Berusad av gatufoto

Jag har drabbats av en insikt. Jag är beroende av gatufoto. En av frestelserna är porträtten. Människor du aldrig träffat tidigare. Plötsligt står de i din väg. Du ser dom, men de ser inte dig. Du lyfter kameran och ibland är du riktigt nära - som i det här fallet. Du hinner ta en enda singel bild och då vänds blicken mot dig. Så var det här, på ett uteställe i Palermo, en oförglömlig november fredagskväll. Oftast uppstår det nyfikenhet och många gånger får man ett bra samtal - eller en ny vän. Nu vet jag att han heter Daniele Lupo, en riktigt härlig italiensk grabb, förlovad med underbara Giorgia Castellini.

Vid sådana ögonblick drabbar gatufotot mig som en drog. Jag vill ha mer, uppleva mer, ta det ett steg till. Det är som endorfinet hos en idrottsman. Får jag inte min dos mår jag dåligt, jag saknar kicken som sökandet efter den perfekta bilden ger. Det är också det som får mig att skriva en blogg, att försöka påverka andra människor, att dela med mig av berusningen. En önskan om att sprida passionen.

Men efter att ha hållit på med detta i rätt många år så har jag också kommit på att det inte bara handlar om bilden. I gatufotot finns självklart den rent fotografiska utmaningen, men det handlar lika mycket om utmaningen att möta människor.

Vissa är nyfikna, några tekniskt intresserade, andra vill veta allt om varför man håller på och hur det fungerar, en del vill gärna få en bild mailad till dom. Ett fåtal blir bara irriterade, men för mig är det kanske den optimala utmaningen. Att få dem att förstå, att dela övertygelsen om att det vi gatufotografer håller på med är viktigt. Kanske tjöts lite om att vi dokumenterar vår samtid för eftervärlden och att livet skulle bli bra tråkigt en dag om inte dessa bilder fanns, den oförställda, icke arrangerade speglingen av verkligheten.

Men den yttersta drivkraften är förstås jakten efter den perfekta bilden, den som aldrig dyker upp. Med de höga krav jag har på mig själv så befinner jag mig ibland nära, det är tillfällen då berusningen känns extra mycket, men ändå finns det alltid någonting som skulle kunnat vara bättre. Det finns alltid en tanke om att det här duger,men det är inte tillräckligt bra.

Så kände jag lite i New York för exakt 1 år sedan. Det var min första kväll och det regnade på tvären. Var på väg tillbaka till hotellrummet när jag såg det gamla paret - på långt håll. Jag sprang i ursinnig fart ca 50 meter för att hamna på rätt sida om bilen. Det blev en bild, innan damen i den vita pälsen tagit klivet in och ögonblicket var borta. I det ögonblicket kände jag att den satt, även om jag skulle velat haft lite mer luft omkring, lite mer utrymme för komposition.

Samtidigt inser jag att det är just den drivkraften som får ut mig bland människorna igen. Vetskapen om att det bakom nästa gathörn, inne på nästa pub, på spårvagnen, i bussen snart kommer att dyka upp ett ögonblick som ger mig bilden som jag aldrig någonsin kommer att överträffa...

Och ändå vet jag - det kommer alltid att vara möjligt att ta det en nivå till. Varje gång jag söker på nätet efter storartade gatufotobilder inser jag att det alltid finns ytterligare en nivå - och ännu en - och att jag fortfarande har en bit kvar till högsta serien.

Scenerna spelas upp där ute varje dag, dygnet runt. Så mycket händelser, så lite tid. 
Just vetskapen om detta har gjort mig beroende och ständigt berusad.

Färgstarkt, bara nästan eller inte

Ibland dyker det upp tankar om bilder blir bättre i färg eller svartvitt. Personligen älskar jag svartvitt, framförallt i porträtt av människor. Det skapar karaktär och djup i bilden. Och det är också intressant att se hur människor i omgivningen reagerar på den svartvita framtoningen. Många använder uttryck som "äkta" och "dokumentärt".  Jag undrar lite varför det är så. Fungerar det på samma sätt som den analoga telefonen med sladd. Man hade något att hålla i. Egentligen är det märkligt eftersom vi ju ser världen i färg. Och då borde den ju också återspeglas i just färg. Det här är bara funderingar kring fenomenet och hur våra attityder påverkar åsikterna.

Jag funderade rätt mycket på just det här när jag var i Palermo i slutet av november förra året. En stad som gjord för svartvitt, men plötsligt så upptäckte jag att färgerna var speciella. Hela staden var i sig svartvit och när invånarna klev fram gjorde de sig bäst i färg. Ljuset associerade mig till Skagen, det var väldigt speciellt, vilket gjorde (till min stora överraskning) att merparten av bilderna landade i färg. Kunde liksom bara inte låta bli. Det var svartvitt, men i färg, eller vad säger ni?