Den hemskaste av bilder

Det känns lite tungt att uppmärksamma förintelsens minnesdag i ett Sverige där det grova judehatet sprider sig. Det är ett hat som vi tidigare har varit förskonade ifrån, en företeelse som inte har ingått i normalt svenskt beteende. 

                                

Här ovanför har vi en bild som var och en måste förhålla sig till. 

Det finns grader även i helvetet. Det här är en bild från ett koncentrationsläger, och den är hemskare än alla bilder på utmärglade fångar och stora likhögar. Det hemska med den här bilden är att den avslöjar hur människan många gånger fungerar - den avslöjar alltså en del obehagligheter om oss själva, saker som många helst vill förtränga.

Det vi ser är SS-personal. Manlig och kvinnlig. Mannen i mitten är troligen lägerchefen. Det handlar om en sommarutflykt och stämningen är hög, alla är skämtsamma och glada. Det är det som är själva grejen - man uppfattar livet som normalt, allt är i sin ordning.

Det finns en vanlig förklaringsmodell till nazisternas exempellösa grymheter. Här har vi en statsledning som beslutar sig för att utrota en stor grupp av den egna befolkningen, och det under vedervärdiga former. Något sådant har aldrig hänt tidigare i historien. Man menar då ofta att det var något psykiskt fel på nazisterna, att de var psykopatiska monster, undantagsmänniskor. Man hävdar alltså implicit att det inte skulle kunna hända nu - inte hända oss.

Inte det?

Bilden av SS personalens sommarutflykt är så obehaglig just därför att den visar nazisterna som vanliga människor - inte alls några psykopatiska monster. Andelen psykopater i en normalbefolkning ligger under 2%. Det stora flertalet var alltså vanligt folk. De rådande extrema omständigheterna med långvarig påverkan och stenhård propaganda, daglig innötning under stort socialt tryck, kom att leda till att dom trodde att allt var rätt och riktigt. Nazisterna levde i föreställningen att dom gjorde det rätta - att dom gjorde sin plikt och räddade landet från en stor fara. Personalen i dödslägren ansåg att dom uppoffrade sig som gick med på att jobba under så svåra och obehagliga omständigheter (!).

Här ligger själva knutpunkten. Om man blir tillräckligt ideologiskt insnöad av ständig och ensidig påverkan, aldrig lämnar den egna bubblan, aldrig hör på några andra argument, aldrig ifrågasätter sina egna tankegångar - då kan helt vanliga människor hamna i sällskap med det glada gänget i bilden ovan!

Hur är det egentligen med vår egen tid? Är det inte så att väldigt djupa klyftor börjar öppna sig i det svenska samhället? Detta som en följd av att stora grupper skapar sig en egen verklighet, och inte ett ögonblick vill lyssna på någon annan. Man vet att man har rätt, man tillhör ju det goda laget - därför tillåter man ingen dialog. Det kallas cancelkultur och identitetspolitik - företeelser som syftar till att bröstledes cementera de egna åsikterna på andras bekostnad, och det är är raka motsatsen till demokrati:

"Jag vill inte höra vad du har att säga, jag vill i stället göra allt jag kan för att hindra dig från att föra ut dina åsikter".

Kort sagt: Om man man av oförstånd eller intellektuell lättja alltid glider fram i någon åsiktskorridors mittfåra och tror att man alltid har rätt, och om man aldrig vill pröva saken mot andra uppfattningar, utan istället missaktar, förklenar, och nästan hatar andra människor som har en annan syn på saken - det är då man är i riskzonen för att hamna i helt fel sällskap under sommarutflykten.

Men man kan ju vara glad för det - som gänget i bilden...

___________________________

Det klassiska botemedlet mot att hamna i den här situationen är att regelbundet tillämpa en liten tankeövning:

Man ställer sig själv frågan:  "Tänk om min opponent har rätt? Tänk om mina  åsiktsmotståndare har mera rätt än jag? Vad händer då - hur ser världen ut då??" 

Jag vet att jag borde ställa mig den här frågan oftare - men jag försöker i alla fall.

Orkanvindar

Det här är en historia om motorsågens förträfflighet - men även en historia om en gammal mans kamp mot elementen                                           

                       

På Hasselvik har jag sågat med motorsågen sedan tidiga tonåren. Det är så, därför att det har varit nödvändigt. Det finns inte en chans att reda sig med tre hektar gammelskog utan motorsågen. Träd kan vara elaka varelser – skall dom nu en gång falla, så gör dom det gärna över stigarna. Många vårar har det första man har fått göra, varit att ta fram motorsågen.

Motorsågen är det allra bästa av verktyg, oerhört effektiv – men även oerhört farlig. Ett ben eller en arm kan förstöras på ett ögonblick, om man inte i grunden har lärt sig att man måste tänka efter – före!

