Alltid svårt att göra det perfekt vetenskapligt, men det var mest för att jag skulle se själv vad som skiljer dem åt. Det kan man ju alltid dela med sig av. 

Objektiven är:

1. Fujifilm Fujinon 23mm f/2 R WR
2. Leica Elmarit-M 24mm f/2.8 Asph
3. Olympus Zuiko OM 35 mm f/2 + Metabones Speedbooster Ultra
4. Olympus Zuiko OM 21 mm f/2

Priset är lite svårt att jämföra eftersom det bara är Fuji som tillverkas numera. Det kostar nytt ca 4700kr. Leica Elmarit-M Asph 24mm får man leta efter begagnat och kostar ca 12000 - 25000kr. Samma sak Zuiko 21mm f2 ca 9000kr - 20000kr. Ett begagnat Zuiko 35mm kostar ca 1500kr - 4000kr. Priset beror på skicket naturligtvis. 

Man kan naturligtvis fråga sig varför man skulle köpa de där dyra gamla linserna, när Fuji-objektivet är så pass mycket billigare och förmodligen bättre. Men det är en helt annan historia. En sak att tänka på är att Fuji-objektivet bara fungerar på Fujis kameror som är APS-C. Alla de andra objektiven är gjorda för sk. "full-frame", dvs 35mm, och går att sätta på full-frame-kameror från Leica, Nikon, Canon och Sony, t.ex. Vill man fokusera manuellt har Fuji-objektivet ingen mekanik för det, utan det sker motoriserat, vilket inte går att jämföra med de manuella objektivens fokuseringsring. Men det kan skilja en hel del på vilket exemplar man får tag på. En del är tröga, medan andra är lätta att vrida.

En intressant iakttagelse jag gjorde var att färgerna skiljer sig lite. Fujiobjektivet ger lite tråkigare färger, tycker jag. Men skärpan är absolut bäst på fuji-objektivet. Som förväntat är Leica-objektivet skarpare än Olympus-objektiven. Leica har precis som Fuji knappt någon kromatisk aberration heller, vilket Olympus-objektiven lider väldigt mycket av. Värt att tänka på är att Speedbostern kan bidra en del fel också. Men troligen inte så värst mycket. Jag tycker nog att Fuji har lite mer distortion också, men jag får väl fotografera en tråkig tegelvägg nån dag.

Först en bild tagen på bländare 8. Notera att när jag har Speedbooster på är ljusstyrkan ett steg mer än det som står på objektivet. Dvs jag har ställt in bländare 11 på objektivet för att få bländare 8. En Speedbooster är ju en sk ."focal reducer", dvs motsatsen till en tele converter. Brännvidden ändras, men öppningsdiametern är ju den samma.

Sen en bild med lite kortare skärpedjup. Bländare 4 (åter igen ställde in 5,6 på Olympus 35mm med Speedbooster)

Det blir intressant när man beskär bilden:

Jag måste nog säga att jag totalt sett gillar Leica-objektivet bäst, tätt följt av Fuji, sen Olympus 21mm och sist kommer Olympus 35mm med Speedbooster. Men kolla på färgerna. Svårt att säga vilken som är bäst. Men jag tycker på de här bilderna har Olympus 35mm+SB och Leica bättre färger än Fuji. Men det ska sägas att ljuset inte är exakt det samma på just de här bilderna. Men jag har sett samma sak på andra jämförande bilder jag tagit vid andra tillfällen också. Men om man är ute efter mest skärpa är det så klart Fuji som vinner. Det är ju dessutom inte alltid helt lätt att sätta skärpan helt perfekt med manuella objektiv. Jag hoppas jag lyckades.

Macro i fokus

Macro-foto är kul. Men också svårt. Skärpedjupet är pyttelitet. Man kan naturligtvis blända ner för att öka skärpedjupet lite grann, men det kostar i antingen lång slutartid eller  hög ISO och brus, eller i värsta fall sämre skärpa p.g.a. diffraction.

En ny teknik som kommit brukar kallas focus-stacking. För den som inte känner till tekniken så är det helt enkelt en sammansättning (merge)  av många bilder med olika avståndsinställning (eller t.o.m olika avstånd) för att åstadkomma större skärpedjup. Man kan använda det både för macro,  men också för landskapsbilder om man vill ha något väldigt nära i förgrunden och samtidigt ha t.ex. berg skarpa i bakgrunden.

Jag har länge tänkte att jag borde testa det. Jag har sett så fantastiska bilder på insekter framför allt och läst reportage om foto-entusiaster som i princip bara håller på det. När jag läste om Nikon D850 att den hade stöd inbyggt för att automatiskt ta flera bilder med olika så blev jag sugen på att testa focus-stacking redan innan jag har fått min D850. Eftersom min Nikon D810 har lämnat mig (för inbyte hos Rajala) kunde jag inte använda mitt 105 mm macro-objektiv heller. Så jag testar med min Fuji XE-2 och ett gammalt manuellt Olympus-objektiv 100mm f/2.0 och en gammal mellanring, och adapter (ingen speed booster) förstås. Det kan väl knappast gå. Eller? Med stativ så kanske.

Eftersom det är höst så blir det svampar som blir motivet. Funkar inte med stativ. Kameran måste ligga ner i lorten och kanske en liten pinne under objektivet för att få rätt vinkel. Nu får vi se vad programvaran Zerene Stacker och Helicon Focus som jag laddat ner för utvärdering går för. 

