Förr eller senare trillar man dit

Nej, kanske inte. De flesta är kloka och håller sig i skinnet. För mig och för många andra har det naturligtvis alltid varit något man drömt om. Men andra skulle aldrig göra något så dumt. Eller så är det helt enkelt ouppnåeligt, eller inte värt det, även om det är en dröm. Själv har jag tagit små steg allt närmare men kanske inte riktigt omfamnat det helt. Det är ju inte värt det, egentligen. Men sen händer något och sen något mer, och sen faller sista pusselbiten på plats och plötsligt står man där och säger. Å vad f-n är det nu det ska ske, eller? Kör till - nu gör jag det. Tag ett djupt andetag. Det går ju alltid att ångra sig, i fall det blev fel. 

Men en kamera är ju bara ett verktyg. Man behöver inte göra en sån stor grej av det. Fast alla som bytt system vet att det är en stor grej. Att hosta upp en massa sparpengar, att sälja av utrustning man haft ett tag och liksom haft en relation till i ur och skur (bokstavligen). Att bekanta sig med en ny kamera från ett helt annat system som är helt annorlunda är kanske inte en liten sak. 

Första steget när den nya bekantskapen har fått på alla nödvändiga tillbehör och alla inställningar har gåtts igenom är naturligtvis dags att ta med den ut på en runda. ”Take it for a spinn”, som de säger.

Ja. Nu är det gjort.

En kort sväng till Hornborgasjön

I förrgår efter jobbet, tog jag en tur med bilen till Hornborgasjön. Jag körde nog bil drygt 6 timmar totalt fram och tillbaka. Jag sov i bilen, vilket var rätt kallt trots klimatanläggning (elbil) på hela natten mm (behöver förbättra upplägget lite där tills nästa gång). Jävligt kallt och blåsig när jag mitt i natten gick ut och kissade. Gick upp före soluppgången käkade frukost och fotade sen ca 1 1/2 timme, då jag tog drygt 500 bilder, innan jag körde hem. Här är några bilder av dem från gårdagens session tillsammans med 5800 tranor (vilket är ungefär hälften så många som det brukar vara detta datum).

Gamla manuella objektiv från förr: Leica och Olympus på Fuji

Har man väl börjat sätta gamla manuella objektiv från förr på en spegellös kamera är det lite svårt att sluta. Det är så himla roligt och ger en speciell känsla när man fotograferar och får ställa in skärpan manuellt igen som man gjorde förr. Man börjar samla och leta på nätet efter nya och hoppas göra ett klipp. Men egentligen är det lite dumt eftersom moderna linser oftast är mycket bättre, dvs skarpare och med mindre optiska fel, som t.ex. kromatisk aberration. Men ibland kan ett gammalt objektiv ge andra egenskaper som man ändå gillar, som ger lite karaktär på bilderna, t.ex. hur områden med oskärpa ser ut. Idag tog jag några bilder med några objektiv på min Fujifilm X-Pro3 som har ungefär samma brännvidd, motsvarande 35mm i fullframe. En liten jämförelse. Alltid svårt att göra det perfekt vetenskapligt, men det var mest för att jag skulle se själv vad som skiljer dem åt. Det kan man ju alltid dela med sig av. 

Objektiven är:

1. Fujifilm Fujinon 23mm f/2 R WR
2. Leica Elmarit-M 24mm f/2.8 Asph
3. Olympus Zuiko OM 35 mm f/2 + Metabones Speedbooster Ultra
4. Olympus Zuiko OM 21 mm f/2

Priset är lite svårt att jämföra eftersom det bara är Fuji som tillverkas numera. Det kostar nytt ca 4700kr. Leica Elmarit-M Asph 24mm får man leta efter begagnat och kostar ca 12000 - 25000kr. Samma sak Zuiko 21mm f2 ca 9000kr - 20000kr. Ett begagnat Zuiko 35mm kostar ca 1500kr - 4000kr. Priset beror på skicket naturligtvis. 

Man kan naturligtvis fråga sig varför man skulle köpa de där dyra gamla linserna, när Fuji-objektivet är så pass mycket billigare och förmodligen bättre. Men det är en helt annan historia. En sak att tänka på är att Fuji-objektivet bara fungerar på Fujis kameror som är APS-C. Alla de andra objektiven är gjorda för sk. "full-frame", dvs 35mm, och går att sätta på full-frame-kameror från Leica, Nikon, Canon och Sony, t.ex. Vill man fokusera manuellt har Fuji-objektivet ingen mekanik för det, utan det sker motoriserat, vilket inte går att jämföra med de manuella objektivens fokuseringsring. Men det kan skilja en hel del på vilket exemplar man får tag på. En del är tröga, medan andra är lätta att vrida.