Av säkerhetsskäl använder jag till exempel aldrig hörselskydd när jag arbetar med motorsågen. Med hörselskydd låter den som en snäll symaskin – men det är ingen snäll symaskin! Det måste jag ständigt hålla mig påmind om.

Mitt liv med motorsågen fick sitt fokus eller sin peak år 2019 då stormen ”Alfrida” i januari drog in över norra Europa. På Åland är det den kraftigaste storm som någonsin har uppmätts. Det var orkan i vindbyarna, och det var gott om vindbyar under denna storm. 

Nu visade sig mina kunskaper vara bra att ha. På Hasselvik föll ett trettiotal träd, varav elva över stigarna! Det handlade om runt 150 till 250-årig gammelskog. Här nedanför en bild på vad det var för slags träd jag hade att göra med:

Eftertankens kranka blekhet...   

Planeringen börjar under inspektionsresan i april. En god vän i den närbelägna byn hade ringt mig i Stockholm:  "Det är katastrof på Hasselvik..."

                                         _______________

Yrkesfolket brukar säga: ”Ge er aldrig in i stormfälld skog med motorsågen – det kan bli det sista ni gör”. Det är ord att ta på stort allvar. Ändå var det just vad jag bestämt mig för att göra. Hasselvik ligger så till att det inte går att komma in med skogsmaskiner. Det är motorsågen i hand som gäller. Jag fattade bara inte hur jag skulle klara av saken, där jag satt på verandan i aprilkvällen och grunnade.

På ett ställe hade exempelvis två rätt stora och täta fallande granar satt sig fast i klykan på en gammal kandelaberbjörk, runt fyra meter upp på björkstammen. Under hade det uppstått ett dunkelt rum med grönskimrande ljus. Vackert minsann - men jag stod där och undrade:  Hur skall jag någonsin, NÅGONSIN, klara av allt detta!? Jag beslöt mig för att jobba i skogen hela sommaren, men att konsekvent ta en dag i taget, och inte tänka så mycket på morgondagen.

Äventyrligheterna blev många: Rotvältor med kraftiga rötter i spänn, som slog ihop som gäddkäftar när jag kapade trädet. Stod man nära fick man hastigt släppa motorsågen och hoppa undan - det viktiga var att alltid vara beredd. Det var rätt vanligt med splittrade stammar som brakade ner bara man petade på dem. Samma sak där;  titta noga och vara beredd på vad som helst. Fallande träd som hade ställt sig i hårt spänn mot friska stående träd. Många gånger lämnade jag sådant om det inte stod i vägen, i hopp om att nästa storm skulle hasa ner syndaren - ja, listan kan göras lång. Jag blev inte uttråkad i skogen.

                           

Ett litet träd som  fick bli startpunkten, därför att rotvältan var så iögonfallande ful på Hasselviks vackra strandpromenad

Så här såg det ut på ställe, efter ställe, efter ställe, längs Hasselviks stigar. I svaga stunder var det svårt att värja sig mot en viss uppgivenhet

Som man kan se så är svärdet "felvänt". När man belastar hårt under lång tid bör man vända ibland för att undvika ojämnt slitage

Nära de större stigarna, och därmed rimliga transportmöjligheter, kapade jag prydligt och lade upp till brännved. Min "hustomte" i byn har en kombipanna, och kan följaktligen elda med ved

Den största och tyngsta rotvältan. Den slöt sig snabbt när jag kapade trädet - och jag fick hoppa undan med fart.

Vad är det då jag hoppar undan från?  Jo - jag står ju och sågar precis bredvid den blivande stubben. Då rotvältan börjar att slå igen, så bryts det mycket tunga trädet loss från stubbdelen - och jag vill inte ha trädet på fötterna. Risken är nu uppenbar att jag i min hoppmanöver även tappar balansen, och därför måste jag snabbt slänga motorsågen åt sidan. Att få en gående motorsåg i famnen sker nog bara en gång.

Det jag berättar här är en klassisk situation där det lätt uppstår svåra personskador och även dödsfall under arbete i stormfälld skog - man jobbar under extrema högriskomständigheter

Som jag nämnde så var Alfrida en storm med orkan i vindbyarna. Byarna var så talrika att det lite blir en smaksak om man använder benämningen storm eller orkan.

Hursomhelst var det var kraft i dom pustarna. Det här trädet hade en anfrätning i virket, och har slitits av  direkt några meter upp på stammen. Det hela har gått så fort att rötterna aldrig hann dras upp

Här har vi skogsskötsel  a´ la´ Stockholms parkförvaltning.

