Kärlek på gatan väcker känslor.

Någon berättade en gång för mig att när man kysser någon och allt är rätt, då är det som en "nära-döden-upplevelse"... . Eller ännu bättre - världen försvinner, färgerna runt omkring fadar ut och övergår till till en vit dimma som sakta lyfter dig från marken. Ett viktlöst tillstånd då inget runt omkring spelar någon roll. Det är en bubbla ogenomtränglig för alla utanför. Omvärlden, ljud, doft och andra distraktioner försvinner, det är bara du och den person du har framför dig.

Kanske var det just så för paret i den första bilden i min kärleksserie här nedanför, mitt inne i centrala Göteborg, i kön till bankomaten.

Det är mer än en person som påpekat för mig att många av mina gatufoton andas just kärlek och relationer. Efter en snabb titt genom det senaste årets bildskörd så kan jag snabbt konstatera att det ligger något i det. 

Jag gillar att dokumentera samspelet mellan människor i gatumiljön. Ibland landar det i en kyss, andra gånger i en blick, eller bara att hålla handen. Det är min övertygelse om att den här delen av dokumentationen av vårt samhälle är viktig. Vi ser det runt omkring oss när vi rör oss på stan. Inte minst nu när vi snart kommer in i våren. Det är små händelser som i alla fall gör mig på gott humör. En berikande öppenhet som smittar av sig och som visar att det är en naturlig, viktig del av livet som inte behöver ler skall gömmas undan.

Men... (som Tony Irving i Lets Dance säger) så dyker det ofta upp tankar hos mig var gränsen går. Och dessutom får jag ofta just den frågan när jag är ute och föreläser om gatufoto. Går jag för långt när det gäller den personliga integriteten?

Tänk om de här personerna inte borde vara där tillsammans vid just detta tillfället. Tänk om de har en annan relation, tänk om de vänstrar, tänk om... Tänk om jag som gatufotograf ställer till med en katastrof.

Men... så tänker jag att i så fall borde de kanske inte visa sig så öppet, inte kyssas inför publik, hålla handen och kasta kärleksfulla blickar. De har själva valt att vara där. De hade lika gärna kunnat möta en kompis till någon av dem, som sedan rapporterat vidare.

Jag har funderat mycket i just denna frågeställning och kommit fram till att jag som gatufotograf inte kan ta just det ansvaret. Konsekvensen hade i så fall blivit att det inte hade gått att fotografera några par överhuvudtaget. Endast ensamma människor. För det kan ju alltid vara just så att den personen inte borde vara just där, vid just det tillfället. Och då spelar det ju heller ingen roll om det är en man/kvinna, man/man eller kvinna/kvinna. Skall man dra analysen så långt då kan jag lika gärna lägga ner gatufotandet - och det kommer inte att ske ...

Men det finns även andra paralleller. För några dagar sedan publicerade jag en blogg med bilder från Ölhallen Sjuan i Göteborg. En av mina kollegor berättade att när han var ung och gick på Konstfack så var det populärt att studenterna tog med sig skissblocket till Sjuan, för där fanns så många sköna karaktärer att rita av. Ägaren av ölhallen satte dock upp en skylt, med innebörden att det var förbjudet att skissa i ölhallen. "Det skulle ju inte vara så bra att gubbarnas fruar fick se någon av de där teckningarna..." Att de befann sig i ölhallen när de borde varit någon annanstans ;-)

Grundregeln i gatufoto är att aldrig kränka någon. Det måste man alltid ha med sig. Det handlar om magkänsla och sunt förnuft. Problemet är att det som någon kan ta illa vid sig av skrattar en annan person åt. Vi fungerar alla olika.

Min övertygelse är dock att den här typen av bilder, som jag visar här nedan är viktiga. De är en dokumentation av vårt samhälle - idag. Jag säger inte att mina bilder landar just där, men tror ändå att den här typen av bilder kommer att bli värdefulla om 20, 30 eller 40 år. Precis på samma sätt som vi idag fascineras av streetbilder från 50- och 60-talet.

