Snabba tankar i en värld beroende av gatufoto.

Under kort sekund undrar jag vem hon är. Har aldrig sett henne tidigare. Kommer troligen aldrig att se henne igen. I verkliga livet. Men hon kommer ändå att följa mig. Förhoppningsvis livet ut. Märkligt. Hon sitter på mitt minneskort. Är lagrad i datorn. Har passerat förbi mitt program för bildredigering. Hon vet inget om det.

Varför gick hon där just då? Vem var väninnan? Var de på lunch? Väntade jobbet? Eller hade de semester? Precis som jag? Vad log hon åt? Såg hon att jag stod där med kameran? Eller hade de just delat en upplevelse? Var det inte så att hon också var fotointresserad? Hängde det inte en kamera där på magen? Vilket märke? Nyss inköpt? Kanske. Hade de precis hyrt en cykel? Lämnat tillbaka den? Hade de någon kontakt med folkmassan strax bakom? Var det de som hade gjort henne på gott humör?

Hur upplevde hon mötet med fotografen? Uppstod det stress? Irritation? Nyfikenhet?Var kaffet kallt? Hade hon haft i mjölk? Eller var det rent av te? Hon måste väl gå på någon modeskola. Första året? Var det medvetet med Micky? Vilket land kommer hon ifrån? Utbytesstudent? Kanske. Hade hon själv ritat kjolen? Eller köpt dem i en butik för second hand? Är detta världens nästa stora modeskapare? Jag hoppas det.

Varför har hon glasögon fast det inte är någon sol? Nya? Blev det en sen natt? Ingen sömn? Vad finns i väskan? Vad tittar hon på? Ligger det ett kafé där? Kaffesugen? Har hon familj? Jobbar maken i Berlin? Tänker hon på att det precis regnat? Är hon lite orolig att det skall börja igen? Ligger paraplyet hemma? Klär hon sig medvetet? Struntar hon i vad världen tycker?

Pratar hon av sig? Har det varit några tuffa dygn? Varför kom inte killen hem i går kväll? Sov han över någon annanstans? Svensexa? Är det sista dagen i New York? Längtar hon hem? Vill hon inte åka? Uppgiven? Är det första gången de träffas? Internet? Varför valde de just det här cafét. Atmosfären. Kanske. Har hon ens tänkt på den stora maffiga tavlan bakom henne? Skall hon gifta sig nästa vecka? Är det planering på gång? Ny lägenhet? Kanske flytta till Manhattan? Möjligen.

Mötet med människor upphör aldrig att fascinera. Det gör att jag ständigt längtar ut på gatan igen. Jag njuter av att se bildens och händelserna formas. Jag är en av många som dokumenterar. Betraktar. sprider. Utmanar. Vågar. Bjuder andra på mina upplevelser. Jag tror att det jag och andra gör är viktigt. Vi gatufotografer visar världen som den är. Okonstlad. Aldrig regisserad. Bilder som kanske fascinerar om 50 år. Precis som vi idag fascineras av de bilder som togs för 50 år sedan.

Vi möts där ute.

Berusad av gatufoto

Jag har drabbats av en insikt. Jag är beroende av gatufoto. En av frestelserna är porträtten. Människor du aldrig träffat tidigare. Plötsligt står de i din väg. Du ser dom, men de ser inte dig. Du lyfter kameran och ibland är du riktigt nära - som i det här fallet. Du hinner ta en enda singel bild och då vänds blicken mot dig. Så var det här, på ett uteställe i Palermo, en oförglömlig november fredagskväll. Oftast uppstår det nyfikenhet och många gånger får man ett bra samtal - eller en ny vän. Nu vet jag att han heter Daniele Lupo, en riktigt härlig italiensk grabb, förlovad med underbara Giorgia Castellini.

Vid sådana ögonblick drabbar gatufotot mig som en drog. Jag vill ha mer, uppleva mer, ta det ett steg till. Det är som endorfinet hos en idrottsman. Får jag inte min dos mår jag dåligt, jag saknar kicken som sökandet efter den perfekta bilden ger. Det är också det som får mig att skriva en blogg, att försöka påverka andra människor, att dela med mig av berusningen. En önskan om att sprida passionen.

Men efter att ha hållit på med detta i rätt många år så har jag också kommit på att det inte bara handlar om bilden. I gatufotot finns självklart den rent fotografiska utmaningen, men det handlar lika mycket om utmaningen att möta människor.

Vissa är nyfikna, några tekniskt intresserade, andra vill veta allt om varför man håller på och hur det fungerar, en del vill gärna få en bild mailad till dom. Ett fåtal blir bara irriterade, men för mig är det kanske den optimala utmaningen. Att få dem att förstå, att dela övertygelsen om att det vi gatufotografer håller på med är viktigt. Kanske tjöts lite om att vi dokumenterar vår samtid för eftervärlden och att livet skulle bli bra tråkigt en dag om inte dessa bilder fanns, den oförställda, icke arrangerade speglingen av verkligheten.

Men den yttersta drivkraften är förstås jakten efter den perfekta bilden, den som aldrig dyker upp. Med de höga krav jag har på mig själv så befinner jag mig ibland nära, det är tillfällen då berusningen känns extra mycket, men ändå finns det alltid någonting som skulle kunnat vara bättre. Det finns alltid en tanke om att det här duger,men det är inte tillräckligt bra.

Så kände jag lite i New York för exakt 1 år sedan. Det var min första kväll och det regnade på tvären. Var på väg tillbaka till hotellrummet när jag såg det gamla paret - på långt håll. Jag sprang i ursinnig fart ca 50 meter för att hamna på rätt sida om bilen. Det blev en bild, innan damen i den vita pälsen tagit klivet in och ögonblicket var borta. I det ögonblicket kände jag att den satt, även om jag skulle velat haft lite mer luft omkring, lite mer utrymme för komposition.

Samtidigt inser jag att det är just den drivkraften som får ut mig bland människorna igen. Vetskapen om att det bakom nästa gathörn, inne på nästa pub, på spårvagnen, i bussen snart kommer att dyka upp ett ögonblick som ger mig bilden som jag aldrig någonsin kommer att överträffa...

Och ändå vet jag - det kommer alltid att vara möjligt att ta det en nivå till. Varje gång jag söker på nätet efter storartade gatufotobilder inser jag att det alltid finns ytterligare en nivå - och ännu en - och att jag fortfarande har en bit kvar till högsta serien.

Scenerna spelas upp där ute varje dag, dygnet runt. Så mycket händelser, så lite tid. 
Just vetskapen om detta har gjort mig beroende och ständigt berusad.