Orkanvindar
Det här är en historia om motorsågens förträfflighet - men även en historia om en gammal mans kamp mot elementen
På Hasselvik har jag sågat med motorsågen sedan tidiga tonåren. Det är så, därför att det har varit nödvändigt. Det finns inte en chans att reda sig med tre hektar gammelskog utan motorsågen. Träd kan vara elaka varelser – skall dom nu en gång falla, så gör dom det gärna över stigarna. Många vårar har det första man har fått göra, varit att ta fram motorsågen.
Motorsågen är det allra bästa av verktyg, oerhört effektiv – men även oerhört farlig. Ett ben eller en arm kan förstöras på ett ögonblick, om man inte i grunden har lärt sig att man måste tänka efter – före!
Av säkerhetsskäl använder jag till exempel aldrig hörselskydd när jag arbetar med motorsågen. Med hörselskydd låter den som en snäll symaskin – men det är ingen snäll symaskin! Det måste jag ständigt hålla mig påmind om.
Mitt liv med motorsågen fick sitt fokus eller sin peak år 2019 då stormen ”Alfrida” i januari drog in över norra Europa. På Åland är det den kraftigaste storm som någonsin har uppmätts. Det var orkan i vindbyarna, och det var gott om vindbyar under denna storm.
Nu visade sig mina kunskaper vara bra att ha. På Hasselvik föll ett trettiotal träd, varav elva över stigarna! Det handlade om runt 150 till 250-årig gammelskog. Här nedanför en bild på vad det var för slags träd jag hade att göra med:
Eftertankens kranka blekhet...
Planeringen börjar under inspektionsresan i april. En god vän i den närbelägna byn hade ringt mig i Stockholm: "Det är katastrof på Hasselvik..."
_______________
Yrkesfolket brukar säga: ”Ge er aldrig in i stormfälld skog med motorsågen – det kan bli det sista ni gör”. Det är ord att ta på stort allvar. Ändå var det just vad jag bestämt mig för att göra. Hasselvik ligger så till att det inte går att komma in med skogsmaskiner. Det är motorsågen i hand som gäller. Jag fattade bara inte hur jag skulle klara av saken, där jag satt på verandan i aprilkvällen och grunnade.
På ett ställe hade exempelvis två rätt stora och täta fallande granar satt sig fast i klykan på en gammal kandelaberbjörk, runt fyra meter upp på björkstammen. Under hade det uppstått ett dunkelt rum med grönskimrande ljus. Vackert minsann - men jag stod där och undrade: Hur skall jag någonsin, NÅGONSIN, klara av allt detta!? Jag beslöt mig för att jobba i skogen hela sommaren, men att konsekvent ta en dag i taget, och inte tänka så mycket på morgondagen.
Äventyrligheterna blev många: Rotvältor med kraftiga rötter i spänn, som slog ihop som gäddkäftar när jag kapade trädet. Stod man nära fick man hastigt släppa motorsågen och hoppa undan - det viktiga var att alltid vara beredd. Det var rätt vanligt med splittrade stammar som brakade ner bara man petade på dem. Samma sak där; titta noga och vara beredd på vad som helst. Fallande träd som hade ställt sig i hårt spänn mot friska stående träd. Många gånger lämnade jag sådant om det inte stod i vägen, i hopp om att nästa storm skulle hasa ner syndaren - ja, listan kan göras lång. Jag blev inte uttråkad i skogen.
Ett litet träd som fick bli startpunkten, därför att rotvältan var så iögonfallande ful på Hasselviks vackra strandpromenad
Så här såg det ut på ställe, efter ställe, efter ställe, längs Hasselviks stigar. I svaga stunder var det svårt att värja sig mot en viss uppgivenhet
Som man kan se så är svärdet "felvänt". När man belastar hårt under lång tid bör man vända ibland för att undvika ojämnt slitage
Nära de större stigarna, och därmed rimliga transportmöjligheter, kapade jag prydligt och lade upp till brännved. Min "hustomte" i byn har en kombipanna, och kan följaktligen elda med ved
Den största och tyngsta rotvältan. Den slöt sig snabbt när jag kapade trädet - och jag fick hoppa undan med fart.
