Sommaren på Hasselvik

Lite sommar med gladfärger - så här när höstdagjämningen är passerad.

Min sommar i år fotograferade jag på Kodak Ektar 100. Det är en film med väl så hög färgmättnad. Jag brukar dämpa av mycket av denna mättnad, men det blir ändå kvar så att det räcker.

Hasselvik i de vackraste junidagarna.  Jag har ställt ut ett för semesterfirandet nödvändigt tillbehör.

Om jag nu reser mig ur verandans gungstol, och stiger in genom dörren - så hamnar jag rakt på "Mormors hörna":

Mormors hörna har funnits här i 100 år. Mormor var rätt påverkad av Karin och Carl Larsson och deras konstnärshem i Sundborn ("Var välkommen kära Du, till Carl Larson och hans fru.."). 

Inte så att mormor härmade Karin, men hon lät sig inspireras. Husfrun skulle inte bara inreda hemmet med köpemöbler - hon skulle prägla hemmet med sin egen konstnärliga förmåga och kreativitet.

På Hasselvik elektrifierade vi så sent som 1978. Innan den tiden så samlades vi i fotogenlampans ljuskrets i Mormors hörna om kvällarna. Det varma mörkret lägrade sig runt omkring oss. Vi underhöll varandra med prat och berättelser - skratt, nojs, och sällskapsspel. Det var så man gjorde förr i världen. Folk utvecklade personliga färdigheter - att kunna framföra något, att vara en tillgång för sällskapet.

Det blev sedan den stora nackdelen med elektrifieringen - hela den sociala funktionen med Mormors hörna bara försvann.

     

Lupinerna "invasivade" sig storståtlig vid husknuten i år. Myndigheternas åsikt i saken efterfrågades inte.

                                                       Kväll i syrenernas tid.

                                                           Midsommar.

Även i år beslöt jag mig för att inte slå gräset förrän väl in i juli. Den vackraste blomningstiden ville jag ha blomsteräng.

Begreppet "Blomsteräng" är nu inte så lätt att fotografera, men kanske något i den här stilen - rakt av med 85:an på min utsikt från hammocken.

Det var en bra ordning, tyckte jag. Även insekterna såg ut att trivas. Syrsorna filade så att det stod härliga till fastän det bara var slutet av juni!

Många av mormor 0ch morfars trädgårdsväxter har förvildat sig framgångsrikt på Hasselvik. De ursprungliga planteringarna sträcker sig långt tillbaka i tiden - ibland 100 år. Det handlar om Akleja, Guldkrage, Digitalis, Krollilja - man stöter på dem på de mest oväntade ställen. Här är det en enkelbladig Pion av mycket gammaldags sort som prunkar nästan ute i skogen.

Högst förträffligt med vackra trädgårdsblommor som sköter sig själva.

                 

                                Klassisk svensk sommar vid Hasselviks strand.

                                                            Längs strandstigen

                   Kväll på Hasselvik. Syrsorna sjunger - nästan som Cikador...

Midsommarblomster - en benämning som inte håller så bra längre. Den blommar numera från tidigt i juni till en bra bit fram i juli.  Skogsnäva får det sålunda vara.

Ibland när jag sitter på verandan och tittar ut mot viken, så dyker det upp de mest förbluffande saker!

Först undrade jag om jag hade hamnat i en tidsförskjutning - att bärsärkarna är på väg att storma iland för att göra blodörn?  Sedan tänker jag att det kanske istället är Erik Madsen från Roskilde (här på FS) som är ute och seglar i nordliga vatten... :-)

                                                                                

Högsommaren börjar ändra färgskalan. Lien har gjort sitt, och lupinerna har blommat ut.

                                                        Sensommarens små fröjder.

   

                                            _____________________________

Kameran för dagen denna sommar var den, som jag tycker, bästa av de klassiska japanska spegelreflexkamerorna - nämligen Olympus OM-1.  Därtill fem objektiv mellan 28 och 135 mm. Jag lägger ofta stor vikt vid perspektivkontroll.

