Färgfilm återuppväckt

Film som lagrats i frysen kan hålla sig nästan hur länge som helst. Åldrandet liksom stannar upp. Om man inte har den i frysen, åldras den mer om den har hög ISO. Så vad sägs om en film med ISO 25 som lagrats i frysen i 30 år? Jag köpte en Kodak Ektar 25 för ungefär 30 år sedan. Den filmtypen tillverkas tyvärr inte längre. Finns bara ISO 100, numera. Utgångsdatum stämplat på förpackningen är 12/1995.

Jag valde att framkalla den själv. Första gången i mitt liv jag framkallat färgfilm C41. Men det är egentligen inte speciellt annorlunda än vanlig svartvit framkallning. Bara att man kör med högre temperatur (som man löser med en Sous-vide i en plastbalja). 
Men att redigera de inscannade negativen sedan i datorn är lite mer jobb. Det måste jag bli bättre på. Särskilt färgbalansen.

Jag och min fru gav oss iväg till ett naturreservat vid Vättern. Jag fotade panorama som jag tänkte stitcha ihop i antingen Capture One Pro eller Affinity Photo. Det visade sig svårt av någon anledning. Inget av de vanliga sätten funkade. Som tur var gick det att stitcha manuellt i Affinity Photo. Man skapar en nytt dokument och "lyfter in" de ingående bilderna och gör masker för varje bild. Faktiskt lättare att göra ändå det låter. 

Tyvärr bara 5 bilder med 50mm-objektivet (stående, med en del överlapp), så det räckte inte riktigt till XPAN-format (65x24). För det krävs 6 stående bilder med ca en tredjedels överlapp.
Men det blev en bild med ganska mycket högre upplösning än om jag bara skulle tagit den här bilden med t.ex. ett 24mm eller vad det kan motsvara. 

Jag tog naturligtvis ett porträtt av min fru också. Hon fastnar fortfarande på film, verkar det som. Även färgfilm. Hon fyller år idag. Grattis!


Så nu vet vi att det inte är något problem att plocka fram en 30 år gammal film och fota. Man behöver inte kompensera för åldern på något sätt, varken exponering eller framkallning.

Medium format look: Brenizer igen - på film

För några år sedan skrev jag här på bloggen om Brenizer-metoden, dvs att stitcha flera bilder med kort skärpedjup, gärna som ett multi-raders panorama. Syftet är att få en slags "mellanformats-look." Jag har sedan dess drömt om att göra det med inscannade bilder tagna med en analog kamera. Förutom looken, ger det också en bild med mycket högre upplösning än vad en 35 mm-film annars kan ge. Men det är lite av en utmaning. Jag har försökt flera gånger, utan att det blivit speciellt bra. Av flera anledningar. Gör man det på frihand med en kamera utan motor/winder är det lätt att man flyttar kameran lite åt fel håll när man drar fram filmen. Jag köpte faktiskt en winder till min Olympus OM3 Ti just av den anledningen. Men det är förstås bättre att sätta kameran på ett stativ och med diverse tillbehör på stativhuvudet. Då får man mer exakt förflyttning och dessutom undviker man viss parallax mellan varje bild vilket annars gör det svårt för programvaran att stitcha ihop bilderna. När jag nu utökat utrustningen med just sånt, och dessutom ännu en gång drabbats av måste-fota-film-igen-sjukan och gått och köpt en Leica M6 TTL (från 1998 i mint-condition - suck, gick inte att stå emot...) var det dags att försöka igen.

Nedanstående bild är alltså baserat på 8 bilder tagna med min M6'a och ett Summilux 50mm f1.4 (med full bländaröppning, så klart) på Fujifilm Neopan Acros som jag haft i frysen några år. Inte den nya Acros II, utan originalet. Framkallad i D76, scannad med min Nikon D850 med en AF Micro Nikkor 60mm 2.8 + Nikon ES-2. Att stitcha ihop dem med Capture One Pro gick däremot inte så bra, det blir bara flammigt och konstigt. Men jag blev riktigt impad av Affinity Photo. Den svalde alla bilderna utan gnäll och utan att jag ens behövde crop'a bort ramen runt varje inscannad bild - den maskar bort allt sånt automatiskt. Jag genererade ut en negativ Tiff-bild från Affinity Photo som jag sedan redigerade i Capture One Pro. Jag tycker resultatet blev ganska bra. Det enda jag inte gillade med Affinity Photo var att det inte går att välja projektion när man stitchar panorama, men det sägs på nätet att det alltid blir sfäriskt, vilket borde bli bra i det här fallet. Men tyvärr blir det lite väl mycket distortion. Som tur är kan man i Affinity Photo typ fixa det någorlunda i efterhand. Dock inte helt lätt att få det perfekt för mig som nybörjare, så jag fick nöja mig så här.

