Långholmens centralfängelse
På våren 1982 revs det kända centralfängelset på Långholmen i Stockholm som hade stått tomt några år. Det som en gång varit spetsen av fångvårdspolicy, skattade nu åt förgängelsen som omodernt och överspelat.
Namnet "centralfängelse" syftar inte på att det skulle ligga centralt eller något sådant, utan på att det är byggt ungefär som delen av ett vagnshjul med kraftiga ekrar. Navet i mitten utgör byggnadens centrum där vaktpersonalen snabb kan kolla av alla ekrarna, alltså de i stjärnform utbyggda cellblocken, och se om något händer.
I slutet av 1800-talet föddes nya humana idéer inom kriminalvården. Man reagerade mot den tidigare ordningen med rötterna i 1700-talet, där fångarna fick trängas i ett stort rum eller fängelsesal där maffiavälde och allsköns snusk och elände rådde. Nu skulle varje fånge ha ett eget prydligt och rent rum, ha tillgång till näringsriktig och regelbunden mat, rena kläder och sängkläder - där skulle han sedan i ensamhet under strafftiden betänka och ångra sina synder.
Här är det frågan om mycket humana och progressiva grepp, helt i i linje med den framtidsanda som präglade stora delar av offentligheten vid 1800-talets slut. Det man inte anade, var att själva isoleringen skulle bli så mentalhygieniskt förödande - man hade ingen erfarenhet av sådant. Det som kom att sysselsätta fångarna var snarare desperata rymningsplaner, än ånger.
Det idémässiga misslyckandet var tämligen totalt – men det tog lång tid innan det sjönk in. Då revs centralfängelset på Långholmen.
********************
******************
Sippa funderar över mänskligt lidande...
Här ser man ett av cellblockens utstickande armar till hälften rivet, så att placeringen av fångarnas "kontemplationsrum" tydligt syns på väggen
Utsikt från vakternas centrala placering i "navet"
Dagceller
En och annan tycks ändå motsvara idéfädernas förväntningar, så helt uppe i det blå kan det ju inte ha varit
___________________________________________________________
När jag besökte fängelset var det en stor bräsch i yttermuren riven. Man kunde köra rakt in, vilket även någon hade gjort. Där stod det en stor flott svart Mercedes!
När jag gick runt och fotograferade, kunde jag vagt höra prat och enstaka skratt. Än var det här, och än var där där - ibland bara ett undflyende svagt eko. Jag var runt på många ställen, men jag mötte aldrig upphovet. Det var några personer som försvann som skuggor ner i en trappa - dom fastnade på bild.
De gäckande ljuden följde mig hela tiden. Lite kusligt faktiskt. Jag fick för mig att det var någon gammal fängelsekund som numera var Big Boss med uppvaktning, och som lät sig fraktas i sin flotta Mercedes till ett sista besök på kära gamla Långholmen?
_______________________________________________________________
Mvh
Fredrik
Men tack skall du ha för bildomdömet.
Jag besökte Långholmen för rätt många år sedan, och då hade man gjort Vandrarhem av det. Var Vandrarhemet detta Långholmen? Mvh Wolfgang
1982 revs Centralfängelset, Rättspsykiatriska kliniken, med mera. Resten, bland annat gamla Kronohäktet renoverades och blev vandrarhem.
Strindberg skrev en novell om hur fångarna, det måste ha varit såna utan större rymningsbenägenhet, rensade upp ävja och förruttnelse jag tror utanför Stadshuset och sen fraktade stinkande sörjan till just Långholmen där den blev jord som förvandlade den karga ön till grönska.
Och här har ju låsts in kända fångar som Stig Wennerström, överste som blev spion, Barbro Alving, skribent och radikalpacifist som fick fängelse för civilförsvarsvägran, Jan Guillou som väl dömdes till 1 år på anstalt för att ha avslöjat IB-affären.
Flertalet var vanliga fångar och ekot från dem har du verkligen fångat! Väl valda bildutsnitt. Kvalitén 1:ma, förstås.
Den där Mercan - Guillou skrev, om han hittade på eller ej vet ju inte jag, att det fanns en medfånge som inte åt fängelsematen utan fick finkrogsmat och vin insmugglat till sig.
Du tar upp något som inte är mycket känt. Under 1700-talet var Långholmen en kal klippö. Sedan, under 1800-talet, kom man på att frakta dit en del av skiten från Stockholms "flugmöten" (uppsamlingsplatser för latrin) - istället för att ro ut i skärgården och tippa eländet i sjön. Långholmen stank naturligtvis gruvligen under många årtionden, men sedan blev det den grönskande ö vi känner.
