Afrikanska strövtåg - en uppdatering
Gambia i Afrika på 1960-talet - före turistströmmen, det har ju alltid sitt intresse. Jag har därför uppdaterat en gammal bloggpost med flertalet nya bilder och en del ny text.
Färger från Anno Dazumal är ju även det lite kul. Här är det gamla Kodachrome II. Det är en film från "landet längesedan", en film som inte så många av i dag har fotograferat med.
_________________________________________
Att komma till Gambias huvudstad Bathurst under 1960-talet var som att stiga in i en annan värld. Väl installerad på det anrika Atlantic Hotel vid den milsvida sandstranden, och med utsikt över havet, befann jag mig i en miljö som var mera Brittisk än i England. Strikt klädkod till middagen, och lätt arroganta men artiga kypare. Här hade tiden stått stilla.
Det sägs ju om det Brittiska Imperiet, att där gick solen aldrig ner. I Bathurst och på Atlantic Hotel levde imperiet kvar.
Hotellets sällskapsrum - i väntan på Somerset Maugham och Agatha Christie
Här vandrar jag på 1960-talets afrikanska strand. Hårt packad sand och fraset av Atlantens vågor - ensamhet och frid
På Black Star (den beryktade bar jag presenterar här nedanför) träffade jag förste styrman på detta fartyg - eller "First Officer" som man säger i England.
Då jag har lite sjömansbakgrund, fann vi varandra direkt. Han låg i ständig utsjöfart, och såg aldrig England. Det var följaktligen lite samma sak där som på Atlantic Hotell - han var mera engelsk än man var i England. Att sitta i hans vackert träboaserade hytt vid whiskyglaset och höra honom berätta, var som att uppleva Evert Taubes sjömansvärld 
Den ökända klubben Black Star i Bathurst. Ett etablissemang som utländska besökare varnades från att frekventera.
Då jag inte hörsammade detta, fick jag som belöning lära känna ställets ägare och områdets maffiaboss Mr Mocamo. Vi kom så bra överens att jag fick följa med på hans feodala rundor till byarna närmast kring staden.
"Welcome to Mocamo ballet" - bejublad grabbig underhållning på Black Star:
Mocamo med fyra av hans (kända) söner
Det här var ju före den stora turistströmmen i Gambia. Vi - gänget i baren på Atlantic Hotel, hyrde egna vägvisare och tog oss fram till intressanta ställen. Här närmar vi oss James Island, ett slavfort på en liten ö mitt i Gambiafloden. Förtätad stämning och ruskiga vibbar
Gambiafloden är i sin mynningsdel ut mot Atlanten stor som ett innanhav. Här är jag mitt på floden - men från respektive strand, ser man knappt andra sidan
Ett upplag jordnötter. Det var 50 grader varmt, och i kombination med den tunga doften så kändes det - just tungt
Inne i djungeln. Ser fridfullt ut, men här kan det dölja sig lite av varje...
Kallas Elefantträd - av uppenbar anledning. Trädets enorma storlek förminskar gamarna
Möjlig vistelselokal för den svarta mamban
Stränderna sträckte sig milsvida och folktomma. Längs vattenbrynet var den fina sanden så tätpackad att det gick att cykla
I en avlägsen lite mer burgen by där vi hade aviserat vårt besök i förväg, hade hövdingen och hans familj (till vår genans) klätt upp sig storståtligt. Vackra resliga människor. Den lilla flickan i mitten med blåmönstrad klänning började sedan gråta tyst - hon hade aldrig sett vita människor tidigare
55 år gamla bilder.
När jag tittade igenom materialet för att avgöra vad som ytterligare kunde tänkas vara lämpligt för visning, så slog det mig hur mycket av innehållet i pojkböckerna från min barndom om Afrika som faktiskt finns med i mina egna bilder. Böcker i stil med: "Äventyr i mörkaste Afrika" och liknande. Det är en värld som nog inte finns kvar i dag - men på 1960-talet kunde man ännu uppleva den.