Panorama enkelt

Om jag gör en panorama-bild, brukar jag ofta "stitcha" ihop flera bilder till en bild med jättehög upplösning. Lite jobb i datorn blir det. Och man vet ju aldrig när man tar bilderna, om det kommer att bli bra. Men det går ju också att ta en bild och bara kapa bilden upptill och/eller nedtill till lagom storlek. Jag har ett favorit-format, nämligen 24x65 - XPan-formatet. Suck, tänk, tänk om man hade köpt en XPan när de inte kostade en njure. Jag kommer ihåg när en kompis visade diabilder han tagit med sin XPan. Ett underbart format. 

Jag lagt till 24x65 i crop-menyn i Capture One Pro, så att jag kan prova att beskära till XPan-format när jag känner för det. 

Med en kamera med hyfsat hög upplösning, som min Nikon D850 (47 MP), eller som bilderna nedan från min Leica M10-R (40 MP), blir det ändå hyfsat många pixlar kvar. De som har en Fuji GFX eller Hasselblad X1D, X1DII,  eller X2D, kan t.o.m ställa in XPan-formatet direkt i kameran och få det i sökaren. Synd att inte Nikon och Leica också har det som val, så att man åtminstone kunde få det i live view. Det skulle bli så mycket enklare att komponera bilden som panorama direkt när man tar bilden.

panolama

panobåge

panobro

panotunnel

Cykelsemester med en enda fast glugg

Det har diskuterats vilken brännvidd som är att föredra att om man bara fick ta med sig ett objektiv på en resa.

Vad skulle du ta med på en resa? En resa på cykel. I fjällen.

Ett zoom är ju smidigt. Man slipper byta objektiv, och slipper dra in damm på sensorn. Men till min Leica M10 har jag inget zoom. Jag har bara två Leica objektiv, ett 35mm f1.4 och ett 24mm f2.8. Förra året fick båda följa med. Men jag förvarar kameran i en liten väska på styret. Jag har en EVF som jag kan sätta på blixtskon. Då kan jag även använda andra objektiv med adapter, t.ex. ett 21mm f2 och ett 100mm f2 för Olympus OM. Jag skulle kunna ha 35mm och 100mm, plus EVF’n. Men det blir trångt. Eller tar jag bara 35mm f1.4. Ingen EVF.

Jo, 35mm f1.4 det är nog det optimala objektivet. Tycker jag.

Tillräckligt vidvinkel för de flesta landskapsbilder.

Det går också att ta två bilder och göra ett panorama i klassikt xpan-format 24x65.

Det korta skärpedjupet på bländare 1.4 eller 2.0 gör att man kan ta snygga porträttbilder.

Lite svårt dock med situationer där man skulle behövt ett tele. Man kan alltid beskära lite, men upplösningen på 24 MP sätter begränsningar. Bra om fåglarna är ganska nära.

Slutsats. Var inte rädd för att bara ha en fast glugg på resan. Smidigt med ett 35mm f1.4 som sitter på kameran hela tiden, och som tar liten plats. 

Automatisk registrering av Olympus-objektiv på Leica M

Digitala Leica M-kameror, som min M10, t.ex har ju inga elektriska kopplingar mellan objektiv och kamerahus. Men kameran kan ändå känna av vilket objektiv som sitter på kameran, och använda den informationen till lite olika saker. Dels lagrar den metadata för bilden och dels kan den göra vissa korrigeringar i bilden direkt i kameran i raw-filen, t.ex. kompensera för vinjettering. Även auto-ISO i kameran använder information om brännvidden för att välja en ISO som ger tillräckligt snabb slutartid för brännvidden, för att undvika skakningsoskärpa.

Hur vet då kameran vilket objektiv som sitter på? Jo, det fungerar bl.a genom att alla moderna Leica M-objektiv har en sk. 6-bit kod i form av sex antingen svarta eller vita prickar på bajonett-fattningen. Äldre objektiv kan lämnas in till Leica för att få dessa i efterhand, eller kan man göra det själv. Kameran har även alla Leica M-objektiv i en meny, så att man kan välja vilket man har satt på kameran, om det är ett äldre objektiv utan kod. Även Leica-objektiv för R-fattningen för Leicas gamla spegelreflexkameror, finns i menyn. Men det finns ingen 6-bits kod för dem. Förutom 6-bitskoden finns det även en mekanisk koppling i bajonetten som väljer vilka ramar som ska visas i sökaren. Det finns därför tre olika "varianter" av bajonettfattningen. Varje variant ger att två ramar visas samtidigt i sökaren, t.ex. för 35 mm och 135 mm. För att vara korrekt, är det inte bara 6-bitskoden, utan även denna koppling (tre varianter) som kameran använder för att automatiskt avgöra vilket objektiv som sitter på. Detta är viktigt att tänka på för den som vill måla på koden själv. Man köper då en lös fattningsring av rätt variant med sex små spår för koden och målar i, och byter sedan ut fattningsringen på objektivet.  Man kan naturligtvis på detta sätt även själv koda icke-Leica-objektiv med M-fattning från t.ex. Zeiss, eller Voigtländer mm, genom att "lura" kameran att det är ett av Leica's objektiv. 

