Den öde ön

Vad sägs om en obebodd ö alldeles på gränsen till centrala Stockholm? Välkommen till Rotholmen - den öde ön i stora faret från Mälaren in mot storstaden.

Det är mycket ovanligt att någon besöker Rotholmen - utom måsarna. Dom verkar ha denna ö som något av en favorit. Kanske gillar dom Rotholmen just för att dom får var ifred?

Sippa och jag var rätt ense med måsarna om denna lilla ö, och dess förträfflighet. En kort roddtur från Äppelviken på Brommalandet, och man var parkerad mitt i den svenska skärgårdssommaren - fastän rätt centralt i Kongl. Hufvudstaden. Här är vi på utfärd i augusti 1976

I fonden till höger ser man Solviksbadet på Brommalandet

Faret ut mot Björkfjärden

Jag är 32 år gammal här, men nu tycker jag att jag ser väldigt ung ut...

Lunch ombord i klassisk stil - a´ la´ Sparta alltså

*

Leica M4 här nedanför var i farten, laddad med Kodachrome 64:

För entusiasterna kan jag nämna att jag 1974 köpte två ex. av den sista serien M4 från Wetzlar. Utförandet var i svartkrom. Bilden visar en av dem.

På den här tiden var det en poäng att äga två identiska kamerahus, särskilt för en yrkesverksam fotograf. I det ena hade man färg, i det andra svartvitt.

Postat 2024-08-30 08:00 | Läst 774 ggr. | Permalink | Kommentarer (10) | Kommentera

Bilderna jag missade i ett halvt sekel

Jag har hittat en stor mängd svartvita negativ från året 1968 - alltså 56 år gamla negativ från den tiden när ungdomskärleken Vera och jag bodde tillsammans. Det handlar mest om vårt vardagsliv - men det är bilder som jag i egentlig mening inte har sett tidigare.

Hur hänger nu det ihop?

Det här året hade jag på allvar börjat fotografera med en småbildsutrustning - och därmed kommit in på en smidigare form av fotografi. Jag ville fånga min egen vardag, och öva mig på fotografering.

Det här var kul - och svartvitt var billigt på den tiden. Jag laddade själv mina kassetter från 30,5 meters rullar - Agfa och Ilford. Kostnaden blev några kronor per film. Omräknat till i dag, runt 30 kronor för en 36-bilders film. Jag kunde alltså slösa med exponeringarna.

Jag plåtade som bara den - för att få kläm på det här med fotografering. Och roligt hade jag! När jag väl hade framkallat filmerna så blev det luppgranskning och bedömning av negativen avseende hur pass jag hade lyckats, innan materialet åkte in i förvaringskuvert. Det var inte många negativ som verkligen nådde fram till mörkrummet. Jag gjorde väl färdiga kopior på kanske 5%.

Det här betyder att jag aldrig såg merparten av materialet på riktigt - jag tittade bara på negativ. Man kan förvisso få ett kvitto på det man har fotograferat bara genom att granska svartvita negativ, men själva bilden greppar man ändå inte förrän man ser den som färdig positiv bild.

Nu 56 år senare, har jag snubblat på den här glömda dörren till min ungdom. Massor av överraskande bra bilder som jag inte tidigare har sett!!

Materialet är omfattande, rena guldgruvan för mig privat - men här bara ett litet smakprov:

Goda vänner under riktat blixtljus. Det är ännu Beatles-tid - men det kanske syns?

Min bästa vän från de tidiga skolåren, Uffe - från folkskolan alltså som det hette på den tiden. Uffe hade vallonskt påbrå - härstammade rakt ner från den till Louis De Geer anknutna kompetensinvandringen inom järnhanteringen på 1600-talet.

Uffe lämnade oss redan i början av 1980-talet - så det blev lite tungt först, när bilderna dök upp på skärmen.

Vera och jag bodde i Hökarängen i södra Storstockholm.