Den nya policyn för stadens parkmark av naturkaraktär går ut på att uppsågade stormfällen skall ligga kvar och ruttna på plats - för den biologiska mångfaldens skull. Då lägger man  inte heller kubbarna i staplad ordning, utan lite huller om buller med varierande längd - det ser mer naturanknutet ut när mossor och svamp börjar växa på dem. Det här var tankegångar som passade mig utmärkt

Den ena av mina två motorsågar har ett extra långt svärd. Det gör att jag kan kapa ganska grova träd i ett skär.

Sedan är det så att man nästan måste ha två motorsågar. Den mest erfarne gör ibland små felbedömningar, och kan hamna med bladet fast i skäret. Då är det inte mycket att göra för stunden - om man inte kan såga sig fri med hjälp av den andra sågen

                                                    _______________

                                       

Jag jobbade i skogen varje dag lugnt och metodiskt, med säkerheten främst. När jag blev trött tänkte jag inte som man brukar;  "Jag tar den där grejen ytterligare"  - jag slutade prompt, och gick och drack kaffe på verandan...

När alla sommarens dagar var slut, var alla gammelträd som låg över stigarna uppsågade, plus en hel del annat. I byn talade man förskräckt om den ålderstigne mannen som gick ensam med motorsågen i stormfälld skog. Jag var 75 år gammal, och inte så lite stolt över min bedrift (och över den lokala ryktbarheten).

Lugnet återställt på Hasselvik. Då är det fint att sitta vid stranden strax efter solens nedgång en vacker kväll i början av september!

                                            _____________________________         

                                             

Mannaminne & Katastrof!!

Mannaminne och katastrof - två svårt missbrukade ord i dessa dagar. Jag har hört folk säga på fullt allvar om det nuvarande fina vintervädret i Stockholm, att det är rena katastrofen, och att man inte i mannaminne har sett något sådant... :-)

Det verkar som om det mesta som avviker när det gäller vädret är katastrof - och "mannaminne",  det är något år tillbaka.

Nå - man har nog sett sådant väder många gånger tidigare. Jag tittade lite i bildakivet och hamnade på januari 1982 som en bra jämförelse med den innevarande vintern - för 42 år sedan alltså. Här nedanför ser man en promenad i kvällningen ner till tunnelbanan här i Abrahamsberg där jag bor. Är snöhögarna en katastrof! Knappast - dom tyder snarare på en fungerande snöröjning under en tid när man visste att det kunde komma snö på vintern. När det kom en köldknäpp med massor av snö, så var det ingen överraskning - och absolut ingen katastrof.

                                   

I den här bilden kan man se en äkta katastrof - då som nu

_____________________________________

Bildarkivet berättar vidare att man året 1982 kunde ta fina ispromenader längs Mälarens strand vid Brommalandet. Precis som man kunde i år - jag har hittills gjort två sådana utflykter helt nyligen, och det i strålande vintersol - liksom jag gjorde året 2021. 

Den här mannens "mannaminne" sträcker sig alltså lite länger än något enstaka år. Ett bra bildarkiv underlättar. Bilderna här nedanför är från en promenad på isen mellan Ålsten och Äppelviken i februari 1982. Dom är förvillande lika dom promenader jag gjorde helt nyligen.

Nu skall det bli mildare, ligga och pendla runt nollan. Inte ovanligt för Stockholmsförhållanden. Hoppas att det snabbt blir fin vinter igen - allt annat vore en katastrof... :-)

           

__________________________

Ingen blir väl förvånad om jag berättar att bilderna är tagna på Kodachrome 25

Smällkalla vinterdagar

                                    

Här är vi i centrala Stockholm i februari 1979. Det syns i bild att det är väldigt kallt. Bilarna åstadkommer knappast någon modd på vägbanan.

En vanlig Stockholmsvinter dåförtiden innebar att det kom ett antal köldknäppar och ett antal rejäla snöfall. Ingen kallade det för extremväder för den sakens skull, det snöade och var kallt på vintern helt enkelt. Det var normalt. Den nu innevarande vintern har vi haft sådana omständigheter flera gånger redan. Man känner lätt igen sig i de 45 år gamla bilderna.

Efter en kylslagen sommar (sedan ingången av juli) har det varit av en sval höst och en kall vinter. I Stockholm har vi haft ett sammanhängande snötäcke sedan före jul. Prognoserna pekar mot fortsatt vinterväder. Det betyder att rådande temperaturomständigheter så här långt och för denna del av världen avviker flagrant från de värmerekord som rapporteras på annat håll. Den omskrivna globala uppvärmningen kan därför per definition inte vara global.

Det finns ju en hel del funderingar man kan ha om den saken. Jag kanske är optimist, men jag kommer lätt in på att klimatet kanske inte har ändrats så mycket som det påstås.

Det vore ju en mycket bra sak (faktiskt).

En annan tanke kan vara funderingar om golfströmmens energi. Om den skulle avta lite mer än vad som är lämpligt - då får vi efter hand ryskt inlandsklimat här i Skandinavien. Vi får varma somrar och kalla vintrar. Det är vad vissa är inne på - andra tycker annat.