Hur gör man då om man sätter på icke-Leica-objektiv med en adapter, t.ex. mina gamla Olympus OM-objektiv?

De flesta gör antagligen så att de väljer ett så likt objektiv som möjligt i menyn när de sätter på objektivet med en adapter. Men det är ju lätt att glömma. Det skulle ju vara smidigt med en 6-bitskod även för dessa. Kruxet är adaptern. Man måste ju ha en adapter för varje objektiv i så fall, och koda varje adapter. Dessutom måste det för det finnas infrästa spår där man kan måla koden i. Det har inte alla adaptrar. Men jag råkade faktiskt ha en adapter från amerikansk tillverkare redan, med spår infrästa som man skulle kunna måla i 6-bitskoden. Tyvärr var jag dum nog och köpte fler sådana. Det var ett misstag, skulle det visa sig. Kvaliteten var för dålig på de nya trots att de var från samma amerikanska tillverkare. De klickade inte i på kameran. Jag fick lov att reklamera dem. Jag kontaktade en annan känd tillverkare av adaptrar i Tyskland, känd för bra kvalitet och frågade om de hade adaptrar som man kunde koda själv. Fick svar ganska snabbt. Det hade de inte. Vilket kanske var tur, för deras adaptrar är hiskeligt dyra.

Men ett annat problem som jag inte visste då var ju att adaptern ju måste finnas i de tre olika varianterna beroende på brännvidd, eftersom kameran ju kräver att fattningen ska stämma överens med koden, annars vägrar kameran att registrera koden. I övrigt har man ingen större nytta av ha ramarna i sökaren, eftersom fokusering med mätsökaren kräver en mekanisk koppling, som naturligtvis inte finns på objektiv gjorda för en spegelreflexkamera. Man sätter istället på en elektronisk sökare på blixtskon på Leica-kameran för att kunna ställa in skärpan. Men som sagt det skulle ju var nice om kameran visste vilket objektiv som sitter på.

En lösning skulle vara om adaptern hade en Leica-fattning som var utbytbar, så att man kan skruva på rätt variant, och dessutom ha infrästa spår för 6-bits kodning. 
Var hittar man det? På ebay fanns det naturligtvis billiga kinesiska adaptrar som verkade ha fästskruvarna på rätt ställe så att jag kunde köpa bajonettringen av rätt variant från någon annan kinesisk försäljare på ebay. Sagt och gjort, några veckor senare hade jag en hög adaptrar och fattningsringar. Kvaliteten var lite olika. Adaptrarna från den kinesiska tillverkaren var riktigt bra. De lösa fattningsringarna jag köpte från två olika försäljare var lite si-så-där. En från den ena försäljaren var av bra kvalitet, men felmärkt på kartongen, dvs den var inte den variant den uppgavs vara, och inte heller den jag hade beställt. De från den andra försäljaren gick inte att sätta på kameran av någon anledning - det tog stopp. Efter en inspektion med lupp för att jämföra med den som var OK (men felmärkt) såg jag att det bara var att fila kanten lite, t.ex. med ett diamantbryne jag brukar använda för att bryna mina långfärdsskridskor. Sen funkade det. Ett annat problem var att skruvarna som fäster fattningsringen är av den japanska JIS-standarden, inte den vanliga av typ Phillips. Man behöver därför en speciell skruvmejsel för att inte förstöra skallarna, vilket jag naturligtvis gjorde allra först. 

Tills lut fick jag till det. En adapter kodade jag till mitt 90 mm f/2, en till mitt 50mm f/1.2 och en till mitt 21mm f/2, alla med Olympus OM-fattning. Svårigheten är att välja vilket av Leica’s objektiv man ska välja. Koden pekar ju ut ett specifikt Leica-M-objektiv, inte egentligen brännvidden och största bländare. Det finns dessutom flera olika med samma brännvidd och största bländaröppning, t.ex. två olika 90mm f/2, och Leica har dessutom inget 21mm med bländare 2.0, bara två med 2.8 och ett med 1.4. Jag valde till slut ett med 2.8. 

En sak till återstod. Jag ville ju ha korrekt metadata i raw-filen om vilket Olympus OM-objektiv som jag faktiskt använt. Jag gjorde därför ett litet script på datorn som byter ut metadatat i raw-filen om vilket objektiv som jag använt (dvs det Leica objektiv som kameran lurats att tro att jag har) till det objektiv som verkligen satt på. Så t.ex. varje gång jag påstått att jag fotat med ett Leica Noctilux 50mm f/1.2 så ändrar den det till Olympus OM Zuiko 50mm f/1.2.