En näsvis användares funderingar

Jag satt och kliade mig i huvudet när antalet läsningar på mitt senaste blogginlägg började springa upp i helt osannolika nivåer. Alltså frågade jag redaktionen på FS. Då saken kanske har ett visst underhållningsvärde, kommer frågan även här:

Det här var läget på morgonen, över 15000 läsare. Nu fyra timmar senare har det sprungit upp till runt 20000 läsningar!

Vad säger man? Jag tror ju inte riktigt på tomten så jag ställer mig lite frågande även här, men aspackade pensionärer kanske är grejen... :-)

Den Glada Ålandsbåten & aspackade pensionärer

         

Rubriken hänför sig till upplevelser jag var med om på detta fartyg någon gång under mitten av 1970-talet, upplevelser av nog så spektakulär och roande karaktär - men först några ord om fartyget som sådant:

M/S Achilleus är ett riktigt fartyg, konstruerat för att vara havsgående, även i storm. Byggd i Helsingör i Danmark 1939 under namnet M/S Hans Broge och klassad för 1100 passagerare.

Trots sin relativa litenhet skulle hon klara hårt höstväder på Nordatlanten. Det här är inte en flytande skokartong som M/S Estonia (M/S Viking Sally), en svag konstruktion som insiktslöst befäl stångade sönder i hårt väder på Östersjön hösten 1994 (det var inte ens storm) - och orsakade den näst värsta fartygskatastrofen på detta hav då över 800 personer omkom. Något sådant skulle inte hända M/S Achilleus.

    

Men nu till dom aspackade pensionärerna:

Jag skulle till Hasselvik, men missade min transport till Åland. Därför hamnade jag som nödlösning, snabbokad vid kaj, på Den Glada Ålandsbåten - M/S Achilleus. Med mina runt 30 år var jag junior med besked bland de stora gäng av pensionärer som till mycket låga prisnivåer frekventerade fartyget. Det verkade inte vara någon annan sorts folk ombord - utom junior.

Det blev en häpnadsväckande resa: "Smörgårdsbordet", var en rad långbord där maten serverades av kringspringande personal direkt på tallriken. Ingen behövde alltså stappla runt på ålderssvaga ben och tappa maten på durken när det gungade lite. Det som serverades vid sidan av maten var snaps, och den var så billig att det gick att hinka i sig oanade kvantiteter. Det blev mycket springande med flaskan för personalen, och snart dånade skrattsalvorna till glappande löständer och högröda ansikten - och jag undrade var jag egentligen hade hamnat?

När väl matsamvaron med alla sina muntrationer började klinga av, såg man vacklande pensionärer runda hörnen med rullatorn på två hjul, i sin iver att komma till baren. Där klämde 70-åriga tanter junior både här och där. Deras förtjusning var uppenbar - min måttlig. De falnande livsandarna hos det gamla gardet var som bortblåsta, nu upplevde man sin ungdom igen!

Nå - jag skall nog erkänna att jag hade rätt kul i alla fall. Det var ett fantastisk studium i en tidigare generations kultur och föreställningsvärld - tungans band var nu definitivt lösta, och jag fick både ett och annat till livs. Sist men inte minst var det i grunden frågan om hyggligt folk av den gamla stammen. Det stod ändå klart för mig, att det inte bör klagas på ungdomen i Ålandstrafiken - pensionärerna var i särklass värst på fylla och festande!

                      

Ilastning av presumtiva fyllekajor direkt vid kaj

Vid den här tiden sändes ett mycket populärt TV-program som hette "Onedin-Linjen". Det handlade om en tuff sjökapten och redare på sitt stiliga fullriggade fartyg (den norska tremastade fullriggaren Christian Radich spelade fartyget). Då man antog att detta gick hem speciellt hos pensionärer, gjorde man en lätt ändring av stavningen - och sedan kunde man förhoppningsvis kränga fler resor

         

_______________________________________

Jag fann det lämpligt att inte dröja alltför länge i baren, fastän sällskapet var både underhållande och trevligt. Istället strosade jag omkring på de tomma däcksutrymmena och inspekterade alla faciliteter på fartyget - ett fartyg som föll mig mycket i smaken. Denna min nyfikenhet uppmärksammades på bryggan, varifrån man tecknade åt mig att komma upp. Resten av resan tillbringades i glatt och informativt samtal med den trevlige och mycket kunnige befälhavaren.

De två sista bilderna nedanför visar M/S Achilleus i Hammarbyhamnen här i Stockholm 1980. Här syns inga struntdeviser på fartygssidan, och man ser inga glada sommarmoln på skorstenen. Det vi ser är ett vackert, välbyggt, och mycket kapabelt fartyg som var till salu. Det blev inte så - det här var den sista kajplatsen.

Bleka dödens minut

Rubriken är lånad av Birger Sjöberg:  "Så du kommer till slut bleka dödens minut, när med granris min port blir prydd..."

                         

Det brukar ju sägas att vi fortsätter att leva så länge någon kommer ihåg oss, eller att åtminstone vårt namn finns kvar. I jämförelse med evigheten är det ju ändå en rätt kort tid.

Här i Sverige är det för det mesta så att när ingen längre har anspråk på graven, och ingen följaktligen sköter den, så blir den slopad efter en viss tid. Gravstenen går till stenkrossen och eventuella metalldetaljer till skroten. Kyrkogårdsförvaltningen blir glad som får en ledig plats där dom kan gräva ner någon ny...

                          

I närheten av min sommarvilla på Åland ligger Vårdö kyrka. Det är en liten kyrkogård med begränsat med plats, men här har man valt ett annorlunda upplägg. Stenar och kors från slopade gravar ställs upp i en skogsbacke alldeles utanför kyrkogårdens mur. Den kallas för "De glömdas kyrkogård". Ibland strör någon ut en fröpåse Förgät-mig-ej. Dom blommar för det mesta i vackert blått här och där i den karga skogsbacken.

