Mera Leica!

Att snacka om Leica brukar vara i sin ordning. Det är ju ofta intressant. 

Här tänker jag mig lite fototeknisk historia. 1900-talets största framsteg inom fotooptiken, berättad genom några ord om ett häftigt Leicaobjektiv - en milstolpe faktiskt.

I förra bloggen var jag inne på Leicas första stora optiska genombrott när det gäller ljusstarka objektiv - nämligen Summicron 2/5 cm året 1953.  Den saken var inte bara en stor framgång för företaget Ernst Leitz - det pekade även mot framtiden med hela handen.

Här kommer vi in på villkoren för objektivberäkning, och vi kommer in på på den avgörande inverkan antireflexbehandlingen fick för dom fotografiska objektivens utveckling. Det handlar alltså om reflexer och slöjor, men inte bara i största allmänhet - utan det handlar om vad den sortens bristande transmissionsförhållanden innebar när man skulle åstadkomma ett ljusstarkt objektiv med många linser. 

Många tror att antireflexbehandling är något av kosmetika. En tillsats som "snyggar till" objektivens prestanda. Så är det inte. Antireflexbehandlingen är en av de bärande förutsättningarna för moderna objektiv.

Förr i världen, före antireflexbehandlingen alltså, ville man helst inte tillåta mera än tre fristående linselement i ett objektiv. Varför det nu då?  Jo - hade man flera linser så riskerade bilden att bli förstörd av reflexer och slöjor. Varje glasyta reflekterar nämligen som ett vanligt fönsterglas. Hade man fler än tre fristående element, så stod man inför att tillverka ett objektiv som skulle vara oanvändbart i allt för många situationer.

Någon kanske erinrar sig den kända regeln från gamla tider: "Solen i ryggen!" Om man höll sig till tre fristående element blev det 15 linsreflexer - och då ansågs det fortfarande råda en rimlig kontrast i bild - om man hade solen i ryggen vill säga. Lade man till bara ett element ytterligare (not 1) i konstruktionen, så fick man 28 linsreflexer.  Hoppsan... !

Ljusstarka objektiv emellertid behövde, då som nu, många fler linser än tre - alltså tog man och kittade ihop vissa linser, så att det inte blev så många fristående linselement. Det verkar ju vara en bra metod - men den metoden har en svår hake. Om man kittar ihop två linser, så måste de två anläggningsytorna ha samma sfäriska form - medan om de två linserna istället får stå fritt för sig själva, kan ytorna ha olika sfärisk form. Det betyder att för varje kittning man gör, så avstår man från många korrektionsmöjligheter. Objektivkonstruktörerna satt alltså fast i en riktigt svår tvångströja. Utvecklingen gick mer eller mindre i stå.

Då kom antireflexbehandlingen och räddade situationen för Leica och många andra. Zeiss-patentet från 1935 hade i och med krigsslutet blivit frisläppt.

Tillbaka till Leica. Vad var det nu man gjorde med det nya objektivet Summicron 2/5 cm året 1953?  Jo - för första gången utnyttjade man antireflexbehandlingen till dess fulla potential. Man lade upp sitt normalobjektiv från 1930-talet, det ljusstarka Summitar 2/5 cm på ritbordet. Det var ett objektiv med fyra fristående linselement (28 linsreflexer) - ett objektiv som då var avsett att användas i dämpat ljus, och inte ute på den soliga stranden. Man nöjde sig inte med att bara antireflexbehandla objektivet rakt av, utan man löste upp två kittningar så att det blev luft emellan linserna - eftersom ett sådant grepp nu var möjligt. Med de nya individuella former som då kunde tillämpas, gav man objektivet en radikal omräkning. Tillsammans med lite nya glassorter, gav det dramatiska och högst uppseendeväckande förbättringar som följd.

Nu var Leica på kartan när det gäller spetsobjektiv - och resten är historia...

I provserien för Summicron 2/5 cm 1951-1952 - innan man hade bestämt sig för vad det nya objektivet skulle heta, använde man namnet Summitar *

Vackert färgblänkande linsytor - signalen för en revolution inom beräkningen av fotografiska objektiv.

                                     ________________________

Not 1:

I ett system bestående av flera linser räknar man primär och sekundärreflex. Då blir ökningen av linsreflexer enligt följande:

Antalet fristående linser: 2, 3, 4, 5, och 6 - ger i reflexökning: 6, 15, 28, 45, och 66.

2025-02-01 09:36   Benganbus

Intressant som vanligt Peter! Jag hade ett tag en antireflexbehandlad Summitar från sent 1940-tal! Den fungerade bra den med!
/B

Besvara

Svar från syntax 2025-02-01 09:39

Tack Bengan - du är väl en av dem jag "skriver för", när det gäller texter av den här sorten.
När det gäller Summitar 2/5 cm så gjorde Leitz till att börja med precis som Zeiss gjorde med Sonnarobjektiven, man lade bara på AR - och fick en kraftig förbättring. Men sedan tog Leitz det där steget extra, som blev så intressant och betydelsefullt.

Svara

2025-02-01 10:24   Måns H

"Leica" är ju ett effektivt klickbete, men här återfinns central fotohistoria. Intressant! Och snygga bilder på vackra objektiv.

Besvara

Svar från syntax 2025-02-01 10:39

Tack skall du ha Måns.
Visst är det så. Zeiss, som jag mest håller på med, är inte alls ett lika bra klickbete... :-)

Svara

2025-02-01 15:49   Wolfgang

Jag visste en del och annat var nytt för mig, men det är alltid mycket lärorik att läsa Dina tekniska blogginlägg! När allting kommer omkring, så är det dock Zeiss som är pionjären! Mvh Wolfgang

Besvara

Svar från syntax 2025-02-01 16:36

Det är klart att Zeiss är pionjären i en allmän bemärkelse - grundat 1849 i Jena, och med en vetenskapligt dominerande historia sedan.
Inom småbildsfotografin har ju dock Leica sin särställning och sin nimbus.

När jag började intressera mig för fotografin som industrihistoria, kunde jag konstatera att Leica redan var beskriven ner på skruvnivå. Zeiss däremot gav mycket att bita i - tar aldrig slut... :-)
Tack för kommentaren och uppskattningen Wolfgang

Svara