En intressant iakttagelse jag gjorde var att färgerna skiljer sig lite. Fujiobjektivet ger lite tråkigare färger, tycker jag. Men skärpan är absolut bäst på fuji-objektivet. Som förväntat är Leica-objektivet skarpare än Olympus-objektiven. Leica har precis som Fuji knappt någon kromatisk aberration heller, vilket Olympus-objektiven lider väldigt mycket av. Värt att tänka på är att Speedbostern kan bidra en del fel också. Men troligen inte så värst mycket. Jag tycker nog att Fuji har lite mer distortion också, men jag får väl fotografera en tråkig tegelvägg nån dag.

Först en bild tagen på bländare 8. Notera att när jag har Speedbooster på är ljusstyrkan ett steg mer än det som står på objektivet. Dvs jag har ställt in bländare 11 på objektivet för att få bländare 8. En Speedbooster är ju en sk ."focal reducer", dvs motsatsen till en tele converter. Brännvidden ändras, men öppningsdiametern är ju den samma.

Sen en bild med lite kortare skärpedjup. Bländare 4 (åter igen ställde in 5,6 på Olympus 35mm med Speedbooster)

Det blir intressant när man beskär bilden:

Jag måste nog säga att jag totalt sett gillar Leica-objektivet bäst, tätt följt av Fuji, sen Olympus 21mm och sist kommer Olympus 35mm med Speedbooster. Men kolla på färgerna. Svårt att säga vilken som är bäst. Men jag tycker på de här bilderna har Olympus 35mm+SB och Leica bättre färger än Fuji. Men det ska sägas att ljuset inte är exakt det samma på just de här bilderna. Men jag har sett samma sak på andra jämförande bilder jag tagit vid andra tillfällen också. Men om man är ute efter mest skärpa är det så klart Fuji som vinner. Det är ju dessutom inte alltid helt lätt att sätta skärpan helt perfekt med manuella objektiv. Jag hoppas jag lyckades.

Chansning på en fredagsmorgon

I går fick jag äntligen mitt batterigrepp till min D850. Bara väntat sedan augusti då jag beställde det. Kameran kom för ett bra tag sedan, men det har än så länge mest blivit landskapsfoto. Eftersom SHMI sa att det skulle bli bra väder och jag hade det rätt lugnt på jobbet, bestämde jag mig för att det var dags att sätta på telet och sticka ut fota fåglar med den nya kameran. Batterigreppet är inte nödvändigt, men det underlättar, eftersom det ger lite motvikt till telet, förutom allt det som det egentligen gör med höjdgrepp mm. Med det större batteriet gör kameran nu 9 bilder per sekund. Ta-ta-ta-ta. Också bra när man fotar fåglar som aldrig sitter still.

Jag gick in på artportalen.se och kollade lite på vad som skulle kunna vara intressant att fota. Någon hade sett strömstare inte långt från där jag bor. Kanske jag kunde ta en sväng förbi det stället och sedan vidare till ett säkert fågelställe. Man vet ju aldrig. Nån gång kanske man kan få ha lite tur.

Sagt och gjort. När jag kommer till platsen tar det inte lång tid innan jag får syn på den lille gynnaren, som sitter på en sten en bit bort i ån. Jag glider ner för en lerig slänt i skydd av ett träd. Strömstaren är ganska långt borta, men jag börjar fota ändå. Till min förvåning kommer den närmare och närmare. Tillslut är den kanske 5 meter från mig. Den verkar snarast vara nyfiken på vad jag är för en lustig figur. Konstigt låter jag också - ta-ta-ta-ta-ta i 9 bilder per sekund. Omöjligt att ta bara en bild åt gången. Men det är bra - den sitter inte still utan gungar och hoppar hela tiden. Det blir minimalt skärpedjup på bländare 4 i den svaga morgonljuset. 

