På plats där man normalt inte rör sig.

Det är en sen lördagskväll i Önstra Nordstan i Göteborg. I en rulltrappa sitter ett gäng ungdomar som ser rätt luriga ut. Rent av opålitliga. Det är stökigt på platsen. Normalt sett skulle jag hålla säkerhetsavstånd och passera så snabbt som möjligt. Men inte... Jag har kameran med mig och istället för att hålla mig undan dra jag mig dit. Grabbarna reser sig och går runt mig och just då tar jag den bild som ni ser som nummer tre i nedanstående serie.

På något sätt fungerar kameran som en sköld, den ger mig legitimitet att befinna mig just där i detta ögonblick. Förmodligen är det en helt vansinnig tanke, men hittills har det fungerat alldeles utmärkt. Ännu har ingen slagit mig på käften, eller något annat mycket värre.

Jag gillar att se om det går att vinna förtroende. Att återigen bevisa att det inte är så farligt som det vid en första anblick ser ut.

Ibland funderar jag på om det är samma fenomen som krigsfotografer upplever (även om det är en liknelse långt ut på kanten, långt bort från mina exempel). De fotograferar med livet som insats och kicken/bilden är belöningen.

Men personligen känner jag så. Det är en maffig adrenalinkick att närma mig miljöer med kameran som jag normalt skulle hålla mig långt borta ifrån. Vissa situationer är kanske inte farliga, men utan kameran hade jag ändå inte varit där.

Som i Bild nummer 1 i serien nedan. Han är ett underbart original. Jag går riktigt nära, han tittar upp, jag plåtar, möter ett leende, säger tack och går därifrån. Eller bild nummer 2 på Times Square i New York.  Jag kan inte hålla mig därifrån och mötet blir en riktig upplevelse.

Eller den sista bilden. Klockan är 9.30 på morgonen och jag har klivit in på ett barområde i Berlin där det har festats hela natten. På håll ser jag manen vid bänken som lite liknar Indiana Jones. Han röker något som doftar sött ;-) och är helt i sin värld. Ett kliv närmare och bilden sitter. Han har inte ens tittat på mig. Efteråt kan jag inte låta bli att stanna kvar. Vill veta mer om honom. Han kommer från Hamburg och "driver omkring" som han säger. Att han hamnade på just detta stället berodde på att han hade hört att de hade riktigt bra marijuana här...

Som sagt utan kameran och gatufotoradarn på "on" hade jag aldrig befunnit mig här och aldrig fått ytterligare ett häftigt minne.

Gatufoto är en drog som är lätt att bli beroende av.

Sorg över försvunna minnen

Jag vet, ovanstående bild är inget gatufoto, men den har en historia starkt kopplad till reportage och gatufotografering under 70- och 80-talet. Det var en tid då jag var verksam som yrkesfotograf i Göteborg. Min arbetsplats var Hisingen, Angered, Kortedala/Bergsjön och hela Östra Göteborg. Jag såg stadsdelar växa upp och utvecklas, mötte människor av alla slag, inte minst grabbar som gillade motorcyklar. På ryggen stod det Hells nånting... 

Jag minns mina vandringar och långa dagar i Hammarkullen och spännande möten med kulturer som jag aldrig tidigare varit i närheten av. Jag mötte gummikvinnan som bodde i en lägenhet i Kortedala fylld av tidningar, från golv till tak.

Under en hel dag åkte jag buss mellan stadsdelarna och skildrade livet ombord på de kollektiva färdmedlen.  Under 24 timmar i Angered speglade jag musikfestivalen "Musik till gryningen". Här hade hela progrörelsen samlat, för att spela och för att lyssna på musik under 24 timmar. Så många karaktärer samlade på en och samma plats för att förenas i en musikalisk hårdsmälta. Av dygnets alla timmar regnade det säkert 20, men ingen brydde sig.

Eller skildringen av hur grävskoporna rev hela Olskroken, bit för bit, samtidigt som invånarna tittade på med tusentals nostalgiska känslor, som inte gick att stoppa.

För att inte tala om bilden ovan. Det var någon gång i mitten av 80-talet. Jag jobbade som reporter på en tidning i Skövde och var ute på ett fascinerande, men mycket kallt uppdrag. Klockan fyra på morgonen, någon gång i december följde jag med Rolf ut i hans båt på Vättern för att fiska Sik. Efter en lång och tuff dag ute på att minst sagt vågigt Vättern var vi på väg hem. Rolf satte båten på autopilot med kurs mot Hjo. Själv tog han plats bak i båten och började rensa dagens skörd. Måsarna var som galna där bak. Jag fotade med blixt och lång slutartid. Effekten blev häftig. Det är mer än en som har trott att bilden är plåtad i studio och att det är en fondvägg med måsar där bak. Har blivit anklagad för att ha manipulerat bilden och att den är overkligt överdriven. Men jag lovar, det var på riktigt

Men allt det där är bara minnen nu. De sitter fastetsade någonstans långt bak i hjärnan. Samtliga negativ från den här tiden försvann under någon av mina många flyttar. Någon tyckte säkert att de otaliga pärmarna tog plats och vägde för mycket. Bilden på Rolf är den enda bild som finns kvar. Jag kopierade den i tidningens mörkrum och tog med den hem.

Bilder har alltid varit en stor del av mitt liv, de bär minnena, bevarar både ljusa och mörka ögonblick. De är en magisk backspegel rakt in i historien. Idag spårar jag min bildhistoria till början av 90-talet och framåt. Det får räcka.

Idag är det många som inte ens vet vad ett negativ är. Analogt har blivit digitalt. Jag hoppas bara att de flesta inser att kraschade hårddiskar innebär samma öde som ett antal pärmar med negativ slänga i en container. Om inte, är det risk att vi går en historie/bildlös framtid till mötes.