Snabba tankar i en värld beroende av gatufoto.

Under kort sekund undrar jag vem hon är. Har aldrig sett henne tidigare. Kommer troligen aldrig att se henne igen. I verkliga livet. Men hon kommer ändå att följa mig. Förhoppningsvis livet ut. Märkligt. Hon sitter på mitt minneskort. Är lagrad i datorn. Har passerat förbi mitt program för bildredigering. Hon vet inget om det.

Varför gick hon där just då? Vem var väninnan? Var de på lunch? Väntade jobbet? Eller hade de semester? Precis som jag? Vad log hon åt? Såg hon att jag stod där med kameran? Eller hade de just delat en upplevelse? Var det inte så att hon också var fotointresserad? Hängde det inte en kamera där på magen? Vilket märke? Nyss inköpt? Kanske. Hade de precis hyrt en cykel? Lämnat tillbaka den? Hade de någon kontakt med folkmassan strax bakom? Var det de som hade gjort henne på gott humör?

Hur upplevde hon mötet med fotografen? Uppstod det stress? Irritation? Nyfikenhet?Var kaffet kallt? Hade hon haft i mjölk? Eller var det rent av te? Hon måste väl gå på någon modeskola. Första året? Var det medvetet med Micky? Vilket land kommer hon ifrån? Utbytesstudent? Kanske. Hade hon själv ritat kjolen? Eller köpt dem i en butik för second hand? Är detta världens nästa stora modeskapare? Jag hoppas det.

Varför har hon glasögon fast det inte är någon sol? Nya? Blev det en sen natt? Ingen sömn? Vad finns i väskan? Vad tittar hon på? Ligger det ett kafé där? Kaffesugen? Har hon familj? Jobbar maken i Berlin? Tänker hon på att det precis regnat? Är hon lite orolig att det skall börja igen? Ligger paraplyet hemma? Klär hon sig medvetet? Struntar hon i vad världen tycker?

Pratar hon av sig? Har det varit några tuffa dygn? Varför kom inte killen hem i går kväll? Sov han över någon annanstans? Svensexa? Är det sista dagen i New York? Längtar hon hem? Vill hon inte åka? Uppgiven? Är det första gången de träffas? Internet? Varför valde de just det här cafét. Atmosfären. Kanske. Har hon ens tänkt på den stora maffiga tavlan bakom henne? Skall hon gifta sig nästa vecka? Är det planering på gång? Ny lägenhet? Kanske flytta till Manhattan? Möjligen.

Mötet med människor upphör aldrig att fascinera. Det gör att jag ständigt längtar ut på gatan igen. Jag njuter av att se bildens och händelserna formas. Jag är en av många som dokumenterar. Betraktar. sprider. Utmanar. Vågar. Bjuder andra på mina upplevelser. Jag tror att det jag och andra gör är viktigt. Vi gatufotografer visar världen som den är. Okonstlad. Aldrig regisserad. Bilder som kanske fascinerar om 50 år. Precis som vi idag fascineras av de bilder som togs för 50 år sedan.

Vi möts där ute.

Han satt utanför Miller´s pub på South Wabash Avenue

South Wabash Avenue gränsar till Chicagofloden och skär norrut parallellt med högbanan the loop. Det är en gata jag promenerat på vid ett flertal tillfällen. Varje gång jag är i Chicago kommer jag tillbaka hit. Stämningen är alltid lika tät, oavsett om det regnar eller solen skiner.  Egentligen är det en bred gata, men eftersom högbanan skuggar den del där trafiken passerar blir det  väldigt intimt.

När jag går där har jag känslan av att jag skall se Batman sitta uppflugen längs en av husfasaderna. Det här är hans Gotham City och jag känner mig som en inbjuden och betraktande gäst. Men där finns också en känsla av att plötsligt möta Mr Capone eller någon av hans hejdukar.

Senast jag var där anlände jag tidigt på morgonen. Regnet hade precis släppt och trottoaren låg våt. Morgonens människor var på väg till jobbet, eller också hade de helt andra mål. Jag tittade ner på mannen som granskade ett fönster till en restaurang och jag var tvungen att se efter vad som väckte hans intresse.

Det var fönstret till en av många restauranger som ligger längs gatan. Ägarna hade klistrat upp ett urklipp som berättade att just här brukade just Al Capone äta när det begav sig. Stället hade funnits ett tag. Man undrar vad som pågått bakom de väggarna. Vilka planer hade smitts...?

Lite senare på dagen kom jag tillbaka till samma plats. Det var då jag så honom sittandes i rullstol utanför anrika Miller´s Pub. Han tittade på folket, turisterna som passerade och hoppades få lite pengar, kanske till mat, kanske till något annat.

Jag tog en första snabb bild på honom, men kunde inte hålla mig. Måste få veta mer. Gick fram till honom, presenterade mig och frågade hur han mådde. Egentligen en idiotisk fråga och svaret var snabbt och effektivt: "Inget vidare" och han såg ut att tänka: "Märks inte det?" 

Kunde dock inte hålla mig utan berättade vad jag kände, att jag tyckte att han hade en fantastisk karisma och att jag gärna ville fotografera honom. Han sprack upp i ett gigantiskt leende och sa "Visst".  Trots allt elände fanns gnistan inom honom, hans ögon lyste och vi fick kontakt. Snabbt berättande han att det inte gått så bra sedan han kommit hem från Vietnam.

Strax efter promenerade jag vidare. Två människor som aldrig tidigare mötts och som förmodligen aldrig skulle ses igen. Några timmar senare gick jag förbi där igen, men han var borta. Jag hade velat veta mer. Jag önskar att jag bjudit honom på en bit mat, men ögonblicket var borta.

Jag kommer dock aldrig att glömma honom eller hans intensiva ögon....

Kommer ni till Chicago. Missa inte S Wabash A. Slink in på Millers Pub och missa för allt i världen inte Central Camera Company. En fascinerade fotoaffär som funnits så länge de äldsta Chicagoborna kan minnas.

Njut av tågen som passerar ovanför ditt huvud. De går runt loppen innan de passerar ut till någon av de omgivande stadsdelarna. Men framförallt, sug in atmosfären och inspirerades av den minst sagt ruffa miljön