Men pappa, hur var det - egentligen?
Det var på familjens landställe Hasselvik på Åland som jag fick höra alla spännande historier om de äventyr som min far Lothar Hennig hade varit med om under kriget. Efter en god middag och ett lagom antal whisky innanför västen, så infann sig den rätta berättarstämningen när solen dalade på verandan.
Efterhand kom vi även in på de svåra frågeställningarna: "Men pappa, hur var det egentligen med judarna?" När fick ni reda på någonting, när misstänkte ni att det var riktigt hemska saker på gång?"
Ja´du, sade min far. Nu skall vi komma ihåg att det var krig. Fienden spred regelbundet diversionshistorier för att demoralisera befolkningen. Det var alltid massor av sådant i omlopp - ibland rena stolligheterna. Sedan var det så att krigssamhället var uppdelat som en bikaka - celler med skiljeväggar. Det fanns ingen övergripande information om vad som hände i samhället i stort - annat än den officiella.
Under året 1942 ryktades det om underliga saker. Vi trodde på staben att judarna sattes i läger med sträng regi - ungefär som de hårda läger som amerikanerna byggde upp för att internera den japanska befolkningsgruppen i USA.
Ja, herregud, vad det sedan visade sig vara, det kunde ju ingen vettig människa föreställa sig - ens i sin vildaste fantasi.
Elsi med kavaljerer
Det var först i början av året 1944 som vi på varvet i Libau förstod att det kanske låg något i alla de otroliga rykten som var i omlopp. Saken är den att jag och min närmaste man, som utgjorde ledningen för varvet, hade en underbar sekreterare som hette Elsi. Hon var pålitlig, angenäm, och kompetent - och personkemin stämde perfekt. Vi var ett arbetande team, en ledningsgrupp för varvet. Vi umgicks även privat.
Det hör till saken att Elsi var judinna. Det stod ju klart att judarna förföljdes svårt i Tyskland. Det hade för övrigt skett länge i östra Europa, med regelbundet återkommande pogromer - men vi räknade kallt med att vår höga tjänsteställning alltid skulle skydda henne. Hon såg inte heller speciellt judisk ut och hon levde som sekulär.
Så en dag dök Elsi inte upp på varvet. Timarna gick, och så småningom ringde vi upp hennes bostad - inget svar. Sedan prövade vi med grannarna, vilket bara gav undvikande svar. Vi blev mer och mer oroliga, och fram emot arbetsdagens slut satte vi oss i tjänstebilen och åkte hem till henne. Där fanns bara en låst dörr, och grannarna menade nu att någon sådan person aldrig hade bott där. Saken var helt absurd.
Dagen efter dök en general i Waffen SS upp på varvet. Han kom i en stor svart Mercedes med svarta SS vimplar på stänkskärmarna. Det visade sig vara en högst verserad peson med leende ansikte och iskalla ljusblå ögon. Han underhöll sig artigt i allehanda spörsmål, innan han kom fram till sitt egentliga ärende: Inga efterforskningar fick vidare göras angående Elsi. Saken var helt utagerad. Hon var i anspråk tagen för andra uppgifter...
Situationen var vidrig. Vi stod som handfallna - men vad kunde vi göra? Vi levde med ett pågående intensivt och brutalt krig - folk dog som flugor. Själva var vi hårt uppbundna från morgon och till kväll av ett svårt och tvingande arbete. SS generalens budskap var ju även kristallklart - vi hade inte kommit någon vart, vår tjänsteställning till trots. Det var då jag förstod att något var riktigt ordentligt fel.
_________________________
Sent året 1944 närmade sig sovjetiska trupper Libau. Lothar såg till att alla medarbetare som ville försöka ta sig västerut, fick giltiga resedokument. Att försöka ta sig fram utan dokument var ett mycket farligt företag. SS hängde desertörer i lyktstolparna vid minsta misstanke.
Men Pappa - du själv då?
Tja - jag var ju chef på platsen, så ingen kunde skriva ut något åt mig. Jag var tvungen att följa givna order, att lämna över varvet oskadat till ryssarna.
Efter kapitulationen på varvet i Libau hamnade Lothar i rysk krigsfångenskap. Knappast någon bra situation för en hög tysk marintekniker, en diplomingenjör med kommendörs militära grad - en person som kunde antas veta en hel del om sådant som Sovjetunionen ville forska närmare i. Han hade inte anledning att tro att han skulle överleva, men lyckades på ett tidigt stadium tillsammans med några kolleger fly från två olika sovjetiska fångläger - en i sammanhanget enastående bedrift.