I huvudet på en gatufotograf

Jag är förälskad - än en gång. Syftar på Sjuans ölhall i Göteborg som jag besökte under några timmar förra lördagen. I denna K-märkta genuina lokal är stämningen tät, oavsett tidpunkt. Att kliva in där är lite som att komma in i en annan värld. Atmosfären är varm, både i färg och välkomnande.

Visst var jag ölsugen, men i första hand var jag ute efter att utnyttja miljön för mitt eget syfte. Vart jag än reser försöker jag hitta miljöer som denna. En plats fylld av stammisar, som kommer hit dag efter dag. Tidigare har jag framförallt hittat sådana platser i Chicago och New York. När man brakar in i en sådan miljö med en kamera (och när man har för avsikt att komma därifrån med bra bilder) gäller det att agera försiktigt. Finns väl knappast någon som är intresserad av att känna sig som en apa i en bur, betraktad och fotograferad av någon som inte hör hemma i miljön. Dessutom är det svårt att agera osynligt med en systemkamera i en liten tät lokal.

Jag slog mig ner, tog en öl, lade kameran på bordet, drack min öl, pratade med lite folk, beställde en öl till och började sedan att fota lite försiktigt. Vid det laget var det ingen som längre brydde sig om att det fanns 1,8 kilo kamera i lokalen. Jag sitter där och funderar över hur lätt det kan vara att etablera sig i en okänd miljö, framförallt när folk är på gott humör och har ett öppet sinne.

När jag fotograferar i en sådan miljö vill jag vara bortglömd, vill att alla skall vara precis som de var innan jag kom in där. När jag ett par timmar senare lämnade Sjuan var jag fylld av ett rus, som handlade om betydligt mer än bara god öl. Någon av de bilder ni ser här har jag publicerat tidigare, några är nya, men jag ville skapa ett sammanhang.

Därifrån kommer jag osökt in på ett antal frågor som en intresserad bloggläsare ställde häromdagen. "Hur håller du kameran, vad använder du för kroppsteknik, hur undviker du att folk blir förbannade?" Jag skall försöka besvara några av dem.

Eftersom jag föredrar att gatufota med min 5D Mark II, beroende på snabbhet och ljusstyrka, handlar det om att försöka uppträda avslappnat, bli en naturlig del av miljön, vilket ibland är lättare sagt än gjort. Så fort man börjar smyga är det kört. Visst händer det att jag hittar en miljö och sedan väntar på att något skall hända. Vid sådana tillfällen hinner de jag fotograferar oftast inte reagera. Jag finns där och de passerar.

Annars har jag upptäckt att en målmedveten hyfsat rask promenad funkar väldigt bra. Under en sådan streetwalk registreras händelser och därifrån kliver man in och fotar en eller max två bilder. Sedan är magin borta. Av de drygt 50 bilder som ställdes ut på min senaste utställning var endast två fotade från knät och det var inuti tunnelbanevagnar där man sitter så tätt att ögonblicket försvinner så fort man höjer kameran.

Visst finns alltid risken att bli ifrågasatt, eller att någon blir riktigt irriterad. Ju närmare man är situationen desto större risk, men för mig är det närvaron som är min bildstil, så jag har inget val. Oftast blir man ju inte upptäckt, men när det sker finns det i princip bara ett sätt som funkar - en positiv och obekymrad attityd. Och sedan jag skaffade mig ett"streetphoto-visitkort" har det underlättat otroligt mycket. Någon undrar, du lämnar kortet och spärrarna släpper.

Det enda negativa det kan föra med sig är att de senare hör av sig och undrar varför bilden på just dem aldrig blev publicerade på min streetphotosida på Facebook. Att svara att den inte blev tillräckligt bra kan ju vara ett tveksamt svar.

I skuggan av en kamera

Det är märkligt vad en kamera kan åstadkomma. Den öppnar dörrar. Den får människor att reagera, eller till och med avreagera sig. Jag kommer ofta tillbaka till den tanken. För mig är den ett fascinerande redskap som hjälper mig att komma nära människor som jag annars bara hade passerat och kanske inte ens lagt märke till.