Gatu-paparazzo fotografi

Gatu-paparazzofotografer på stan - är det något vi vill ha?

Jag var med om en dramatisk händelse för ett par år sedan här i Stockholm. En närgången “gatufotograf” tryckte upp sin vidvinkelförsedd kamera under näsan på en förbipasserande person. Det hela var mycket påträngande, kameran hamnade ungefär tre decimeter snett under hakan.

Oturligt nog för denne Paparazzi var det inget hjälplöst offer, utan en storvuxen man. Han grabbade tag i armen, tog kameran, och slängde den i gatan.
Det är naturligtvis ett lagbrott - skadegörelse. Men det vore intressant att få veta hur en domstol skulle resonera. Hur man skulle se på den rätt grova provokationen, på den integritetskränkning som utlöste det hela?

 

Varför använder gatufotografer vidvinkel? Egentligen finns det inget riktigt bra svar. Man kan naturligtvis fotografera livet på gatan med flera olika brännvidder, men det har utvecklats en norm om att man måste tränga nära inpå - att själva den fysiska närheten ingår i gatufotografins idékoncept. När omdömet sedan sviktar så hamnar kameran rakt upp i ansiktet på folk. Det landar många gånger i ett resultat som inte är särskilt smickrande för den avbildade.

Här gäller gängse perspektiviska lagar. Om vi lämnar kameran ett ögonblick, och bara ser på verkligheten som sådan:  Om man tittar riktigt nära på ett ansikte (tre, fyra decimeter) så gör det perspektiv som man då hamnar i, att personen får en lätt äggformad ansiktsform. Vidare blir det som är närmast onaturligt förstorat - vanligen näsan eller hakan. Det blir en slags nidbild av det mänskliga ansiktet. Så blir det naturligtvis även med ett vidvinkelobjektiv på mycket nära håll. Ingen vill nog se sitt ansikte torgfört på det sättet. Därför är det inte speciellt schyst att fotografera folk så - och som man kan förstå av mitt inledande exempel, kan det även ha sina risker. Folk blir förbannade.

Eftersom den tekniska utvecklingen innebär att antalet fotografer på gatan har ökat dramatiskt under senare år, så har även andelen hänsynslösa typer ökat. Det har fått som följd att människor som rör sig på stan, lite till mans har börjat titta misstänksamt när någon kommer med en kamera på axeln. Det tycker jag är en väldigt trist utveckling.

Jag tycker att man skall säga NEJ till gatu-paparazzofotograferna. Mota bort dem när dom blir närgångna. Det är du som har rätt till ditt ansikte - inte gatu-paparazzofotograferna. Detta helt oavsett vilket lagstöd som gäller för fotografering på allmän plats. I umgänget människor emellan måste det finnas någon slags moralisk kompass.

           

Som väl är finns det ju fortfarande duktiga fotografer som plåtar på stan - fotografer med kunnande, humor, diskretion, och fingertoppskänsla. Jag känner en sådan här på FS - och en annan oerhört skicklig, som tyvärr inte syns bland bloggarna här på FS längre. Ingen skugga över sådant folk.

Svartvit Ålandsvinter

Under vårvintern 1980 skulle jag skriva min magisteruppsats i kulturgeografi. Jag kände mig splittrad och hade inte rätta greppet på vare sig ämne och eller idéer. Varför inte packa alla böcker och annat material i en stor ryggsäck, och dra till Hasselvik? Inte en chans att någon skulle störa mig där.

Sagt och gjort. Packningen färdigställdes på nolltid - och iväg!

                     

Resan gick genom en vintrig skärgård på Vikinglinjens M/S Turella -  kallt på däck.

Här passerar vi förbi Kobba Klintar i inloppet till Mariehamn - i gnistrande vintersol.