Namnet Hökarängen, betyder "Hökarens äng" helt enkelt. En hökare i gamla tider var en näringsidkare i liten skala, han drev en hökarbod - och var därmed ändå en person i lite bättre samhällsställning. Hans ängar fanns kvar ännu året 1968, och jag tog mina promenader där ibland. Nu har dom nog gått all världen väg.

Punkthusen smyger sig in på Hökarens ängar.

Hemma hos oss.

Majsolen och morgontidningen

___________

Visst är det häftigt med riktigt gamla vardagsbilder - i första hand personligen och för närstående. Sådana bilder utgör minnets stöd och ryggrad. Men det vill till att man tog dem - då för länge sedan när det gick att ta dem. Det leder till det självklara rådet att unga människor av i dag bör ta den här sortens bilder - nu!

Så här såg den ut, kameran som jag tog dom här bilderna med. Det är en Contax IIa från det tidiga 1950-talet. Det är vad en ung man som höll på med gamla studentexamen som privatist hade råd med. En ny systemkamera var inte att tänka på.

Tack vare den japanska spegelreflex-boomen som var i full gång året 1968, så kunde lite äldre tyska kvalitetskameror köpas till priser som till nöds kunde anpassas till min plånbok.

Contax IIa som 15 år tidigare hade varit marknadens dyraste småbildskamera, kunde nu köpas begagnad av en fattig student. Det hjälpte onekligen till med bildkvalitén.

Postat 2024-08-23 07:56 | Läst 1194 ggr. | Permalink | Kommentarer (15) | Kommentera

Nordens hesa näktergal

Jag låter mig gärna inspireras av andras bloggar - och så skall det ju vara. Per-Erik Åström inspirerade mig i dag till att besöka bildarkivet för att hämta upp Mäster Taube från det tidiga 1970-talet på Gröna Lund. Både Per-Erik och jag var där och upplevde den förtätade stämningen. Det är en oändlig tid sedan - jag var i sällskap med den flicka jag nyligen hade träffat, och som skulle bli min livskamrat i nästan 50 år.

Evert Taube, som så här dags var en gammal och vis man, skaldade träffsäkert i en av sina sista ballader "Så länge skutan kan gå" - och vi fick höra hans hesa suggestiva röst:

"... om blott en dag eller två, så håll tillgodo ändå, ty det är många som aldrig en ljusglimt kan få. Och vem har sagt att just du kom till världen, för att få solsken och lycka på färden?..."

Just precis! Vi har nog stundtals varit lite pösiga här i landet. Numera börjar väl den värsta pösigheten gå över, allt eftersom vi har upptäckt att: Hoppsan, det var visst inte Gud som en gång för alla har bestämt att vi skall ha det perfekt, och att vi alltid skall vara säkra och skyddade från världens ondska.

Vi borde alltså bättre förstå och uppskatta att vi utan egen insats har fötts i ett land där fred råder, där vi är rimligen trygga, och där vi kan äta oss mätta varje dag, och där vi sedan sover i vår varma säng om natten - utan att den politiska polisen bankar på dörren.

Vem har sagt att just du kom till världen för att få solsken och lycka på färden...?

Själv har jag ändå förhållit mig måttligt pösig under livets gång. Som liten satt jag i bombkällare med mamma och mormor under ryska terrorbombningar. Fortsättningskriget mot Sovjetunionen var pågående året 1944. Återigen hade den brutala grannen överfallit lilla Finland! Naturligtvis kommer jag inte ihåg något om detta, men jag växte sedan upp med dom realiteterna. Jag förstod tidigt att inte ta något för givet. Man kan väl säga att farans riktning blev utpekad...

Postat 2024-08-20 11:26 | Läst 505 ggr. | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Planket i juni 2007

Inspirerad av Bengan här bredvid dök jag ner i bildarkivet, och kom upp med en radda bilder från Planket 2007. Det var ett strilande varmt sommarregn, men alla var på gott humör och hade trevligt.

