Studentliv för ett halvt århundrade sedan
I ungdomen tog jag livet lätt. "Sjöman, cowboy, musiker, artist - det kan väl aldrig bli trist?" - som Evert Taube uttrycker saken.
Likväl - även en slarver kommer i sinom tid till insikt, och mot slutet av 1960-talet hade jag kommit just dit - jag började med vuxenstudier och avlade gamla studentexamen som privatist. När 1970-talet gick in kunde jag skriva in mig vid Stockholms Universitet - jag fick vänner och började röra mig i studentmiljön.
Hur var det att umgås i en studentkorridor i början av 1970-talet, alltså för sådär ett halvsekel sedan? Jo´rå - det var rätt kul! Här följer lite bilder om studentlivet på den tiden - en tid när politiskt engagemang var livsavgörande för många ungdomar.
*
Vid den här tiden var enda sättet att få färgbilder i svagt ljus och reportagemässiga omständigheter, att använda direktblixt. Den låga filmkänsligheten gjorde det omöjligt att fotografera rakt av, och försökte man sig på indirekt blixt kunde det bli hemska färgstick.
Situationen var; Take it or leave it, så att säga.
Studentliv bör ju vara studentikost. Här avhånas kriminalpolitiken vederbörligen. Affischen i bakgrunden anger tidsfärgen.
Vad var det roliga här då? Det har jag glömt - men jag kommer väl ihåg de tidstypiska väggprydnaderna (asiatisk kvinna med illbatting i famnen).
Det politiska engagemanget påverkade en hel studentgeneration. För många gick saken lite över styr, och det aktivistiska förhållningssättet förvandlades till ett livsinnehåll och ett beroende: Vietnam-nam.
Ungefär som delar av klimataktivismen av i dag
"Inte ger man fan i politiken..."
En velour-nalles framtoning och profil.
Vissa män mötte kraven från den uppåtgående kvinnorörelsen med att bli supermjuka och undfallande - det lönade sig sällan.
Efter det att mjukisen hade pratat, och pratat, och pratat med kvinnan under hela festkvällen - så följde hon i alla fall med den uppenbara busen och hårdingen.
Det här såg man gång efter gång.
Jag hör vad du säger...
En Canon FTb ser det ut som. Då en ny och mycket populär kamera.
Det skall inte stickas under stol med att det festades en hel del. Det ansågs vara en naturlig del av studentlivet. Den som inte deltog - sågs som ett suspekt socialt isolat. Själv spottade jag inte i glaset. Det är min arm som syns till höger.
Någon har tagit min kamera och dragit av en serie bilder. Det får man tacka för nu långt efteråt. Ovärderligt! Det är inte så ofta som den inbitne fotografen får komma med själv. Till höger dricker jag "brorskål" med mitt gamla X, Vera.
Korridorens femme fatale - mycket framgångsrik...
1,4-normalen - the inquisitive eye
Det var förvånande många tjejer som ägde dyra systemkameror och fotade ivrigt. Den röda flickan med den svarta Minoltan fick gärna plåta mig.
Skulpturalt vacker som en antik marmorstaty, valde hon morgonmusiken.
Che Guevara - den ikoniska, blickar ner från vägen.
____________________________________
Färgfilmen var Agfa CT 18. Den hade fina neutrala färger, lite åt det glada hållet - och den reagerade bra med direktblixt. Tyvärr var färgerna inte hållbara. Nu efter över 50 år har flera av bilderna sådana färgförändringar åt magenta, att det inte går att korrigera riktigt fullt ut på ett snyggt sätt - trots de stora möjligheter som finns i dag.
Vad mera att säga i saken? Det är väl då notationen att jag har gott om häftiga bilder i mitt arkiv, saker och omständigheter som mina generationskamrater bara har kvar i minnets bleknande vindlingar...
Tidens ton: Marie Bergman: "Inte ger man fan i politiken."
https://www.youtube.com/watch?v=buGKPbESxiI
Tack för kommentaren Mats.
Torbjörn
Femme fatale var en av min då blivande hustrus väninnor. Numera en högst stadgad och mycket gammal dam. Mer säger jag inte... :-)
HaD/Gunte..
Tack för kommentaren Gunte
Tack för den synpunkten Tommy.
Bilder som blir värdefullare vartefter åren går, nå det gäller väl för de flesta bilder.
Tommy S.
Tack för kommentaren Tommy.
Mina barn har läst här, men då bodde vi gamlingar fortfarande i Sandarne och hölls ovetande.
Jag har aldrig förstått klagomålen på AGFAs diafilm. Jag började fota dia 1964 och har använt övervägande AGFA CT18 och CT21 och senare Agfachome 100. Jag har aldrig sett något magentastick i AGFAs filmer. Däremot fick AGFAs filmer lätt ett blåstick redan då men har i övrigt hållit färgerna bra. Och så är de ibland lite väl korniga. Under tiden till sjöss blev filmerna ibland liggande oframkallade någon månad eller två innan de sändes till framkallning. Jag tog fram de gamla bilderna nyss och tittade på dem. Fujis diafilm, Kodachrome och Ektachrome/Elitechome visar heller inga förändringar men de är av senare datum. Däremot har en del andra filmer som Extrafilm diafilm, Anscochrome och några enstaka annat fabrikat pajat i större eller mindre grad i färgerna.
Sedan kunde färgfilmer vara felframkallade. Då så att det syns bara lite vid projicering, men mycket vid skanning.
Värst var det ibland med Kodachrome, som kunde anlända med ett rosa färgfel som blir rena katastrofen i bild om det finns snö med. Helt okorrigerbart även i dag.
https://www.fotosidan.se/pools/view/5856/3969141.htm
Den hade faktiskt ett magentastick, dock inte särskilt mycket.
Kul att bloggen även aktiverade dina minnen.