En mycket tilltalande obstruktion mot evigheten får jag säga.

                      

                                 Hos John blommar Förgät-mig-ej fint denna sommar

Man ser det kanske inte vid första ögonkastet - men med släpljus på den gamla rosten syns det tydligt att korset är återanvänt. Ålänningarna är kända för att vara mycket ekonomiskt orienterade... :-)

_______________________________________________________________

                           

Vårdö kyrka är en lantlig idyll. När man går runt och tittar så stöter man på något märkligt:  Kung Gustav IV Adolfs namn på en inmurad stenplakett i kyrkans torn.

Saken är den, att efter kungens avsättning vid en statskupp år 1809 såg kuppmakarna till att avlägsna kungens namn från alla offentliga byggnadsverk i riket. Undantaget är Gustav III:s obelisk på Slottsbacken i Stockholm, som man inte vågade sig på. Åland hade så dags blivit del av ett ryskt storfurstendöme - och här kom man inte åt kungens namn.

Segraren vill förvisso gärna skriva historien, men så lätt går det inte alla gånger. Liksom man på Vårdö kyrkogård håller de slopade gravarna i minne, är det lite samma sak med en olycklig kung.

                                

Antik kamera på grönbete

Julen 1935 fick en ung man en ofattbart fin julklapp av sin pappa, det var på Lidingö här i Stockholm. Den julklappen, en Zeiss Super Ikonta B, kom för för ett tiotal år sedan i mina händer. Jag köpte underverket av den unga grabbens son, som då hade hunnit bli en gammal farbror. Kameran är i skick som på julafton 1935.

Super Ikonta B för det då ganska nya formatet 6x6 var Zeiss stora nyhet på vårmässan i Leipzig det året, och den var en av marknadens dyraste kameror. Det måste ha varit mycket välsituerat folk när en ung grabb kunde få en sådan julklapp. Objektivet - ett Zeiss Tessar 2,8/8cm var nyberäknat, och enligt Zeiss dispositionskort lämnade det Carl Zeiss i Jena på sin väg till Zeiss Ikon AG i Dresden i februari 1933 - vid pass för 91 år sedan.

 

Just i dagarna förbereder jag min sommarresa till Åland och Hasselvik. För att komma i den rätta sommarkänslan har jag tittat på lite Ålandsbilder - bland annat bilder där jag har använt just den här kameran. Det är bilder som tål att visas tycker jag - och då tillsammans med kameran i fråga. Materialet håller både tekniskt och bildmässigt. Det är bilder som ger en uppfattning om den i sammanhanget goda standard som detta 91-åriga objektiv levererar:

            

Stockstugan - en veranda som gjord för stillsam kontemplation

Ålands landskapsblomma

Namnlösa småskär i Skärgårdshavet

Hasselvik i den vackraste junitiden

Bastun nymålad med falu rödfärg

Bomarsunds fästning

En rundkulas träffpunkt  (dom svarta fläckarna är blyoxid från muskötskott).  Man kan undra hur det lät inne i fästningen? Jag gissar att även den modige kunde göra i brallan. 

Det är 170 år sedan - men verkar helt nyligen när man ser spåren.

              

Solnedgången vid Hasselviks strand är många gånger bäst just när den tar slut

En dimfront kommer in från havet

Lata dagar i Skärgårdshavet

       Inte så illa för ett objektiv som närmar sig den riktiga antikvitetsgränsen - 100 år

                  

                                _______________________________________

                            

                                                     

Nu lämnar jag snart staden och min dator. Den svenska sommaren väntar. Jag kopplar upp mig igen i september.

                           

Den film som jag använde var Kodak Ektar 100

Gamla objektiv lika bra som nya?

Så är det naturligtvis inte. Det har hänt en del på objektivfronten. Ändå är gamla kvalitetsobjektiv så bra att dom räcker till för vanlig fotografering på ett sådant sätt att resultatet inte på ett självklart sätt kan skiljas från nya objektiv alla gånger. För att visa bilder på webben räcker det med marginal. Det tänker jag bevisa här - eftersom ämnet tycks vara en ständigt återkommande snackis.

Jag jobbar här med ett Zeiss Sonnar 1,5/5 cm Nr: 2187297 från 1937. Objektivet saknar antireflexbehandling. 

Digital skärpning av bilderna har skett för att kompensera skanningsförlusten - men inte mera. Skanningsförlusten har jag fastställt noggrant genom att jämföra tidigare framställda bilder i det traditionella mörkrummet, med det skannade resultatet från samma negativ.

Bilderna här ovanför är tagna i intervallet f:5,6 - f:11. De två bilderna nedanför är tagna på f:2,8 - vilket är en intressant bländare, eftersom det motsvarar full öppning eller lite mera, på de flesta andra objektiv från tiden ifråga.

Det här är ett MTF-test som inte handlar om det här objektivet i största allmänhet, utan det visar MTF för det här aktuella objektivet från 1937, Nr: 2187297.

Man kan se att vid f:8 och 10 cykler/mm, har vi en kontrastlinjeöverföring på 90% över nästan hela bilden. Vid f:2,8 är den lilla försämringen försumbar för den praktiska bilden. Det är närmast sensationellt för ett så gammalt extra ljusstarkt objektiv. De nedåtgående pucklarna på kurvorna beror främst på bildfältskrökning.

MTF överensstämmer väl med det redovisade faktiska bildmaterialet, och därmed anser jag min ingångstes bevisad.

                                              ___________________________

                                           Den använda filmen är Kodak Ektar 100