Kärlek på gatan väcker känslor.
Någon berättade en gång för mig att när man kysser någon och allt är rätt, då är det som en "nära-döden-upplevelse"...
Kanske var det just så för paret i den första bilden i min kärleksserie här nedanför, mitt inne i centrala Göteborg, i kön till bankomaten.
Det är mer än en person som påpekat för mig att många av mina gatufoton andas just kärlek och relationer. Efter en snabb titt genom det senaste årets bildskörd så kan jag snabbt konstatera att det ligger något i det.
Jag gillar att dokumentera samspelet mellan människor i gatumiljön. Ibland landar det i en kyss, andra gånger i en blick, eller bara att hålla handen. Det är min övertygelse om att den här delen av dokumentationen av vårt samhälle är viktig. Vi ser det runt omkring oss när vi rör oss på stan. Inte minst nu när vi snart kommer in i våren. Det är små händelser som i alla fall gör mig på gott humör. En berikande öppenhet som smittar av sig och som visar att det är en naturlig, viktig del av livet som inte behöver ler skall gömmas undan.
Men... (som Tony Irving i Lets Dance säger) så dyker det ofta upp tankar hos mig var gränsen går. Och dessutom får jag ofta just den frågan när jag är ute och föreläser om gatufoto. Går jag för långt när det gäller den personliga integriteten?
Tänk om de här personerna inte borde vara där tillsammans vid just detta tillfället. Tänk om de har en annan relation, tänk om de vänstrar, tänk om... Tänk om jag som gatufotograf ställer till med en katastrof.
Men... så tänker jag att i så fall borde de kanske inte visa sig så öppet, inte kyssas inför publik, hålla handen och kasta kärleksfulla blickar. De har själva valt att vara där. De hade lika gärna kunnat möta en kompis till någon av dem, som sedan rapporterat vidare.
Jag har funderat mycket i just denna frågeställning och kommit fram till att jag som gatufotograf inte kan ta just det ansvaret. Konsekvensen hade i så fall blivit att det inte hade gått att fotografera några par överhuvudtaget. Endast ensamma människor. För det kan ju alltid vara just så att den personen inte borde vara just där, vid just det tillfället. Och då spelar det ju heller ingen roll om det är en man/kvinna, man/man eller kvinna/kvinna. Skall man dra analysen så långt då kan jag lika gärna lägga ner gatufotandet - och det kommer inte att ske ...
Men det finns även andra paralleller. För några dagar sedan publicerade jag en blogg med bilder från Ölhallen Sjuan i Göteborg. En av mina kollegor berättade att när han var ung och gick på Konstfack så var det populärt att studenterna tog med sig skissblocket till Sjuan, för där fanns så många sköna karaktärer att rita av. Ägaren av ölhallen satte dock upp en skylt, med innebörden att det var förbjudet att skissa i ölhallen. "Det skulle ju inte vara så bra att gubbarnas fruar fick se någon av de där teckningarna..." Att de befann sig i ölhallen när de borde varit någon annanstans ;-)
Grundregeln i gatufoto är att aldrig kränka någon. Det måste man alltid ha med sig. Det handlar om magkänsla och sunt förnuft. Problemet är att det som någon kan ta illa vid sig av skrattar en annan person åt. Vi fungerar alla olika.
Min övertygelse är dock att den här typen av bilder, som jag visar här nedan är viktiga. De är en dokumentation av vårt samhälle - idag. Jag säger inte att mina bilder landar just där, men tror ändå att den här typen av bilder kommer att bli värdefulla om 20, 30 eller 40 år. Precis på samma sätt som vi idag fascineras av streetbilder från 50- och 60-talet.