________________________________

Det var gamla Contax IIIa från tidigt 1950-tal som var i farten - laddad med Kodak Portra 160 NC

Postat 2024-08-17 09:12 | Läst 506 ggr. | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Hembygd

I samband med begreppet hembygd tänker man sig ofta lantliga nejder med betande djur och gröna hagar, liksom vacker äldre bebyggelse - så där lagom utspridd.

Sedan finns det andra typer av hembygd, som min hembygd i Bromma - ett landskap som ligger just i kanten av storstaden Stockholm. Likväl är det en hembygd med många tillgångar som är värda att bevara.

Här några spridda bildnedslag från det vackra Bromma.

Lillsjön i centrala Bromma, en rest av den vikingatida Lintaleden. Just här hade en av landets sista indelta kavalleridragoner sitt torp. Han löd under Ulfsunda Slott.

I fonden ser man Bällsta kvarn.

För sådär 20 år sedan var jag med på barrikaderna för att försöka rädda undan så mycket som möjligt av Brommas naturområden från den girigt växande storstaden. Jag gick på möten, skrev petitioner, bråkade, debatterade och stod i.

När Stadsbyggnadskontoret presenterade vinklade och idylliserande bilder på sin kommande bebyggelse (en bebyggelse som avsåg att slakta något av våra grönområden) - så satte jag mig vid datorn och producerade bilder av annat slag. Jag visade den nya bebyggelsen på mindre smickrande sätt. Jag visade det som Stadsbyggnadskontoret gärna mörkade - hur det skulle drabba folk som redan bor på platsen. Jag var rätt elak i den saken, och mycket impopulär hos tjänstemännen på Stadsbyggnadskontoret.

Att du orkar hålla på - tyckte många i min bekantskapskrets....

Min drivkraft var att jag ville försöka få ha kvar min hembygd i identifierbart skick. En fullt rimlig inställning kan man tycka - men slutresultatet var föga uppmuntrande.

Arbetsgången hos Stadsbyggnadskontoret är sammanfattningsvis: "Nu får alla i god demokratisk ordning säga sitt - därefter gör vi som vi tänkte från början".

Av ungefär tjugotalet förtätningsprojekt (slakt av grönområden) som jag deltog i, lyckades vi bara stoppa två. Det gällde en massiv byggnation i Mälarparken i Alvik, och ett antal stora punkthus i Olovslund. I båda fallen bodde det inflytelserikt folk i området, och det var den avgörande faktorn. Jag kan kanske räkna mig till godo att jag framgångsrikt retade upp dessa inflytelserika personer med mina osminkade bilder om vad som i själva verket skulle hända. Bilden är ett mäktigt verktyg.

Man skall ha klart för sig att Stadsbyggnadskontorets uppgift är att bygga. Vill man påverka effektivt måste man inrikta sig mot politikerna i Stadsbyggnadsnämnden. Haken är bara att lata politiker för det mesta gör som tjänstemännen säger.

Utsikt från Mälarparken med Tranebergsbron och Fredhäll tvärs över vattnet - ett för Brommaborna räddat stort grönområde.

En rest av gamla Svartviksvägen - en numera undangömd historisk relik. Det som syns här var själv upploppssträckan när man i gamla tider red från staden in mot Bromma och Ulfsunda Slott.

En ung löjtnant vid ett av Kungsholmens regementen har beskrivit hur han mot den senare delen av 1880-talet tog flottbron över Ulvsundasjön vid Traneberg i full galopp med sin häst, så att det dundrade och skvätte upp vatten mellan plankorna i den ganska nedgångna konstruktionen. Han red förbi torpet Traneberg, där källarmästare Trana tidigare hade haft sin restauration. Strax var han sedan på det ställe man ser i bilden ovan. Bortom kröken kom man rakt ut på Sandhavet (numera båtupplägg). Där kunde hästen få fria tyglar upp mot Ulfsunda Slott som reste sig storståtligt i fonden.

Unge baron Åkerhielm väntade med lunch.