Ta bara i lördags kväll. Återkommer snart dit. Jag hade tillbringat en hel dag på stan (Göteborg) med gatufoto och jag kände mig lite ringrostig. Förmiddagen började med att jag blev kraftigt ifrågasatt av en person som inte alls ville vara med på bild. Oftast brukar jag fixa sådant utan större problem, men här gick det inte alls. Det spelade ingen roll att jag lovade att ta bort bilder. Det var ohyfsat att ta bilder på folk utan att först be om lov. Jag försökte förklara gatufotografins roll i samhället, bla bla, men insåg snart att det var dumt att förstöra dagen för någon som ändå inte ville se storheten i att dokumentera vår samtid. Nåja, samtidigt gäller det att ha respekt för allas uppfattningar och framförallt för andra människor. Sådana händelser får man se som träning i att argumentera för oss gatufotografer, eller i alla fall för mig själv.

Under resten av dagen insåg jag att jag gudskelov att det verkligen var ett undantag. En underbar dag och massor av sköna människor. Fotade bland annat två tjejer som stannat mitt på spårvagnspåren. Kändes som en bra bild. De ville veta allt om gatufoto och blev helt fascinerade av vad vi håller på med. Bra reklam.

Men tillbaks till lördag kväll. Jag och min sambo tog spårvagnen till ett par kompisar i Högsbo. Hade med mig min 5D Mark II och 50 mm1,2. Ett sådant tillfälle har jag svårt att låta bli. Min sambo inser snabbt att loppet är kört. När kameran kommer fram kopplas omvärlden bort. Jag söker mig genom vagnen och möter ett eldorado av möjliga bilder. En del blir enligt min syn gatufoto som jag vill ha det, människor som är uppe i sin värld utan att bry sig om mig om min kamera.

Men samtidigt uppstår andra underbara spontana händelser. Det är lördag kväll, folk är på väg till fest och de VILL vara med på bild. Vid sådana tillfällen är det festligt att vara fotograf. På tio minuter har jag säkert pratat med 15 personer, delad ut visitkort och haft förbannat kul.

Här följer några av bilderna från nattens spårvagnhändelse. Kolla in killen som hänger från taket. Där undrar man vad som egentligen hände. Jag hade i alla fall inte bett honom göra så ;-) Men i skuggan av en kamera kan allt hända.

På plats där man normalt inte rör sig.

Det är en sen lördagskväll i Önstra Nordstan i Göteborg. I en rulltrappa sitter ett gäng ungdomar som ser rätt luriga ut. Rent av opålitliga. Det är stökigt på platsen. Normalt sett skulle jag hålla säkerhetsavstånd och passera så snabbt som möjligt. Men inte... Jag har kameran med mig och istället för att hålla mig undan dra jag mig dit. Grabbarna reser sig och går runt mig och just då tar jag den bild som ni ser som nummer tre i nedanstående serie.

På något sätt fungerar kameran som en sköld, den ger mig legitimitet att befinna mig just där i detta ögonblick. Förmodligen är det en helt vansinnig tanke, men hittills har det fungerat alldeles utmärkt. Ännu har ingen slagit mig på käften, eller något annat mycket värre.

Jag gillar att se om det går att vinna förtroende. Att återigen bevisa att det inte är så farligt som det vid en första anblick ser ut.

Ibland funderar jag på om det är samma fenomen som krigsfotografer upplever (även om det är en liknelse långt ut på kanten, långt bort från mina exempel). De fotograferar med livet som insats och kicken/bilden är belöningen.

Men personligen känner jag så. Det är en maffig adrenalinkick att närma mig miljöer med kameran som jag normalt skulle hålla mig långt borta ifrån. Vissa situationer är kanske inte farliga, men utan kameran hade jag ändå inte varit där.

Som i Bild nummer 1 i serien nedan. Han är ett underbart original. Jag går riktigt nära, han tittar upp, jag plåtar, möter ett leende, säger tack och går därifrån. Eller bild nummer 2 på Times Square i New York.  Jag kan inte hålla mig därifrån och mötet blir en riktig upplevelse.