Vad är det då jag hoppar undan från? Jo - jag står ju och sågar precis bredvid den blivande stubben. Då rotvältan börjar att slå igen, så bryts det mycket tunga trädet loss från stubbdelen - och jag vill inte ha trädet på fötterna. Risken är nu uppenbar att jag i min hoppmanöver även tappar balansen, och därför måste jag snabbt slänga motorsågen åt sidan. Att få en gående motorsåg i famnen sker nog bara en gång.
Det jag berättar här är en klassisk situation där det lätt uppstår svåra personskador och även dödsfall under arbete i stormfälld skog - man jobbar under extrema högriskomständigheter
Som jag nämnde så var Alfrida en storm med orkan i vindbyarna. Byarna var så talrika att det lite blir en smaksak om man använder benämningen storm eller orkan.
Hursomhelst var det var kraft i dom pustarna. Det här trädet hade en anfrätning i virket, och har slitits av direkt några meter upp på stammen. Det hela har gått så fort att rötterna aldrig hann dras upp
Här har vi skogsskötsel a´ la´ Stockholms parkförvaltning.
Den nya policyn för stadens parkmark av naturkaraktär går ut på att uppsågade stormfällen skall ligga kvar och ruttna på plats - för den biologiska mångfaldens skull. Då lägger man inte heller kubbarna i staplad ordning, utan lite huller om buller med varierande längd - det ser mer naturanknutet ut när mossor och svamp börjar växa på dem. Det här var tankegångar som passade mig utmärkt
Den ena av mina två motorsågar har ett extra långt svärd. Det gör att jag kan kapa ganska grova träd i ett skär.
Sedan är det så att man nästan måste ha två motorsågar. Den mest erfarne gör ibland små felbedömningar, och kan hamna med bladet fast i skäret. Då är det inte mycket att göra för stunden - om man inte kan såga sig fri med hjälp av den andra sågen
_______________
Jag jobbade i skogen varje dag lugnt och metodiskt, med säkerheten främst. När jag blev trött tänkte jag inte som man brukar; "Jag tar den där grejen ytterligare" - jag slutade prompt, och gick och drack kaffe på verandan...
När alla sommarens dagar var slut, var alla gammelträd som låg över stigarna uppsågade, plus en hel del annat. I byn talade man förskräckt om den ålderstigne mannen som gick ensam med motorsågen i stormfälld skog. Jag var 75 år gammal, och inte så lite stolt över min bedrift (och över den lokala ryktbarheten).
Lugnet återställt på Hasselvik. Då är det fint att sitta vid stranden strax efter solens nedgång en vacker kväll i början av september!
_____________________________
Imponerande insats du gjort. Bilderna är tekniskt perfekta och illustrerar bra hur kaotisk ett stormfälle är.
De första bilderna då du var ung visar en ganska enkel utrustning utan säkerhetsklädsel.
I några fall har vi haft professionella skogsarbetare på vår tomt för att säkert fälla tallar och Björk. Idag är de mycket väl säkerhetsklädda med flera olika storlek på sågar. De fäller ju en jättebjörk på mycket väl uträknad plats.
Jag är imponerad av din insats med såg.
Ha det väl
Bob
Angående säkerhetstänket, så visar dom första bilderna en annan tid, året 1973 - och den unge mannen var väl inte så inne på sådant. Dessutom var det som visas i bild bara en enkel kvistning.
Ytterligare är saken i praktiken tveeggad. Jag var ju inne på varför jag inte använder hörselskydd. Jag avstår även i dag från hjälm med visir framför ansiktet - eftersom jag tycker att det stänger mig inne på ett sådant sätt att jag inte har rätt koll på vad som händer runt omkring mig - och det måste man ha till 100%.