Utrymme för allehanda gissningslekar...

                               

                                  ____________________________________

                                                      

Nu, ett halvt sekel senare när jag stiger upp på morgonen och tittar ut genom mina fönster så kan jag beskåda en fin vinter,  ja det ser rent av ut  precis som en bra Stockholmsvinter från förr - lite åt det kalla hållet kanske

           Januari 2024 - bilen skall skottas fram.

                                   

Metusalem

Till min oförställda häpnad fyller jag 80 år i dag, den 12 januari!  Ja, jag säger inte så för att försöka stila - saken är den att männen i min släkt i regel inte har blivit så gamla. Jag har till exempel överskridit min morfars livslängd med hela 20 år.

Inför en sådan dag blir det ju rätt naturligt med lite återblickar och värderingar. Jag börjar med att visa den första hyggliga färgbilden på mig själv, hämtad ur egen fatabur:

Här sitter jag med min första stora kärlek Vera. Det är midsommarafton 1966 i den norrländska byn Undrom, där Veras mamma Brita hade ett sommarhus.

Hemma på Nordigrågatan i Vällingby. Året var 1967, och jag var 23 år gammal. Det var lite andra tider då:  Vit skjorta och slips till vardags - och kolla in telefonen på bordet!

                                                                         

                                 ______________________________

                                                                         

Nu när jag tänker tillbaka på de många åren - ja, dom är så många att jag numera har lite svårt att fatta att det är jag som har varit med om allt, då är det inte speciellt svårt för mig att förstå vad som har varit viktigt, och vad som mest har varit strunt.

Struntet kan man ju lämna därhän, det hade sin plats och sitt nöje - men det som i dag framstår som viktigast har inte varit de stora braskande punkthändelserna, utan det har varit dom två kvinnorna i mitt liv och allt som dom har fört med sig.  Jovisst - det var frigjorda tider på 1960 och 1970-talen, och jag har umgåtts med många kvinnor - men det finns bara två som har tyngd och betydelse: Vera, min ungdomskärlek - och Voukko (Sippa), min hustru. 

Vera våren 1966 när vi träffades och flyttade samman

På Brostugan nära Drottningholms Slott den fina sommaren 1967. Vera sitter i egna tankar, och blir överraskad av kamerans ljud.

Det är naturligtvis jättekul att ha så pass bra färgbilder från tider som ligger så långt tillbaka.  Ändå - just genom den goda avbildningskvalitén blir det så verklighetsnära att det drabbar i sinnet 

                                    _____________________________

                                                                       

Sippa och jag gifte oss 1973, men Vera blev en nära vän för livet.

Det kan ju verka lite konstigt - därför delar jag gärna med mig själva formeln för hur man kan ro i land något sådant:  Man ger fasen i att tala om en massa "sanningar" för varandra när man skiljs åt. Det är i stort sett hela saken.

Efter en period av tvekan, blev Sippa och Vera mycket goda vänner. Vera blev Sippas enda egentliga väninna, någon som hon emellanåt kunde köra lite tjejsnack med. När Vera dog i cancer år 2005 - sörjde Sippa djupt.

Sippa, när vi just har lärt känna varandra - här ser hon ut som den lilla flicka som hon inte var.

Under den första sommaren av vår bekantskap var Sippa 28 år - men jag såg henne gång efter gång få visa legitimation på systemet

                          Han på andra sidan bordet såg väl inte så ålderstigen ut heller...

 Sippa var duktig på att binda hållbara kransar av Maskros. Det var vackert och något av ett signum i kretsarna under de tidiga sommarfesterna

 

                                         Det ganska nygifta paret på våren 1974

                                       _____________________________

                                                                            

Funderingarna far runt lite som lärkvingar så här inför 80-årsdagen. Många röster gör sig påminda ur det förflutna.

Mormor, den kraftfulla och karismatiska. Hon formade mitt tidiga liv - och påverkade resten. Föräldrarna och det trygga hemmet. Vännerna - flickor och pojkar, kvinnor och män, som bjudit på ovärderliga erfarenheter och upplevelser. Ett myller av människor som har flimrat förbi - dom flesta redan försvunna runt hörnet...

Efter varje utfärd i det förgångna kommer jag tillbaka till glädjen över att jag har fått möta två kvinnor i mitt liv som kunde göra avtryck. Ungdomskärleken och nära vännen Vera. Och sedan hustrun och livskamraten - och den allra bästa vännen Sippa. Dom är båda borta, men dom lyfte livet för mig.

                                                                               

                                      ______________________________                                                                           

Här kan jag inte låta bli att avsluta med en charmig serie på Vera. Den är från året 1969:

Det förflutna är inte passerat, det är inte ens förflutet - det är med oss hela tiden