Eller den sista bilden. Klockan är 9.30 på morgonen och jag har klivit in på ett barområde i Berlin där det har festats hela natten. På håll ser jag manen vid bänken som lite liknar Indiana Jones. Han röker något som doftar sött ;-) och är helt i sin värld. Ett kliv närmare och bilden sitter. Han har inte ens tittat på mig. Efteråt kan jag inte låta bli att stanna kvar. Vill veta mer om honom. Han kommer från Hamburg och "driver omkring" som han säger. Att han hamnade på just detta stället berodde på att han hade hört att de hade riktigt bra marijuana här...

Som sagt utan kameran och gatufotoradarn på "on" hade jag aldrig befunnit mig här och aldrig fått ytterligare ett häftigt minne.

Gatufoto är en drog som är lätt att bli beroende av.

Sorg över försvunna minnen

Jag vet, ovanstående bild är inget gatufoto, men den har en historia starkt kopplad till reportage och gatufotografering under 70- och 80-talet. Det var en tid då jag var verksam som yrkesfotograf i Göteborg. Min arbetsplats var Hisingen, Angered, Kortedala/Bergsjön och hela Östra Göteborg. Jag såg stadsdelar växa upp och utvecklas, mötte människor av alla slag, inte minst grabbar som gillade motorcyklar. På ryggen stod det Hells nånting... 

Jag minns mina vandringar och långa dagar i Hammarkullen och spännande möten med kulturer som jag aldrig tidigare varit i närheten av. Jag mötte gummikvinnan som bodde i en lägenhet i Kortedala fylld av tidningar, från golv till tak.

Under en hel dag åkte jag buss mellan stadsdelarna och skildrade livet ombord på de kollektiva färdmedlen.  Under 24 timmar i Angered speglade jag musikfestivalen "Musik till gryningen". Här hade hela progrörelsen samlat, för att spela och för att lyssna på musik under 24 timmar. Så många karaktärer samlade på en och samma plats för att förenas i en musikalisk hårdsmälta. Av dygnets alla timmar regnade det säkert 20, men ingen brydde sig.

Eller skildringen av hur grävskoporna rev hela Olskroken, bit för bit, samtidigt som invånarna tittade på med tusentals nostalgiska känslor, som inte gick att stoppa.

För att inte tala om bilden ovan. Det var någon gång i mitten av 80-talet. Jag jobbade som reporter på en tidning i Skövde och var ute på ett fascinerande, men mycket kallt uppdrag. Klockan fyra på morgonen, någon gång i december följde jag med Rolf ut i hans båt på Vättern för att fiska Sik. Efter en lång och tuff dag ute på att minst sagt vågigt Vättern var vi på väg hem. Rolf satte båten på autopilot med kurs mot Hjo. Själv tog han plats bak i båten och började rensa dagens skörd. Måsarna var som galna där bak. Jag fotade med blixt och lång slutartid. Effekten blev häftig. Det är mer än en som har trott att bilden är plåtad i studio och att det är en fondvägg med måsar där bak. Har blivit anklagad för att ha manipulerat bilden och att den är overkligt överdriven. Men jag lovar, det var på riktigt

Men allt det där är bara minnen nu. De sitter fastetsade någonstans långt bak i hjärnan. Samtliga negativ från den här tiden försvann under någon av mina många flyttar. Någon tyckte säkert att de otaliga pärmarna tog plats och vägde för mycket. Bilden på Rolf är den enda bild som finns kvar. Jag kopierade den i tidningens mörkrum och tog med den hem.

Bilder har alltid varit en stor del av mitt liv, de bär minnena, bevarar både ljusa och mörka ögonblick. De är en magisk backspegel rakt in i historien. Idag spårar jag min bildhistoria till början av 90-talet och framåt. Det får räcka.

Idag är det många som inte ens vet vad ett negativ är. Analogt har blivit digitalt. Jag hoppas bara att de flesta inser att kraschade hårddiskar innebär samma öde som ett antal pärmar med negativ slänga i en container. Om inte, är det risk att vi går en historie/bildlös framtid till mötes.