Tommy S.
Hälsningar Lena
Jag har aldrig fått något svar om vilka det var som jag hela tiden gick runt i det gamla fängelset. Måns Hagbergs inlägg här ovan är intressant på denna punkt.
Såg ett amerikanskt program om samma tid och fängelsetyp som innehöll just dina ord om att man tänkte si men det blev så. Fångar har nog en del mentala avvikelser och då är isolering inte så bra.
Jag tyckte att det var ett spännande fotouppdrag jag gav mig själv.
Gissningsvis mår alla dåligt av isolering.
Fint reportage från en skrämmande miljö.
Jag har sovit på vandrarhemmet när Forskningsrådet hade ett flerdagars fördelningsmöte där för länge sedan. Jag kan inte påstå att det var så trevligt och jag sov dåligt.
Ha dagen
Bob
Jag kan tänka mig att man inte sover så bra där. Många spöken i väggarna.
Ja, den där goda tanken med cellfängelser blev inte den framgång som det var tänkt. Att sitta så gott som helt isolerad lär inte göra någon bättre utan snarare helt galen, i ordets rätta bemärkelse – att förlora förståndet. Men det var ju vad man trodde då att det skulle vara bättre för de intagna. Då som nu hade syftet att den intagne skulle komma ”bättre ut”, dvs även själv ha en önskan att förändras och sluta med sitt kriminella leverne.
Interiörbilderna är intressanta visar av hur det såg ut, även om det vid då var väldigt förfallet med flagnande färg. Nu var ju detta fängelse inte ett panoptisk fängelse men det s.k. navet tycks vara ett litet ”inre” panoptikon med samma syfte, dvs att kunna övervaka maximalt.
Bilderna på de lättklädda damerna är verkligen dokumentära. Dylika var väldigt typiska för manliga anstalter och fanns i så gott som varenda cell. Jag kan nämna, att något av de första åren på 2000- talet blev det förbjudet för intagna att ha sådana bilder uppsatta på väggarna i bostadsrummet.
Jag arbetade då på kriminalvårdsanstalten här i min hemstad (Karlskrona) och fram till dess att den stängdes/lades ner 2010 (då många av personalen fick byta arbetsplats till häktet). Innan vi stängde anstalten fick jag tillåtelse att fotografera interiört och tog några hundra bilder från vind till källare. Jag ville dokumentera hela byggnaden, då den är väldigt vacker inuti, någon som ju inte är allom givet att ha fått se.
Fängelset här byggdes också, som många andra runtom i landet, i mitten på 1800- talet och Karlskronaanstalten, kallad ”Vita Briggen”, invigdes 1851. Dåförtiden vinnlade man sig om den interiöra estetiken även i så obetydliga utrymmen som källaren, där, förutom förrådsutrymmen också celler för dödsdömda fanns. Även vinden med sina kraftiga ekbjälkar är väldigt vacker. Och det var anledningen till att jag ville ha foton som minnen.
Bilden du har tagit med någon intagens ”tack till Långholmen” säger faktiskt ganska mycket och är sannolikt helt ärligt menat. För många av de intagna jag träffade under mina år på anstalten var det faktiskt så, att det på ett sätt var ”att komma hem”. Livet utanför var inte alltid så lätt och roligt för dem (och då menar jag inte att jag tycker det är OK att begå kriminella handlingar). Men att bli intagen i anstalt innebar att de hade en säng att sova i, mat varje dag, tider att passa och en struktur i tillvaron. För dem en form av trygghet och för vissa den enda trygghet de kunde lita på.
Så att få se dina bilder från Långholmen är intressant på flera sätt, inte minst för det dokumentära värdet.
Tack! Hälsningar Christina
Vad det gäller den extremt flagnande interiöra målningen på Långholmen, så berodde saken på att det sista målningsarbetet var rent fusk. Troligen gjordes detta under 1960-talet då mycket var just fusk. Man hade inte gjort rent ordentligt och inte grundat, utan bara kladdat på ny färg. När man sedan efter utrymningen stängde av värmen, och temperaturen började fluktuera, ramlade färgskiktet bara av i stora sjok. Den gamla färgen under uppvisade inga sådana tendenser.
För övrigt har jag sett fina svartvita resultat även från dig - bilder från Hamburgs hamn dyker upp i minnet.
Hälsningar, Bjarne
När jag gick runt i fängelset var det en solig dag och inget som formellt sett hotade. Ändå fanns det en underliggande kuslighet - som att själva väggarna läckte lagrad ångest.
Det är ju tillfredsställande att jag fick med lite sådant i bild.