Vid Hertronklobb förliste tremastade järnbarken Plus i snöstorm lucianatten 1933. Hon ligger strax utanför den lilla fyren man ser på udden i bilden. Det var där hon gick på i snötjockan. Man hade för bråttom och tog risker - alla ville hem i god tid före jul. Tolv man av besättningen kom sedan aldrig hem.

Jag tänker på den saken när jag åker nästan rakt över vraket med Ålansdsbåten.

                        

In mot Hasselvik i kvällsljuset - efter dryga kilometerns pulsande med den tunga ryggsäcken. 

Haseslvik i vintersömn - så annorlunda än på sommaren. I det gamla huset som är byggt 1920 i liggande stock från 1700-talet är det för kallt och fuktigt för att värmas upp denna årstid. Istället blir det ispromenad ner mot Stockstugan.

Hasselvik från sjösidan, i detta fall isen.

Promenaden går längs Hasselviks strand förbi bastun.

Den lågt stående vintersolen brinner som en Krysolit, och snön ligger som bländvitt utspillt vetemjöl - då har man fotografiska problem. Motivet ligger en bra bit utanför filmens dynamiska omfång.

Bastun - en saltbod från sent 1700-tal.

Efter ca. 400 meters promenad bär det upp från isen mot Stockstugan. Fristående på sina plintar är den torr och lätt att värma upp.

                                                       Vatten från sommaren

En sprakande brasa - och man känner att man har kommit hem.

Jag hade 5-8 minus på dagarna, och ner mot 18 på nätterna. Stockstugan, byggd 1970 i finsk helstock var oproblematisk.

Hustruns fina virkningsarbete får sin komplettering av naturens frostmönster.

                            Eftermiddagsvy vid Stockstugans strand

                               ________________________

               

Projektet lyckade helt efter förväntan. Jag kunde arbeta ostörd i vintersol, tystnad, och vindens sus hela veckan. Dessutom blev det mesta gjort - det gick inte att smita ifrån arbetet så lätt...   

           

Filmen var Ilford FP 4  ISO 125.

                        

En bortglömd fotograferingsmetod

Fotografin har ju en lång historia - runt 185 år. Det finns många fina tekniker och fotografiska förfaranden, historiska tekniker som många gånger än i dag har sina entusiastiska utövare - men sedan finns det sådant som nästan har fallit i glömska.

Jag kom en rätt rolig sak på spåren när jag botaniserade bland min mors kvarlåtenskap på Hasselvik. Det handlade om ett mystiskt A5-kuvärt i hennes privata låsta låda. När jag öppnade kuvertet visade det sig innehålla små bitar av en sepiatonad bild på mycket tunt papper, ett papper som alltså hade fallit sönder av ålder.

Efter diverse pysslande och sammanfogande, materialiserade sig en bild av min morfars pappa, Anders Johan Andersson. Anders Johan var storbonde i Listersby, polis på Vårdö, och finsk riksspeleman.

_______________

Under slutet av 1800-talet var porträttfotografin en god affär. Fotografin som teknik hade ju redan många decennier bakom sig, men att få sitt porträtt direkt tecknat efter verkligheten med hjälp av naturens eget ljus hade ännu nyhetens behag - det var lite av ett trolleri.

I de större städerna fans det många fotoateljéer, och även i en liten stad hade man i regel sin fotoateljé. Annat var det på landsbygden. Bara ett fåtal fotografer hade insett att även här fanns det en intressant marknad. De burgna storbönderna öppnade gärna på plånboken för en kringresande fotograf - om han kunde leverera bilden direkt på plats i anslutning till fotograferingen. Det var själva haken, fotografen måste få fram resultatet genast efter fotograferingen med hjälp av sitt lilla mörkrumstält - allt medan den avkonterfejade väntade otåligt.

Lösningen var att förenkla förfarandet, och man hoppade helt enkelt över negativet!

Ett tunt fotopapper placerades direkt i kameran. Sedan omvändningsframkallade fotografen pappret (som när man framkallar svartvita dia från vanlig svartvit film) - och direkt på stunden, utan negativ, hade han en fin positiv bild att sätta i handen på den ivrigt väntande kunden. Nackdelen var att bilden blev spegelvänd - men det var ingen stor sak. Det såg ju ut som när man tittar sig i spegeln.

