Ur led var tiden

Om man berättar att sent i oktober 1985 var det så varmt i flera dagar att man kunde gå med sommarskjorta och uppkavlade skjortärmar, så blir reaktionen ofta; “....jaha´ru”   - men om man istället kan visa lite bilder så går saken fram bättre.

Från att ha varit runt nollan, hade vi hade här i Stockholm/Bromma uppåt 25 plusgrader. Folk var i det närmaste förfärade, snacket gick, och man verkade tro att världens undergång stod för dörren - men det var bara en vädervariation. 

_____________________________________________________________

Klädsel ena dagen - och klädsel nästa dag

En kraftig sydvind förde upp den varma luftmassan

Jag lät mig förföras, satt jättelänge i solen - och blev röd om nosen. Detta sent i oktober alltså...

                                                           ********************

Lite senare, i januari 1986 var det dags igen...  För världens undergång alltså - fast nu åt andra hållet. Vi hade i Stockholm en riktigt kall vecka. Den kallaste natten kröp kvicksilvret ner mot minus 28 grader här i Bromma - en helt exceptionell temperatur för Stockholmsförhållanden. Olyckskorparna kraxade:  Nu måste väl folk ändå begripa att det går rakt åt helsike, alltså...

Jag tog en promenad ner till Mälaren denna vackra men iskalla morgon - då hade temperaturen stigit till runt 20 grader minus.

Det hade överlag varit en mild höst,  och många småfåglar hade inte lagrat nog med näring - dom hade blivit vilseledda, speciellt av den ovan beskrivna värmeböljan i oktober. Dom klarade sedan inte den oväntade och hårda kölden, utan ramlade döda från träden och låg väl synliga som små mörka punkter här och där i det orörda snölandskapet

Det var naturligtvis frågan om en tillfällig vädervariation även denna gång, även om den nu var mer dramatisk - åtminstone för småfåglarna

Den plötsliga stränga kylan får isen att krypa utåt så att man nästan tycker sig se rörelsen. Det ryker om vattnet, fastän vattentemperaturen är nära fryspunkten

                                                              **********************

Det jag avser att påminna om med dom här bilderna, är att extrema men tillfälliga väderhändelser har inträffat tidigare - och det med regelbundenhet.

Ser man till historisk tid, med det källmaterial som ändå finns, har sådana händelser inträffat i alla tider, och under vissa perioder verkar dom ha varit mer frekventa än nu. Många av dem har även varit mycket värre och mycket mer drabbande än vår tids väderhändelser:

År 1695-1698 drabbades stora delar av östersjöregionen av en väderkris som tillfälligt lamslog hela jordbruket och ledde till svältkatastrof under ett antal år. Överdödligheten var dramatisk. Krisen som hade verkningar ända ut mot Skottland torde ha skördat tusentals, och åter tusentals dödsoffer. Perioderna 1740-1743 och 1771-1774 uteblev vissa somrar mer eller mindre - inget ville växa i kylan och regnet. Andra somrar sken solen stekhet månad efter månad - men inget regn. Prästernas förtvivlan och uppgivenhet framgår av kyrkböckerna. Massvälten som följde tog tusentals liv.

Det här är alltså långt före industrialismen och människans utsläpp av växthusgaser.

Så har det fortsatt med oväntade och dramatiska väderhändelser: I januari 1850 exempelvis drabbades mellersta Sverige av en snöstorm, en väderstörning av katastrofdimensioner - dödstalen räknades i många hundratal. Den här listan på extremt tvära kast kan göras mycket längre, för den som vill gå igenom saken i detalj.

Det förekommer ingen jämvikt i naturen, det finns ingen "naturlig balans" - annat än högst tillfälligt. Vi är alltid på väg mot förändring, i ena eller andra riktningen. Vid sidan av kortvariga väderkast, har vi även mer långvariga variationer som skulle kunna kallas för "abrupt klimatväxling". Bronsåldern (i Sverige) varade i runt 800 år, och var en påtaglig värmeperiod. Pollenanalys visar att vinrankan växte i Mälardalen. Bronsålderssamhällets behagliga klimat avlöstes abrupt av en iskall period av 500 års varaktighet. Skiftet mellan bronsålder och järnålder kan ses i ljuset av att den drastiska temperatursänkningen välte hela samhället över ända. Dödstalen och lidandet kan man bara föreställa sig.

