Den bästa idén inom fototekniken?
Året 1948 så hände det grejer!
Det är i år 75 år sedan, och det som visades för en häpen publik var den mest användbara konstruktionsidén inom fotografin, en konstruktionsidé som kom att leda till den utan konkurrens största försäljningsframgången inom fotobranschen fram till dags dato - det som vi kallar SLR-kameran. På svenska blir det ESR-kameran, alltså den enögda spegelreflexen.
Den här kameran är försedd med kungen bland sökare, men i dag ersätts den allt mera av digitala sökare. Det kan därför vara på sin plats att återerinra om den universellt användbara verklighetssökaren i den moderna SLR-kameran eftersom det är en sökare som har sin styrka. Den har varit med oss nu i 75 år - och fortfarande används den i avancerade kameror.
Zeiss Contax S - utvecklad åren efter kriget av Zeiss Ikon AG i Dresden ( före den östtyska statsbildningen), och visad första gången som fungerande produkt på S:t Eriksmässan i Stockholm hösten 1948. Här ligger startskottet för SLR-kamerans makalösa framgångssaga
***
Att stoppa in en spegel i strålgången bakom ett objektiv för att länka upp bilden till en mattskiva, är kanske inte så märkvärdigt. Det gjorde man redan på 1700-talet i stora imposanta ritkameror. Man kunde sedan rita av mattskivans projicerade bild på ett tunt transparent papper. Det här var naturligtvis en idé som fotografin omedelbart tog till sig då den började få fast mark under fötterna efter mitten av 1800-talet.
Den här typens spegelreflexkamera hängde med in på 1900-talet. Som exempel kan man ta Exakta-kameran från Dresden som i princip var uppbyggd precis som ritkameran från 1700-talet. Samma sak gäller tanken bakom Rolleiflex, den populära tvåögda spegelreflexen. Saken är bara den att det fins en hake med den gamla uppbyggnaden, och det är en grundläggande svaghet: Man får titta nedåt, inte i riktning mot motivet - och det man ser är en spegelvänd bild. Det gjorde att sådana kameror inte hade en chans inom den rörliga reportagemässiga fotografin som började få luft under vingarna under 1930-talet. Kameror som Leica och Contax som hade en genomsiktssökare och en geometrisk avståndsmätare dominerade lätt den nya fotografin.
Spegelreflexprincipen var nu ändå för bra för att låta sig avspisas. Svagheterna måste bemästras. Lösningen, som beskrivs i bilderna ovan, visar Contax S från 1948 - alla SLR-kamerors urmoder. Nyheten är det pentagonala prismat, ett takkantsprisma som vänder bilden rätt, och gör det möjligt att betrakta motivet i motivriktningen. Det går alltså lätt att följa motivet i sökaren - den avgörande fördelen som tidigare varit vikt för kameror med genomsiktssökare som Leica och Contax mätsökarkameror. Hur prismat gör detta ser man på ett ungefär i snittbilden på Olympus OM-1 här nedanför. Det är frågan om en avancerad optisk enhet som var både svår och dyr att tillverka i löpande produktion i slutet av 1940-talet. Nu kunde man få en formatfyllande rättvänd bild i motivriktningen med vilket objektiv man än satte på kameran - från vidvinkel upp till långa teleobjektiv, och ner till mellanringar och avancerad makrofotografi. Så blev kameror som Leica och Contax mätsökarkameror slagna ur brädet vad det gäller den universella användbarheten - och så blev SLR-kameran efterhand hobbyfotografernas favorit, och den största försäljningsframgången i fotohistorien.
Contax S 1948 var alltså den moderna SLR-kameran fix och färdig - i princip. Det fattades ändå en massa kringteknik som gjorde att det gick lite trög i portgången, kringteknik som inte var tillgänglig vid den här tiden. Den tekniken plockades in i SLR-kameran efter hand - men det fick effekten att kameran blev större och större. Fram emot 1970-talet hade SLR-kameran för det lilla negativet, blivit en rätt stor kluns! Då - året 1972, visades Olympus OM-1. Kamerahuset var lika kompakt och smidigt som Contax S eller Leica M - och det innehöll all den teknik som fanns i de konkurrerande kamerorna. Dessutom hade man i den kompakta formen fått in en briljant spegelreflexsökare som var större och ljusare än den i de konkurrerande lite förvuxna kamerorna - en sökare som väl håller måttet än i dag, 50 år senare.