Ett litet tips till andra Afrikaflanörer:
Vid gingroggen med Lawrence Brower, överjägmästaren i Gambia - just på den plats man ser i första bilden, sällskapsrummet på Atlantic Hotel, lärde han mig hur man överlever bett av svarta Mamban och andra ormar:
Till att börja med glömmer man allt vad läkare (som aldrig har varit i hetluften) påstår. Sedan tillämpar man följande:
I regel blir man biten i underbenet. Man böjer sig ner snabbt (under de första tio sekunderna), fattar med tummarna på båda sidor om bettstället och pressar bestämt. Har man lite tur, och har varit snabb, kommer 80% av giftet ut.
Sedan tar man sitt skärp och snör hårt strax under knät och håller det i fem minuter. Därefter skiftar man snabbt skärpet till jumskläge, och håller även där i fem minuter.
Gör så om oturen är framme sa Larry - så kan vi säkert dricka fler groggar tillsammans.
Jag har använt första delen av metoden på ett huggormsbett strax ovanför fotknölen. Jag var snabbt nere och klämde prompt - och det kom genast ut en klar droppe. Verkningarna av bettet blev knappast ens som ett getingstick.
Det känns inte som turistbilder. Det är ovanligt anspråkslösa bilder av en ort och dess befolkning ännu ej påverkad av turistströmmarna. Med små spännande korn av engelskt inflytande. Observera inga bilder av mat utan bara en flaska öl. Den fångade genast min uppmärksamhet eftersom det är en Carlsberg. Visserligen är bilden spegelvänd, men på den tiden fanns den berömda elefantporten i bryggeriet i Köpenhamn på etiketten. Porten har naturligtvis spelplan. Symbolen för solen syns inte på elefanternas sidor. En liten förundran är hur populär en Carlsberg var redan då i Afrika.
Idag ovanliga bilder och därmed underhållande.
Ha det väl
Bob
Det där med den spegelvända bilden var ju häpnadsväckande! Jag hade svårt att ta in saken, men på den vita skåpbilen utanför står det "Atlantic Hotel" även där var det spegelvänt - så det var bara att ta skeden i vacker hand och åtgärda saken.
Vad det gäller Carlsberg i Bathurst, så vet jag inte hur populärt det drickat kan ha varit. Vi är här i slutet av 1960-talet, och jag misstänker att Atlantic Hotel var en av de få platser man kunde dricka Carlsberg. På Black Star syntes något sådant inte till... :-)
Det är lite pastell över gamla Kodachrome II
Ingen vet ännu hur gammalt ett Kodachrome dia kan bli (vid mörkerlagring). Turligt nog insåg jag detta tidigt. Därför har jag nu skarpa bilder med bra färger från ett halvt sekel bakåt. Det är en stor tillgång på gamla dagar.
MvH
Johnny
Kodachrome diafilm kom på 1930-talet. Det finns fortfarande i dag gott om oförändrade sådana bilder kvar - om dom har förvarats mörkt i rumsomständigheter. Andra gamla färgfilmer kan ju se ut lite hursomhelst så här dags... :-)
Ja - världen var mycket annorlunda då. Men så är det väl för det mesta för oss gamla stötar... :-)
Kodachrome 25, 64 och 200 är alla bekanta, men Kodachrome II är jag för ung till. Vad hade den för känslighet / hur skulle den exponeras? Fina bilder som klarat tidens tand bra, dessutom intressant läsning.
Tommy S.
Jag började med Kodachrome II på 1960-talet och den ersattes sedan 1974 av Kodachrome 25 - båda med samma känslighet. Jag har gjort en blogg på just det temat:
https://www.fotosidan.se/blogs/syntax/kodachrome-ii-2.htm
Funkar för övrigt riktigt bra det där med stående bilder och gråton.
Bra att det funkar även för dig! Jag gör som sagt saken i Microsoft Paint. Där blir det frågan om "lägsta strecket" för grått. svårigheten är att pendla in det exakt. Bara aningen mörkare syns som en skugga.