Röjningen efter Alfrida orsakade flera svåra personskador och ett dödsfall på Åland.
Snyggt och propert jobbat efter stormen. Och att det blir lite urskogsrester kvar är ju rätt i tiden.
Safety first funkade tack och lov för dig! Fast bilderna från 1973 ser äventyrliga ut med lågskorna utan stålhätta. Men så var det då, jag hade inte skodon med stålhätta förrän fem år senare.
I mitt fall betyder safety first att inte ha nån bensindriven motorsåg. Bara att få igång en sån en utmaning jag avstått från. Har dock en eldriven motorsåg till smärre jobb. Hyr in hjälp för större. Och somligt blir eftersatt.
Jo, det förstår jag att en eldriven såg fyller dina behov på ett bra sätt - dock inte mina behov. Var skall jag ta el mitt ute i en stormfälld skog? Dessutom har en eldriven såg inte den erforderliga styrkan för sådant arbete.
Det är nog rätt så ofta man är tvungen att söka fram Husqvarnan efter stormar. Trots att det inte är det lättaste jobbet hittar jag alltid en viss njutning i allt som har med vedarbete att gör (så länge det hålls på vettig nivå).
I stället för att släpa med mej båda sågarna till skogs brukar jag ta med extra svärd och ked. Mindre att bära på och det brukar räcka till.
Tommy S.
Jo - nivån var väl allt annat än vettig här - speciellt med tanke på åldern. Nu i somras fem år senare och när jag gick på mitt 80:e, sågade jag fortfarande med motorsågen på Hasselvik. Jag inser ändå att jag inte skulle klara sådana excesser som efter Alfrida.
Bra idé det där med att ha extra svärd och ked med sig, så att man slipper springa efter den andra sågen om man sitter fast. Det hade inte fallit mig in. Det är väl för att det är väldigt ovanligt att jag sågar fast mig.
Säkerheten är inte förhandlingsbar och går man två i skogen gäller det att vara dubbelt vaksam.
/Gunnar S
Jag förstår precis det du beskriver. När jag i april 2019 körde mot Kapellskär på väg till Hasselvik, kunde jag med stigande förfäran se hur Alfridas byvindar hade mejat skogen punktvis med jämna mellanrum. Omfattningen och karaktären hade jag inte alls greppat så länge jag var kvar i Stockholm. Jag förstod då vad jag skulle få se när jag kom fram.
Fin bildberättelse, jag kan leva med i kaoset efter stormen.
Jag har som sagt erfarenhet av detta i stor omfattning sedan tonåren. På Åland efter Alfrida hade vi ett antal svåra personskador och ett dödsfall i uppröjningsarbetet. Jag befann mig inte bland dem.
Om hörseln kan jag säga att jag nu vid 80 års ålder hör syrsorna alldeles utmärkt (det är ju en frekvens som först försvinner när hörseln sviktar).
I somras under en varm natt när jag måste ha öppet fönster och myggnät, satt det en rackare och filade som en Cikada. Jag fick gå upp och hämta öronproppar. En 80-åring som måste använda öronproppar mot syrsorna - de´ru!
HaD/Gunte..
Det gjorde nog salig far alldeles rätt i!
Sista bilden är väldigt läcker.
Hälsningar Halina
En gammal ungdomsflamma, Ann Liljequist, gifte sig med en bonde och flyttade neråt dina trakter.
För att söka rätt på de sina, hamnade hon mitt i stormen Gudrun ute i skogen. Rent hiskeliga upplevelser - som jag tror att hon skrev en liten bok om.
Där skulle vår granne som vi har på landet ha trivts, han gillar sin motorsåg så pass mycket att vi kommer aldrig behöva köpa ved till kaminen på landet.
Ett rejält och farligt jobb du gjort, imponerande.
(ursäkta sent svar).