Jag, och många med mig, menar att SLR-kameran är den bästa och mest universella kamerakonstruktionen genom tiderna, den är försedd med en svårslagbar sökare - förutom den allmänna användbarheten klarar den nämligen av sökarfunktioner som vare sig digitala eller andra sökare går i land med.
Det är frågan om en verklighetssökare, en sökare som via objektivets egen projektion visar verkligheten för varje objektiv man ansluter. Man ser alltså rent optiskt exakt den bild som kommer att falla på filmen eller sensorn. Den här funktionen, att den bild som når ögat via spegel och takkantsprisma är exakt samma strålgång som sedan skapar den fotografiska bilden, gör det hela till just en verklighetsökare. På det viset skiljer sig sökaren i en SLR-kamera från andra sökare.
Jag hör redan följdfrågan i luften: "Vad är det för sökarfunktioner som den digitala sökaren inte klarar av??" Ett exempel kan vara:
På senare tid har det japanska begreppet "Bokeh" diskuterats - men även "Bokeh" förutan är det viktigt hur det ser ut i en oskarp bakgrund. Bakgrunden kan faktiskt vara helt avgörande för bilden slutliga intryck. I en SLR-kamera kan man använda nedbländningsknappen, och rent visuellt studera oskärpan i bakgrunden vid olika bländare. Man kan sedan genom att vrida fram och tillbaka på bländarringen välja den grad av oskärpa som passar bilden bäst. Detta kan man göra med stor noggrannhet eftersom det syns en tydlig skillnad i en oskarp bakgrund för varje halva bländarseg man vrider - medan en digital sökare har svårt att skilja näraliggande bländarsteg avseende graden av oskärpa.
Det finns andra exempel där verklighetens nyanser och gradition inte uppfattas rätt i en digital sökare - exempelvis problem med polarisationsfilter och problem med att rätt uppfatta ovanliga ljusförhållanden. Sammanfattningsvis kan man ju säga att det kan vara en poäng att kunna kolla in verkligheten, det är ju ändå den som skall fotograferas.
____________________________________________
När den digitala tekniken bröt igenom blev man så upprymd av detta att man började kalla SLR-kameran för DSLR- kamera. Det är naturligtvis samma gamla SLR-kamera som tidigare.
Spegelreflexkameror kan man i dag köpa från de stora tillverkarna som Canon, Nikon, och Pentax - dessutom, till följd av den långa försäljningsframgången för den här kameratypen, finns det hur mycket som helst att välj på om man tittar på begagnatmarknaden.
Tack för utmärkt bevisföring!
Saken är den att jag har svårt att ta att denna utmärkta sökare skall försvinna i tysthet. Man har till och med fått det till någon slags honörsord att det är "spegellöst".
Men, det var ju också då som möjligheten att alltid se det verkliga skärpedjupet inskränktes! På bättre kameror fanns ju alltid en nerbländningsknapp som möjliggjorde att kolla upp den saken före exponeringen. En del använde den flitigt (till dem hörde jag...), men de flesta ignorerade den. Sen började man dessutom med sökarskivor med mikroprismor o d, och det utbröt också en tävlan mellan tillverkarna om den ljusstarkaste sökaren. Och i och med det blev det också svårare att se det verkliga skärpedjupet (den som använt en gammal Exakta eller en Visoflex vet hur en äkta mattskiva fungerar där...).
Och sista spiken kom när det blev standard med autofokus! Nu tyckte tillverkarna att alla hinder var borta för att förenkla mattskivorna till max (samtidigt som man kluttrade ner dem med diverse rutor, skalor och symboler), och på det som var kvar gick det inte att bedöma skärpedjup och sånt; det hade man redan vant folk av med... Och det här kom ju åratal före digitalkamerorna. De allra bästa kamerorna kunde man fortfarande byta sökarskiva i, men inte i "amatörsegmentet".