Numera, i dessa moderna tider, vänder jag bilden med en enkel knapptryckning - men då kommer väl kännare av fiolspel och tycker att bilden är ju spegelvänd i alla fall! Inte alls, titta på vigselringen. Riksspelemannen Anders Johan var vida känd för att spela fiol med "fel" hand.

   

Anders Johan var duktig på att sitta still länge, det var nödvändigt för den här metoden. Bilden hemma i hans kök ser ut att vara en ögonblicksbild. Det är den alltså inte - långt därifrån. Den lyckade illusionen är en följd av Anders Johans goda behärskning. Det framgår även rätt tydligt att här har vi en herre som man inte flyttar runt hur som helst. Bestämd och bordus i livets alla skiften. Sedan fick han en svärdotter som var helt i hans smak - nämligen min mormor, en tjej som lindade honom runt lillfingret med sin livliga tuffa person och sin kavata charm. En innerlig personkemi uppstod - som fick som resultat att Hasselvik finns i dag.

                                           Mormor gillade att gå till fotografen

           

Motor på Contax II?

Nja, det låter sig nog inte göras. Faktum är att jag gav saken ett par rundors funderande på den tiden när jag sysslade med kamerareparation.

Contax II har ett avtagbart bakstycke precis som Nikons mätsökarkameror eller tidiga spegelreflex - men där slutar likheten. Medan Nikon lätt kan ansluta motor underifrån, är det nästan tekniskt omöjligt att konstruera en motoranslutning för gamla Contax. Den saken beror på en del avancerade, begåvade, men lite udda funktioner hos Contax - principer som på 1930-talet för första gången medgav en god korrigering av en ridåslutares alla avvikelser beroende på fysikalisk tröghet och annat. Det var prestanda som ledde till Contaxridåns försprång ett trettiotal år framåt. 

Nåväl - det finns ju andra kul grejer man kan göra för "motorisering". Vid badutflykten kan man till exempel fråga sonen, som var ett riktigt vattendjur, om han inte kunde tänka sig att hoppa i ett par gånger i rad - så blir det nog en häftig bildserie. Klart att han gjorde det. Det var bara roligt. Familjen satt på favoritbadklippan i Mälaren den varma augusti 1996.

                        

                                                    _____________________

                                     

       

Den låga känsligheten på den använda filmen, Kodachrome 25, innebar att jag trots det starka ljuset inte kunde nå snabbare tid än 1/250 sek - då beroende på att jag även behövde ha ett visst litet skärpedjup som slarvmarginal, för att täcka in motivet. Saken är ganska betecknande för de avvägningar man måste lösa under arbetets gång i gamla tiders analoga och manuellt styrda fotografi.

Beräkningen gick ändå hem hyfsat. När sonen träffar vattenytan, är vattenuppkastet visserligen snabbare än vad 1/250 sek riktigt förmår att frysa - men som jag kalkylerade med, förstärker det bara rörelseintrycket.

Det skojiga med hela saken ur hobbysynvinkel, är att här fotograferar jag på ungefär samma villkor som den avancerade hobbyfotografen gjorde runt året 1940 - obekvämt låg filmkänslighet, och en handhållen exponeringsmätare i fickan. Manuell inställning av alla värden.

Good Sport, you know!

                         _____________________________________

                            

På permission från vitrinsskåpet. Contax II med Sonnar 1,5/5 cm T.  En kamera för finare fotografi som nu har runt 85 år på nacken. Hållbar och stark som ekens stam. Klarar av både ett och annat än i dag.

Var kommer dagens kameror att vara om 85 år? 

   

Och så till sist:  några tagningar från favoritklippan i Mälaren en sommardag på 1990-talet. Det är såklart permissionsobjektet från vitrinskåpet som tog bilderna.