Lite närmare vår tid kan man nämna "Lilla istiden" på 1600-talet. Det var kulmen av en period emanerande från medeltiden där värme och kyla hade avlöst varandra. Det var då som kung Karl X Gustav tågade på isen över Stora Bält nere i Danmark - med hela armén, kavalleriet, trossen, fanor och klingande spel. Totalt runt 7000 man. Det krävs extrema temperaturer för att lägga sådana isar i Stora Bält.

Man kan nog på goda grunder och med hyfsat källmaterial hävda att från mitten av 1500-talet till slutet av 1700-talet var det ingen ordning på vare sig väder eller klimat. Alla dessa förödande svängningar drabbade människorna som levde då mycket hårt - och turbulensens orsaker har inte haft något med mänskliga aktiviteter att göra. Inget samband med industrialismen, av oss frigjorda växthusgaser, eller liknande. Vår tid och de näraliggande generationerna har hittills haft tur.

I dag talas det mycket om att det turbulenta väder och de tvära kast i vädret som man ser, är något nytt och speciellt för vår tid. Så är det alltså inte. Att hävda något sådant saknar historiskt stöd.

                                        *******************************************

                                                            **********************

Näktergalen i Hammarby

Historien om hur Stockholms vackraste stränder, blev Stockholms fulaste.

När jag på 1980-talet var verksam som doktorand i kulturgeografi, förberedde jag ett möjligt avhandlingsarbete. Min arbetshypotes var den, att de vackraste platserna längs stadens vattenvägar genomgick en långtgående förändring genom de ekonomiska omvälvningarna under det sena 1800-talet.

I huvudsak ägdes de vackra stränderna av adeln. Det var malmgårdar och små godsbildningar med vackra herrgårdar och till och med ett och annat slott. När industrialismen började bryta in på allvar runt mitten av 1800-talet, blev adeln efterhand fattigare - och industrialisterna rikare. År 1865 avskaffades ståndsriksdagen, och adelns nästan 600-åriga maktställning i Sverige - ett fast grepp över landet med början i Alnsö stadga år 1280, var slutligen till ända. Nu startade en process där adeln tvingades sälja det mesta av sina fina markinnehav till den uppåtsträvande industrialismen, och på kort tid blev Stockholms vackraste stränder förvandlade till Stockholms fulaste. Stockholms andra industriring etablerades.

Jag lyckades inte hitta tillräckligt starkt källmaterial för att styrka den här utvecklingen på detaljnivå i avhandlingens form, men det är ingen tvivel om att det gick till på det sättet. Den nedåtgående adeln tvingades att sälja till de dynamiska industrialisterna - vilket var samma sak som att de tidigare så vackra egendomarna förstördes ur ett landskapsperspektiv.

Ett av de finaste områdena i kransen av naturskönhet runt staden var ekskogarna vid Hammarby. Där låg den förnäma herrgården Stora Sickla. Här kunde man stilla kvällar höra “näktergalen i Hammarby” som Bellman skaldar om. Området kallades i folkmun för “Lugnet”. Det var den vackraste och mest intagande idyll man kan tänka sig. Hit vallfärdade stadens mer burgna kretsar under det sena 1700-talet för mat, dryck, och glädje i naturens hägn.

Området blev efter hand förstört av den expanderande industrialismen. Idyll och näktergal försvann all världen väg. Ett sunkigt småindustriområde som fortfarande bar namnet "Lugnet" återfanns där så sent som på 1980-talet. Jag tog lite bilder på platsen en solig dag i maj 1989. Rester av ekskogen syns lite här och där.