Sen kom då digitalkameror, och där hade nu plötsligt de flesta bara en LCD-skärm som sökare (och en lillfingernagelstor sensor med nästan oändligt skärpedjup). Kameror med någon slags riktmedel i stället för fungerande sökare, får man väl kalla dem...
Men, nu finns alltså digitalkameror med m e m "filmstora" sensorer, där man ser själva sensorbilden i en (numera oftast riktigt bra) elektronisk sökare. Manegen borde alltså vara väl krattad för att åter få se bilden med skärpedjup och allt, precis som den lagras i råfilen. Tyvärr fungerar det inte alltid så där vidare i praktiken; det är inget att lägga resurser på, för folk vet ändå inte vad det är....
PS. Peter nämner en del andra nackdelar eller tillkortakommanden hos EVF:er, även de bästa sådana. Bristande dynamiskt omfång, och svagare ljusstyrka är ju påtagliga; själv är jag mest besvärad av eftersläpningen i tid: det man ser i sökaren är inte vad som händer NU, utan vad kameran såg för ett tag sen, och sen har jobbat med att koda, lagra och rendera på nytt i sökaren. Jag plåtar ofta lekande vovvar, där jag vill se vad de gör NU! Och då tar jag oftast Leican med sin mätsökare; att behöva fokusera manuellt är ett mindre problem än att slåss med eftersläpningen!
För mig är sökaren i Olympus OM-1 och Contax RTS ett förverkligande av SLR-kamerans ide.
Microswitchavtrycket i Contax RTS sparar dessutom in så mycket på tidsfördröjningen att densamma blir lika med en M-Leica (enligt test som gjordes av FOTO). Contax RTS och Contax RTS II är alltså rekommendabla maskiner för den som är beroende av liten tidsfördröjning.
Jag är ingen expert på digitala sökare, men jag har talat med sådana. Dom ger mig rätt på den här punkten, men menar att förbättringar är i kommande.
För mig var en sån SLR precis vad jag behövde. Fick en Pentax av mina föräldrar 1961 och har den kvar.
Att titta genom Leicas synålsögastora sökare var ínget för mig.(Det kom bättre Leicor senare!) Och att se en spegelvänd bild nånstans nere i Rolleicordens mörker var ingen höjdare. (Rolleiflex var utom räckhåll). Att vrida kameran åt fel håll klarade jag inte av.
Återgående spegel var standard hos Pentax och funkade bra. Det där med automatisk nedbländning var också OK. Mindre bra var avståndsinställningen. Jag förstod mig aldrig på snittbild och mikroprisma utan använde ögonmått, måttband eller annars mattskivan. Bokeh har alltid varit överkurs för mig,
100% visning av slutlig bild kom senare, teoretiskt perfekt men i praktiken räcker 97-98 % bra och ger lite marginal.
Kul också att få råg i ryggen att vara nöjd med de DSLR jag har!
Om jag har styrkt någon i att vara tillfreds med den investering som har gjorts, så är jag väldigt nöjd. Min avsikt var just att ge SLR-ägare lite råg i ryggen.
och det e inga lätta grejer att fota med! ;)
/B
Alla är vi barn i början - Contax S, ass´å.
Återigen får jag påpeka att jag talar om den bildmässiga effekten av en oskarp bakgrund, och om att man i en SLR-sökare mer noggrant, på ett halvt bländarsteg när, kan studera förändringen av nämnda oskärpa i sökaren genom att använda nerbländningsknappen och vrida på bländarringen. Jag är ju då inte alls intresserad av hur det ser ut på full öppning. Det som är intressant är hur det ser ut vid arbetsbländare.
Den utmärkta SLR-sökaren kan behöva sina försvarare.
Jag sitter ibland med min fina Olympus OM-1N i handen, och tycker att det är en tragedi med Olympus! De som sitter vid rodret nu har inte rätt att använda namnet "Olympus" - det heter bara OM-system.