Gatu-paparazzo fotografi
Gatu-paparazzofotografer på stan - är det något vi vill ha?
Jag var med om en dramatisk händelse för ett par år sedan här i Stockholm. En närgången “gatufotograf” tryckte upp sin vidvinkelförsedd kamera under näsan på en förbipasserande person. Det hela var mycket påträngande, kameran hamnade ungefär tre decimeter snett under hakan.
Oturligt nog för denne Paparazzi var det inget hjälplöst offer, utan en storvuxen man. Han grabbade tag i armen, tog kameran, och slängde den i gatan.
Det är naturligtvis ett lagbrott - skadegörelse. Men det vore intressant att få veta hur en domstol skulle resonera. Hur man skulle se på den rätt grova provokationen, på den integritetskränkning som utlöste det hela?
Varför använder gatufotografer vidvinkel? Egentligen finns det inget riktigt bra svar. Man kan naturligtvis fotografera livet på gatan med flera olika brännvidder, men det har utvecklats en norm om att man måste tränga nära inpå - att själva den fysiska närheten ingår i gatufotografins idékoncept. När omdömet sedan sviktar så hamnar kameran rakt upp i ansiktet på folk. Det landar många gånger i ett resultat som inte är särskilt smickrande för den avbildade.
Här gäller gängse perspektiviska lagar. Om vi lämnar kameran ett ögonblick, och bara ser på verkligheten som sådan: Om man tittar riktigt nära på ett ansikte (tre, fyra decimeter) så gör det perspektiv som man då hamnar i, att personen får en lätt äggformad ansiktsform. Vidare blir det som är närmast onaturligt förstorat - vanligen näsan eller hakan. Det blir en slags nidbild av det mänskliga ansiktet. Så blir det naturligtvis även med ett vidvinkelobjektiv på mycket nära håll. Ingen vill nog se sitt ansikte torgfört på det sättet. Därför är det inte speciellt schyst att fotografera folk så - och som man kan förstå av mitt inledande exempel, kan det även ha sina risker. Folk blir förbannade.
Eftersom den tekniska utvecklingen innebär att antalet fotografer på gatan har ökat dramatiskt under senare år, så har även andelen hänsynslösa typer ökat. Det har fått som följd att människor som rör sig på stan, lite till mans har börjat titta misstänksamt när någon kommer med en kamera på axeln. Det tycker jag är en väldigt trist utveckling.
Jag tycker att man skall säga NEJ till gatu-paparazzofotograferna. Mota bort dem när dom blir närgångna. Det är du som har rätt till ditt ansikte - inte gatu-paparazzofotograferna. Detta helt oavsett vilket lagstöd som gäller för fotografering på allmän plats. I umgänget människor emellan måste det finnas någon slags moralisk kompass.
Som väl är finns det ju fortfarande duktiga fotografer som plåtar på stan - fotografer med kunnande, humor, diskretion, och fingertoppskänsla. Jag känner en sådan här på FS - och en annan oerhört skicklig, som tyvärr inte syns bland bloggarna här på FS längre. Ingen skugga över sådant folk.
/B
/per-erik
Det har ju varit lite på tapeten nyligen. Tyckte därför att det kunde behövas några rader.
Folk behöver få veta vad som är tillåtet och inte. Inte bara fotografer.
Samtidigt kan andra fotografera ohämmat med sina mobiltelefoner, som om det är någon skillnad.
Om någon vill bråka med mig ska de nog få svar på tal.
Så här ser fenomenet ut, händelsen som min blogg handlar om - jag har sett det flera gånger på stan:
Paparazzi närmar sig offret i skydd av folk på gatan. Han stiger snabbt fram och trycker kameran upp mot ansiktet. En snabb exponering - därefter försvinner han som blixten i mängden.
Den här gången hade offret fått syn på honom i tid, och förstod vad som var på gång.
Där stod sedan paparazzi lång i ansiktet med sin sönderslagna kamera - medan det tilltänkta offret försvann i mängden.
Marodören fick vad han förtjänade, enligt min mening.
Lite skrattade jag.
Vi är på precis samma linje.
/B
"Tillåtet att fotografera"? - Bara för att man kan och får behöver man ju inte göra.
"Bevarande av yttrandefriheten?" - Man får alltså göra och säga vad man vill?
"Imponeringsfaktor?" "Troféplockning?"- Ja, ja...
Funderar på det här med vanligt umgängesvett, respekt för vår nästa, andra människors integritet, att inte objudna tränga oss på etc.
Tyvärr ser det ut som det saknas hos en del av förmenta gatufotografer. Och det förstör.
//GöranR
Människan har alltid haft svårt för att låta bli. Är det möjligt att göra en sak, så kliar det i fingrarna.
Då är det upp till andra att säga ifrån.
Det är nog tyvärr så att gatufotografins utveckling borde ändra riktning lite.
Så, även här handlar det om nåt allmänt hyfs i medmänskliga kontakter. Gatufoto som genre ligger inte sällan i gråzonen. Jag tycker också att det här Bruce Gilden-inspirerade fotot blir mer vanligt. Saknar man inte resonemangen om det humanistiska fotografiet. Slutligen, det här med vidvinklar, något som kanske borde belysas historiskt såväl som tekniskt. Vi får jobba på det.
