Gustaf Mannerheim
När jag nu i två bloggar har varit inne på landet där jag föddes, alltså Finland - finns det en gestalt som man inte kommer runt, nämligen Gustaf Mannerheim:
Friherre, militär karriärist i det kejserliga Ryssland, general av kejsarinnans svit, segrare i det finska inbördeskriget, riksföreståndare, fältmarskalk och överbefälhavare, marskalk av Finland, republikens president... Hans liv är som den mest fantastiska äventyrsroman.
___________________________________________
I ungdomen på 1960-talet, när jag under två terminers kurs läste AB 1:an i historia vid Stockholms universitet, skrev jag min slutuppsats om Gustaf Mannerheim och hans svåra kontrovers med Pehr Edvin Svinhufvud och den vita regeringen angående den av regeringen önskade tyska militära hjälpinsatsen under inbördeskriget 1918. Mannerheim menade att man redan hade vunnit i och med segern vid Tammerfors - resten var bara upprensningsaktioner.
Jag kom att läsa mycket om Mannerheim, och av Mannerheim - genom hans memoarer. Det var häftiga grejer!
Det har ju skrivits hyllmeter och åter hyllmeter om de tiderna - men det som jag finner speciellt intressant så här hundra år efteråt, är hur det kom sig att man på ett i det närmaste mirakulöst sätt kunde läka såren från denna blodiga konflikt. Det var inga småsaker som var på gång här - skjutandet och mördandet var monumentalt. Ibland kunde gränsen mellan röda och vita gå genom samma familj. Efter vad sentida finska historiker har kommit fram till, så mördade dom röda mer under själva inbördeskriget, och dom vita efteråt (fängelser och läger). Man kan tala om röd terror och vit hämnd. Det hela är av den storleksordningen att den aktuella generationen nog aldrig kunde förlåta.
Året 1939 hade Finland lite tur i den stora oturen när man blev brutalt överfallna av sin östra granne, det stora Sovjetunionen och dess paranoide och maktfullkomlige diktator Josef Stalin. Turen bestod i att man fick en absolut klar och entydig gemensam yttre fiende - en fiende som inte medgav minsta dröjsmål. Det fick långtgående verkningar på den nationella enigheten. Här en liten historia:
Under inbördeskriget 1918 kallade den röda sidan den vite generalen Mannerheim för: “Den vite slaktaren”. Det blev det allmänna talesättet bland de röda. Nu, året 1939, satt de rödas barn tillsammans med de vitas barn som vuxna män i 20-årsåldern vid fronten i hastigt byggda korsun, medan de sovjetiska artillerigranaterna dånade ner och korsun skakade i sina grundvalar. Då tyckte de rödas barn att: "Det är tur att vi har den gamle slaktaren med oss!!" - och det blev till ett talesätt inom hela armén.
Och visst var det tur. "Den gamle slaktaren" var den främsta bland landets militärer och statsmän - och han klarade biffen, så att Finland inte behövde dela de baltiska staternas öde och bli en sovjetrepublik. På den vägen fortsatte man, och såren kunde läka.
_________________________________________
Gustaf Mannerheim i en digital färgsättning. Här som 72-årig fältmarskalk och överbefälhavare under vinterkriget mot Sovjetunionen 1939 - 1940
___________________________________________
Så var det ytterligare en liten sak:
Jag har inte mina informationer bara genom studier vid universitet. Saken är den att min mor var telefonväxel-lotta vid huvudstaben under vinterkriget 1939-1940 (och det var lottor som fick höra många hemligheter). Hon var då runt 20 år. Bland allt intressant hon har berättat om när det gäller krigsförhållandena, var det även lite roliga saker om Mannerheim:
Gustaf Mannerheim var mycket förtjust i unga tjejer. När han var i närheten av telefonväxeln, passade han nästan alltid på att smita in för lite prat och nojs med flickorna. Det kunde dra ut på tiden så att hans uppvaktning av höga officerare började trampa runt, otåligt muttrande. Min mor menade att han var utomordentligt charmerande. På något vis förstår man det när man betraktar bilden ovan.
Jag har funderat mycket på hur han som utbildad i den ryska krigföringen med dess förlustbringande massanfall kunde ställa om till förhållandena i Finland.
Mannerheim var tidigt mycket duglig - en millitär naturbegåvning. När revolutionen bröt ut i Ryssland, var han på specialuppdrag nere vid Svarta havet. Bara resan genom revolutionens Ryssland hem till Finland var ett vådligt äventyr för en general av den gamla regimen (han berättar jättespännande i sina memoarer).
När han så kom till Finland hamnade han i en "diskussionsklubb" av högre officerare - mycket obeslutsamma sådana. Det velades och kannstöptes kväll efter kväll. Mannerheim mer eller mindre utnämnde sig själv till överbefälhavare för det vita Finlands militära styrkor. Resten är finsk historia...
Jag är född tidigt 1944 i den lilla staden Lovisa vid Finlands sydkust mot ryska gränsen till. Där satt jag som nyfödd i bombkällare med mamma och mormor under ryska bombningar under fortsättningskriget.
Jag är etniskt svensk, och på den tiden var Lovisa 95% svenskspråkigt.
Även en kort biografi som i svenska Wikipedia ger ett hum om en exceptionell levnad! Rekommenderas! Inte till dig utan övriga läsare.
Det sägs att Stalin var lite imponerad, både av Finlands oväntade militära förmåga, och av Mannerheim. Under fortsättningskriget 1941-1944, då man på grund av gemensamma krigsmål österut, hade ett vapenbrödraskap med Tyskland, krävde Tyskland upprepade gånger finsk hjälp vid Leningrads belägring - Mannerheim vägrade. Han visste att hur nu än kriget slutade, så skulle den stora grannen finnas kvar!
Medan president Risto Ryti, efter vapenvilan och extremt starka ryska påtryckningar, fick gå i fängelse en tid - kunde Mannerheim förhandla med stor integritet.
Det är väl mycket av kärnan i nationen Finlands historia du beskriver som jag förstått det. Historia är viktigt, det berör identitet.
Visst är det så. Finland har mycket att tacka Mannerheim för, och det skadar inte att påminna om den saken emellanåt.
Även Sverige kan sända en vänlig tanke. Finland har de senaste hundra åren utgjort vår buffert och vårt skydd mot öster. Nu i dessa tider har vi ju blivit påminda om vad för slags fara som hotar därifrån.
Han är för övrigt den person som är flest gånger avbildad på finska frimärken. Och till sist ett tips inför julen, ifall den finns på systemet: en flaska ”Marskin ryyppy” (marskalkens sup) sitter bra med julmaten!