Ett fotoår som utvecklar

2020 - ett år där allt ställts på ända. Personligen gick jag in i det med känslan "The best year ever". Jag hade planerat fyra workshops inom gatufoto. Två i Lissabon, en i Köpenhamn och den avslutande i Kuba. Ja, ni vet ju hur det gick....

Men det finns möjligheter i allt. Foto är en stark abstinensframkallande drog och då gäller det att suga i sig vad som finns på nära håll och inte minst utveckla förmågan att se saker i vardagen som annars kanske bara passerat. För mig är nära Göteborg. Det har blivit många långsamma promenader, i både regn och sol, med kameran som bästa vän. Jag har hittat för mig nya kaffeer, kommunicerat med okända människor, knutit nya vänskapsband och upptäckt detaljer jag tidigare inte sett. Och självklart har det slunkit ner en och annan IPA.

Ok, jag ska inte påstå att Covid 19 medfört nått gott, men det har i alla fall öppnat sinnena ytterligare. Det om något kommer jag att ta med mig från detta minst sagt märkliga år. Och förhoppningsvis ligger både Kuba och Lissabon kvar.

Vi ses där ute/Mats

www.matsalfredsson.com

Så här i jultid

Så här i jultid kan jag inte låta bli att tänka på ett möte jag hade i Chicago dagen före julafton för två år sedan. Jag gick förbi honom flera gånger under de dagar jag var i Chicago. Han satt där på gatan i sin tomteluva och filt och frågade om han kunde få lite pengar till fika. Just den här dagen reste han sig upp och f rågade om han fick låna min kamera, eller om vi på något sätt kunde fotograferas tillsammans. Han hade en polare alldeles intill som fick ta bilden. Jag vet att det var vågat att lämna ifrån mig kameran, men kunde inte låta bli.

I huvudet på en gatufotograf

Jag är förälskad - än en gång. Syftar på Sjuans ölhall i Göteborg som jag besökte under några timmar förra lördagen. I denna K-märkta genuina lokal är stämningen tät, oavsett tidpunkt. Att kliva in där är lite som att komma in i en annan värld. Atmosfären är varm, både i färg och välkomnande.

Visst var jag ölsugen, men i första hand var jag ute efter att utnyttja miljön för mitt eget syfte. Vart jag än reser försöker jag hitta miljöer som denna. En plats fylld av stammisar, som kommer hit dag efter dag. Tidigare har jag framförallt hittat sådana platser i Chicago och New York. När man brakar in i en sådan miljö med en kamera (och när man har för avsikt att komma därifrån med bra bilder) gäller det att agera försiktigt. Finns väl knappast någon som är intresserad av att känna sig som en apa i en bur, betraktad och fotograferad av någon som inte hör hemma i miljön. Dessutom är det svårt att agera osynligt med en systemkamera i en liten tät lokal.

Jag slog mig ner, tog en öl, lade kameran på bordet, drack min öl, pratade med lite folk, beställde en öl till och började sedan att fota lite försiktigt. Vid det laget var det ingen som längre brydde sig om att det fanns 1,8 kilo kamera i lokalen. Jag sitter där och funderar över hur lätt det kan vara att etablera sig i en okänd miljö, framförallt när folk är på gott humör och har ett öppet sinne.

När jag fotograferar i en sådan miljö vill jag vara bortglömd, vill att alla skall vara precis som de var innan jag kom in där. När jag ett par timmar senare lämnade Sjuan var jag fylld av ett rus, som handlade om betydligt mer än bara god öl. Någon av de bilder ni ser här har jag publicerat tidigare, några är nya, men jag ville skapa ett sammanhang.

Därifrån kommer jag osökt in på ett antal frågor som en intresserad bloggläsare ställde häromdagen. "Hur håller du kameran, vad använder du för kroppsteknik, hur undviker du att folk blir förbannade?" Jag skall försöka besvara några av dem.

Eftersom jag föredrar att gatufota med min 5D Mark II, beroende på snabbhet och ljusstyrka, handlar det om att försöka uppträda avslappnat, bli en naturlig del av miljön, vilket ibland är lättare sagt än gjort. Så fort man börjar smyga är det kört. Visst händer det att jag hittar en miljö och sedan väntar på att något skall hända. Vid sådana tillfällen hinner de jag fotograferar oftast inte reagera. Jag finns där och de passerar.

Annars har jag upptäckt att en målmedveten hyfsat rask promenad funkar väldigt bra. Under en sådan streetwalk registreras händelser och därifrån kliver man in och fotar en eller max två bilder. Sedan är magin borta. Av de drygt 50 bilder som ställdes ut på min senaste utställning var endast två fotade från knät och det var inuti tunnelbanevagnar där man sitter så tätt att ögonblicket försvinner så fort man höjer kameran.

Visst finns alltid risken att bli ifrågasatt, eller att någon blir riktigt irriterad. Ju närmare man är situationen desto större risk, men för mig är det närvaron som är min bildstil, så jag har inget val. Oftast blir man ju inte upptäckt, men när det sker finns det i princip bara ett sätt som funkar - en positiv och obekymrad attityd. Och sedan jag skaffade mig ett"streetphoto-visitkort" har det underlättat otroligt mycket. Någon undrar, du lämnar kortet och spärrarna släpper.

Det enda negativa det kan föra med sig är att de senare hör av sig och undrar varför bilden på just dem aldrig blev publicerade på min streetphotosida på Facebook. Att svara att den inte blev tillräckligt bra kan ju vara ett tveksamt svar.

Osannolika händelser

Jag slutar aldrig att fascineras över de ögonblick som dyker upp när man gatufotograferar. Det här är ett av många exempel på det. Jag befinner mig på Järntorget i Göteborg och upptäcker killen med de svarta solbrillorna. Tänker att det kanske kan bli något bra av det om jag bara kommer i rätt position. Just då dyker tjejen upp. Hon står där och väntar på någon och rör sig inte ur fläcken. Och det är absolut inte killen vid väggen hon väntar på. Vid en första anblick ser bilden arrangerad ut, men det är så långt därifrån man kan komma. Nej, det är en helt vanlig händelse, en helt vanlig lördag i Göteborg.

Eller varför inte nedanstående situation. Det var ett par år sedan jag hamnade framför de här båda damerna och jag förstår fortfarande inte vad som hände. Säkert är det mor och dotter, de har varit och shoppat någonstans i Göteborg, har händerna fulla, men det fanns ändå tid att köpa glass. Men ... vad hände sedan? Vad skulle de göra och var det en tyst överenskommelse som låg bakom att de båda samtidigt stoppade in hela glassen i munnen. Precis i det ögonblicket dök jag upp, blev lika paff som dom. Jag hann ta en bild innan jag på ett mycket gott humör promenerade vidare. 

Det här är en av de bilder jag har haft på min just avslutade utställning. Jag hade hela tiden förhoppningen att de skulle dyka upp. Ville och vill fortfarande ha deras kommentar/reaktion.