/Gunnar S
Bra att du bidrar med denna länk där det faktiskt är ganska lätt för var och en att kolla saken, åtminstone läsa portalparagraferna. Jag tänker främst på §1 första Kap., där det rätt klart framgår att yttrandefriheten i grundlagens bemärkelse främst handlar om yttranden i tal, skrift, och utsändningar. Alltså friheten att uttrycka åsikter, och därmed lägga en bra grund för det offentliga samtalet.
Att trycka en kamera under näsan på folk, är ju lite knepigt att se som ett yttrande eller en åsikt - sådana kan väl i den situationen främst väntas från offret, i form av svordomar... :-)
Här i landet har vi ju en väldigt långtgående lagfäst rätt att fotografera på allmän plats (se mitt svar till Halina nedan). I denna diskussion kan därför inte bristande "yttrandefrihet" åberopas. Att tala om bristande "konstnärlig frihet" blir väl även det lite skruvat?
Det är väl så att vi just genom våra stora friheter att fotografera, nu får se ett växande missbruk från vissa gatufotografer när det gäller ett anständigt beteende människor emellan.
Hälsningar Halina
Vår lagstiftning är ju sådan att det är fritt fram att fotografera på allmän plats. Man kan säga att huvudregeln är, att så som man uppträder i offentligheten - får man även finna sig i att bli fotograferad. Rent kränkande fotografering undantas - åtminstone publiceringen av sådana bilder. Att notera är att det inte är den fotograferade som avgör vad som är kränkande, utan domstol.
Med det sagt, kommer man in på vad som är rimlig hyfs människor emellan. Det var den diskussionen jag ville aktualisera.
När jag ägnade mig åt gatufoto under 1970-talet, försökte jag visa människorna ur en fördelaktig och intressant vinkel:
https://www.fotosidan.se/blogs/syntax/konsensus-2.htm
Jag har haft lite problem med ögonen i sommar men efter kontroll av optiker har jag blivit lugnad och kan fotografera igen. Ha de gott.
Jovisst - har man vanligt hyfs i umgänget med andra, så går allt i regel bra. Problemet är ju dom som inte har det.
Det är oftast inte tanken
Jag skulle också tro att ofredande kan bli aktuellt vid närgången fotografering, men bara i extrema fall. De allra flesta typer av fotografering är knappast ägnade åt att kännbart kränka den avbildades frid på ett kännbart sätt. Något som vi fotografer kanske ska vara glada för.
Det är bra att det förs en diskussion om hur vi fotografer bör agera när vi utövar vårt yrke eller hobby. Jag tror att det är viktigt att komma ihåg att en fotograferingssituation innebär interagerande med andra människor (även om de inte märker att man fotograferar dem) och att vi fotografer också måste ge något av oss själva. Vissa klarar den här interaktionen galant och utan förargelse fastän de är närgångna och kanske till och med lite provocerande. Förmodligen för att de avbilade känner att fotografen ger något tillbaka. En egenskap som många framgångsrika fotografer tycks ha.
Det är svårt att ställa upp några allmängiltiga regler om detta tror jag, utan det är upp till varje fotograf, och dennes ansvar, att sköta det hela snyggt och efter den egna förmågan att skapa relationer med främlingar.
/F
Som jag skriver i början av min bloggtext, vore det intressant att se en domstols resonemang kring den här sortens provokationer.
började med Fredriks ilskna blogg och blev nyfiken på vad du hade skrivit
gatufotografi handlar ju inte om just närbilder på människor, kvinnobröst likn
det heter gatufotografi som just skildrar gatan och dens liv, byggnader mm
som vi kan se ur hur det började i många samlingar
urspårningen blir människans växande intresse för sin egen överlägsenhet,
kändisar, det udda eller kvinnobröst
smygfotografering tycker jag mer det liknar, att med tele på långt håll eller 28 mm fotografera en människa
dom få gånger jag tagit någon i smyg ger mig ångest
jag använder alltid 28 mm och ibland har jag sett någon som jag inte vågar prata med för jag vet dom säger nej, då har jag någon gång utnyttjat mitt övertag med min lins och höga upplösning - tror aldrig jag publicerat det
en 28 mm med mycket hög upplösning blir ju nästan som ett tele, det ser ut som du varit nära men det är ren illusion
jag förstår mycket väl den som blir förbannad och jag ser att Fredrik skriver att han medvetet använder 28an för att inte synas
han visade bra bilder med avslappnade omedvetna ansikten så jag förstår att han använt sig av just den metoden
bra att du tar upp detta igen
detta smygfotograferande utan den fotograferades medgivande
jag har varit i bråk med honom om det förut
en överlägsen rättighet
och jag tror så här
att den som smyger sig på människor så här, vill ha rätten att ta vad den vill utan ansvar
en slags överlägsen hållning till människorespekten
detta tycker jag
/inger
Dessa nya tiders gatu-paprazzofotografer är ute på en egotrippad troféjakt. Man respekterar inte andra människor, man respekterar inte vanligt hyfs.
När dom sedan på vissa forum yvs över sina översittarfasoner - då måste jag reagera.
jag tror det är en människas psykiska nakenhet som är åtråvärd - detta blir på så sätt en typ övergrepp
jag kan inte förstå att det är tillåtet att publicera utan personens medgivande
bilder kan tas utomlands och ses inte av dom berörda, få är väl med på FS i andra länder
/inger