Turligt nog låg det sista lägret mycket nära den estniska gränsen som man nu tog sig över. Den lilla gruppen flyende lyckades så småningom ansluta sig till de estniska partisanerna, de så kallade skogsbröderna - som såg tyskar som bundsförvanter och ryssar som arvfienden. Man levde i stora förband i stabila och väl kamouflerade bunkrar i skogarna och förde ett framgångsrikt och mytomspunnet gerillakrig mot sovjetarmén. Det sägs att en sovjetisk patrull kunde rasta på taket till en sådan bunker, och tro sig vara ensamma mitt ute i den öde skogen.
Efter runt ett år som aktiv stridande hos skogsbröderna, följde ett nytt tillfångatagande. Nu lyckades Lothar hålla uppe en fasad av anonymitet, och lura i ryssarna att han var en tidigare underofficer i Wehrmacht. Det räddade livet, och så småningom friheten.
Skogsbröderna var verksamma i alla de tre baltiska staterna
____________________________
Så avslutar jag med en liten anekdot från modern tid:
Det var på sommaren något år i mitten av 1970-talet. Jag satt i min fotoateljé i Kristineberg 0ch granskade negativ i ett pågående uppdrag, när telefonen ringde och Lothar var på tråden: "Du är ju väldigt intresserad av segelfartyg, och nu har vi besök här i Stockholm av tyska marinens skolfartyg; Gorch Fock. Jag har en inbjudan till en visning ombord. Vill du följa med?".. Det är klart att jag ville!
Lothar hade inte specificerat vad det var för slags besök, och jag hade föreställt mig att vi skulle vara i någon grupp som lodade omkring på däck och kollade in fartyget lite lagom.
Så var det nu inte.
När pappa och jag närmade oss fallrepet, drillade skeppspiporna och besättningen stod uppställd i perfekt ordning. Befälhavaren, en kommendörkapten, tog emot iförd strikt uniform med dekorationer. Nu följde ett himla svassande: Det var Herr Marinebaurat hit, och Herr Marinebaurat dit. Efter en faktaspäckad genomgång av fartyget, väntade lunch i befälhavarens salong.
Jag förstod nu i blixtbelysning vilken ställning min far hade i Tyskland. Inte att undra på att hans agenturfirma för tunga industrianläggningar gick så bra.
Tyska marinens skolfartyg Gorch Fock
Lothar på gamla dagar året 1990 - långt efter alla äventyrligheter.
________________________________
Den första delen av den här berättelsen:
https://www.fotosidan.se/blogs/syntax/farsan-stalin.htm
Trevlig helg/per-erik
Jag har skrivit efter föreställningen; att så länge minnet och namnet finns kvar, så är personen inte riktigt borta.
Det är bra att du delar med dig av hur det var att vara i din pappas situation. Det finns så många "smarta" människor som tror att de skulle ha reagerat annorlunda och att de direkt visste allt möjligt.
"I efterklokskapens klara ljus" osv. Här i DK var åsikterna också delade och som jag har fått höra i min barndom var rädslan för kommunisterna större än för tyskarna - i början av kriget.
Som vanligt ett mycket givande blogginlägg.
Det är just precis som du säger. Lätt att sitta 80 år efteråt vid sitt säkra och ofarliga kaffebord och tycka till.
Angående Gorch Fock. En gång i tiden var jag väldigt intresserad av segelfartyg och kunde varenda namnet på varje segel på en fullriggare.
Jag har glömt en del, men visst är det här en Brigg, två master med råsegel och en mesan akterut. Mycket vackert fartyg.
/Tomas
Gorch Fock är en tremastad bark. En brigg är riggad som en fullriggare, men med bara två master. Kallas därför ofta för tvåmastad fullriggare.
Jag kan förstå att man levde i total ovisshet om vad som hände med judar och andra icke önskvärda, för det handlade ju om vilken typ av nyheter man kunde ta del av.
Hälsningar Lena
Tyvärr är det inte min far som har tagit den fantastiska bilden på Skogsbröderna. Den fullkomligt andas ungdom och envetet motstånd.
När det gällde att få kläm på vad som hände i Tredje riket medan det hände, har Lothar berättat hur man stötte och blötte olika rykten mot varandra - men att det efterhand kändes mer och mer obehagligt i magen. Det är som Erik konstaterar här ovanför - det är lätt att vara efterklok.
/B
Historia som ämne är ju viktigt - speciellt när personlig historia tangerar allmän historia.
Han skrev väl aldrig ner sina minnen?
Jag har sedan jag var ung läst mycket biografier och självbiografier och tyckt att verkligheten oftast varit intressantare och ibland mer spännande än romaner och fiktioner.
Jag håller helt med dig - inget slår verkligheten.
kryddat med en kall kåre längs ryggraden.
HaD/Gunte..