Bye bye Adobe

Idag tog jag till slut beslutet efter flera veckors vånda. Nu ”gör jag slut” med Adobe. Jag har använt flera olika raw-konverterare genom åren. Alltid lika jobbigt att byta. Det är ju lite speciellt det här med raw-redigering. Det jobb, alla timmars redigerande är liksom borta. Om man vill komma tillbaka till en bild som man redigerat med att utgånget program och pilla lite till måste man börja om igen. Det gör ont när man tänker på det. Faktum är att jag inte har sovit riktigt bra sedan Adobe berättade att de skulle svika oss som vill ha en traditionell licens-betalningsmodell, dvs att man betalar för den uppgradering man tycker är värd priset.  Många hoppar varannan version, t.ex. Ja jag vet att det teoretiskt blir billigare att betala för en prenumeration om man ändå skulle uppgradera varje gång. Och det kostar som en lunch i månaden, osv. Men om man inte tycker den händer något?  Vi vet ju alla att Lightroom blivit långsammare för varje ny version. Den mest önskade förbättringen är prestanda. Jag köpte en ny värsting-mac nyligen framför allt därför. Dessutom har licens/abonnemangs-avgifterna de senaste åren gått till att utveckla en ny tramsprodukt som de flesta abonnemangsbetalare inte kommer att vara intresserade av på många år. Det är det nog största sveket. Större än att de faktiskt gick ut officiellt och lovade att Lightroom skulle ha kvar traditionell licensmodell under överskådligt framtid. Med det sagt, jag förstår att de vill ha abonnemangsmodell. Jag är systemutvecklare till yrket och förespråkar sk. agil utveckling med täta släpp av nya versioner. Det passar bra med en abonnemangsmodell. Det är helt enkelt inte vettigt att sitta och hålla på nya färdigutvecklade funktioner  i flera månader och släppa dem i klump varje jul, t.ex. Men om det som kommer ut inte matchar det jag behöver/önskar vill jag som kund inte betala för det. Och raw-redigering är ju så speciellt. Man blir så utsatt som användare - i beroendeställning. Så svårt att byta. De kan höja priset när som helst. Allt arbete som blir bortkastat om man byter.

Så här ser min historia ut:

2006 när jag började fota digitalt använde jag Rawshooter, som fanns i en gratisversion. När jag ett par år senare bestämt mig för att uppgradera till betal-versionen försvann de från marknaden. Det lilla danska företaget som gjorde detta ultrasnabba program hade blivit uppköpta av Adobe. Det var detta som blev Lightroom. Jag gillade katalogfunktionen i Lightroom då, men tyckte Nikon Capture NX producerade bättre bilder. Så det blev Nikon Capture NX och så småning om NX2. Lärde mig tycka om flödet där också, även om jag saknade snabbheten hos Rawshooter. Men efter några år blev jag sviken av Nikon. Ett litet (Tyskt?) företag Nik, som utvecklat NX2 åt Nikon blev uppköpta av Google. Patenten på den suveräna U-Point-tekniken i NX2 var nu Googles. Alla redigeringar jag gjort med den tekniken är nu borta. Jag gick över till Adobe Lightroom. Men usch vad arg var var. Nikons ersättningsprogramvara var inte ens kapabel att läsa gamla redigeringar. Fy vilket svek! Google gjorde inte mycket för att hålla tekniken och patenten vid liv heller. Obegripligt. Nyligen tog DxO över den. De gör en av många Lightroom-konkurrenter, DxO Photlab. Andra intressanta spelare är ON1 och Luminar. Men jag tog beslutet att gå till ett annat danskt företag; Phase-one och produkten Capture one pro. De är nog största konkurrenten till Lightroom idag, med många proffsanvändare. De fixar 100MP-bilder från företagets egen kamera utan problem så det ska nog inte vara några problem men mina 45,7MP från min nyligen köpta Nikon D850. Alla bilder jag tagit hittills med en har varit en fröjd att redigera i Capture One Pro, som jag haft en trial-version av i några veckor nu, tills idag. Bilderna blir bättre redan innan man börjat redigera. Katalogen är i stort lika bra som LR. Men jag kommer att sakna en del från Lightroom. Panorama och HDR, bla. Alla plug-ins. Maskning vid Sharpen. Men förhoppningsvis kommer Affinity Photo att komplettera  Capture One Pro och fixa panorama, HDR och även focus-stacking. En del plug-ins kan jag kanske fixa själv med lite Applescript.

Det är ett nytt kapitel som börjar idag.