_________________________________________________

_________________________________________________

När jag hade fotograferat färdig vid Lugnets industriområde, promenerade jag ner till Stora Sikla. Den så kända herrgården befann sig i förnedringens förfall. Slyskogen växte tätt in på knutarna - det var omöjligt att få en översiktsbild på det en gång så ståtliga huset 

Någon månad efter mitt besök, brann Stora Sikla ner till grunden. Uteliggarna hade gjort sitt

_________________________________________________

_______________________________________________

I bilderna av Stora Sikla kan man i bakgrunden skymta en hög tegelbyggnad. Det är Atlas Copco som tog över egendomen år 1898. Platsen för båda byggnaderna upptas i dag av ett köpcentrum.

Lugnets industriområde är numera ett prydligt men utslätat bostadsområde; Hammarby Sjöstad. Här och där sticker det upp lite ekar - men näktergalen i Hammarby har nog flyttat för gott

Sippor i svartvitt

När väl blåsipporna är vederbörligen avfotograferade, är det dags för vitsipporna. Här är vi i början av 1970-talet, och jag är ute med hjärtevännen i vårsolen.

                                        ***************

___________________________________________________________

Det ligger ju i sakens natur att vissa saker, exempelvis blåsippor, måste fotograferas i färg - men annars?

Tänk att få slippa färgen en stund emellanåt. Att få göra svartvita bilder i vacker valör med stort tonomfång, bilder efter den svartvita fotografins signum - att visa bildens formspråk, inte bildens färg.

Mitt bildarkiv består till 80% av svartvita negativ - och när jag stöter på bilder som jag fastnar för, så blir det ju lite funderingar runt den svartvita fotografin som sådan. En tanke kan vara att det underlättar om man "tänker svartvitt" redan från början - och det gör man när man har svartvit film i kameran. Det blir bättre svartvita bilder på det sättet. Jag gissar att det kan bero på att om man tar en färgbild och konverterar den till svartvitt för att kolla om det "blir bra" - så är det en slumpmetod.

Leica levererar digitala kameror som ger bilder enbart i svartvitt; Leica M 11 Monochrome och Leica Q2 Monochrome. Även Pentax har annonserat en sådan kamera; K3-Mark III Monochrome. Det finns tekniska poänger i det hela, men enligt presentationen av kamerorna så motiverar Leica saken med hänvisning till den svartvita fotografin som en fristående konstform. Precis som när man har svartvit film i kameran, får man här tänka svartvitt från början.

Lövsprickning

__________________________________________________________

Det är nog vad varje skogsvandrare känner till;  lövsprickningen ser alldeles fantastisk ut - en bit längre bort. När man väl kommer fram dit, ser det inte alls lika fantastiskt ut.

Det betyder att det mycket är en perspektivisk fråga. Vill man fotografera härligheten, måste man använda ett längre teleobjektiv. Här sitter ett MC Zuiko 2,8/180mm på min Olympus OM 1.

Detta är väl vad vi längtar efter nu...

__________________________________________________________

Vårliga vindar draga...

_____________________________________________

"Evig är vårens andedräkt", sjunger Lunds studentsångare. Mest är det samma sånger varje år - men även samma glädje över vårens ankomst.

Till och med fotograferingsrutinerna blir lite samma när våren bryter in - jag tänker då på det där med dom första blåsipporna. Det är ett letande och spanande, har dom inte kommit än? När dom väl är upptäckta, kan jag inte låta bli att fotografera dem! Det är lite som om själva fotograferingen förstärker verklighetsupplevelsen, blir till ett kvitto på självaste våren.

Det blir lätt lite mycket sådant att lagra i arkivet - dessutom är kompositionerna ofta så lika att man skulle kunna tro att det är samma exemplar år från år. Här har vi i alla fall en från mitten av 1970-talet som skiljer sig på ett positivt sätt från andra i arkivet. Saken antyder att blåsippan inte blir vackrast omgiven av sina egna blad.

Kodachrome 25 visar sig även från sin bästa sida, och det man ser här är riktigt gamla färgbilder - runt 50 år.

_____________________________________________

En annan Sippa i kvällssolen en vacker aprildag för ett halvt sekel sedan...