Jag testar först med Helicon Focus och sedan Zerene Stacker. Den senare vinner nog med den här:

Det här var kul. Det kommer att bli fler sådana bilder.

Men nu ska jag gå och steka kantareller.

Speed booster

För ett år sedan köpte jag en gammal Olympus OM 3Ti. Jättekul att fota analogt igen. Att få ställa in skärpan manuellt ger en speciell känsla åt fotograferandet. Själva processen att ta en bild är ju en del av min foto-hobby. Det handlar ju inte bara om resultatet - själva bilden. Att manuellt ställa in både tid och bländare - ingen automatik är också kul. Enkla kameror utan en massa modes och automatik, menyer mm. är befriande. Men det finns en del av processen som ibland kan bli lite jobbig. Den var det normala då, men som jag kanske glömt bort. Efter att man tagit slut på rullen måste man framkalla rullen. Kul? ja, ganska, men det tar tid. Sen efter att filmen torkat, ska den scannas. Jag använder min Nikon D810 och ett 60mm macro-objektiv med en dia-duplikator på för att göra det. Det går snabbt att ta en bild, men det är ganska mycket pill runt det hela innan man fått in alla bilder i datorn, beskurit dem mm. Ganska tröttsamt efter ett tag. Resultatet blir inte alltid så bra heller.

Men en sak är kul med den gamla kameran. Objektiven! Jag började med en 50/1.2 och en 28/2. Men det finns fullt med gamla fina OM-objektiv på ebay, tradera, KEH, fotosidan köp/sälj mfl. Ibland hittar man ett riktigt riktigt kul objektiv, som t.ex. det helt fantastiska 100/2. Men ska man leka med såna måste man fundera på om det är kul att vänta på att se resultatet först efter allt jobb med framkallning och scanning. 

Lösningen är att köpa en spegellös digitalkamera och en adapter. Sony har i princip den enda kameran (A7-serien) med "full frame"-sensor som är intressant. Gillar man inte Sony A7 finns det adaptrar till kameror med mindre sensor också. Men då får man den sk. crop-faktorn. Vidvinkelobjektivet blir inte så vidvinkligt längre. Men teleobjektivet kanske blir roligare, eftersom det blir en mindre bildvinkel och därmed "som-om" det var ett längre objektiv.

Men det finns ett annat alternativ. En sk. "speed booster"-adapter (eller focal-reducer) till en spegellös digitalkamera med mindre sensor, t.ex. M43 eller APS-C-storlek. Då finns det fler kameror att välja på. En sådan adapter är i princip som motsatsen till en tele-converter. Istället för 1.4x eller 2.0x är den t.ex. 0.71x. Då "slipper" man att den sk. "crop-faktorn" (vanligen 1.5x eller 1.6x) som blir p.g.a. den mindre sensorn. Ett 100mm objektiv blir då ett 71mm objektiv och behåller därmed nästan samma bildvinkel som objektivet har i original. Nästan, eftersom 71mm*1.5 är 106,5mm.

Men eftersom ljusstyrkan/bländartalet som står på objektivet är kvoten mellan brännvidden och öppningsdiametern (t.ex. 50mm med öppningsdiameter 35 mm har bländare 1.4=50/35) blir också ljusstyrkan förändrad (precis som med en tele-converter). Så ett 100/2 blir ett 71mm bländare 1.4, men en "speed booster" på 0.71x. Och mitt 50/1.2 blir ett 35/0.85! Det är därför det heter "speed booster". Man får ungefär ett bländarsteg ljusstarkare objektiv.

En fördel med APS-C är också att man kan växla mellan en vanlig adapter och en speed booster. Varje objektiv får på så sätt två olika brännvidder.

Så här är vi nu. Alla gamla OM-objektiv kan användas på en APC-C-kamera. I mitt fall blev det den utgående Fuji X-E2, som såldes ut billigt. Kameran är väldigt lik min Fuji X100T, fast med objektivfatting. Speed booster-adaptern är en Metabones Speed Booster Ultra. Den är den bästa på marknaden, men klart dyrare är de konkurrenter som finns. Man kan t.ex. justera infinity-läget (vilket jag behövde göra). Resultatet blir riktigt bra. Man kan tycka att det är dumt att stoppa in linser mellan objektiv och kamera - att det (som en tele-converter) skulle bli sämre skärpa. Men ja, kanske det blir så (jämfört med en Sony A7, t.ex.), men eftersom man utnyttjar hela bilden istället för att beskära behåller man ju objektivets upplösning bättre. Fler linser inuti ett objektiv behöver ju heller inte bli sämre än ett objektiv med färre linser inuti. Det gäller bara att det är bra kvalitet på linserna. En speed booster är också lite mindre än en adapter som inte har linser.

På bilden syns ett 21/2. Det är ett objektiv som f.ö. egentligen inte är kompatibelt med Metabones Speed Boostern. Jag behövde modifiera det en aning. Många av Olympus OM-objektiv har en lite "fläns" av någon anledning. Om den sticker ut för långt kan den skada linsen på speed boostern. På 21/2 är det så. Jag köpte därför en lös objekttivfattning från ett trasigt objektiv på ebay, som jag modiferade (bröt av flänsen) och bytte helt enkelt ut fattingen på mitt objektiv (lite trixig, men youtube är din vän). Originalfattningen har jag sparat. På en del objekt är flänsen så liten att den inte är något problem, t.ex. på mitt 28/2: