Stenbergs fotografiska blandning
En favorit på resa
Under de senaste åren har jag varit en del på resande fot och trivs riktigt bra med att uppleva årets förvärvade semesterveckor någon annanstans än inom Svea Rikes gränser. Det har både varit rena fotoresor, inriktade på djur, natur och kultur, men även upplevelseresor där fotograferandet kommit i andra hand. För mig är det dock alltid självklart att ha med mig kamerautrustningen och jag försöker alltid att hitta möjligheter att fånga människor, händelser och platser - även om resan är av mer upplevelsekaraktär.
Pacifica, Kalifornien, USA 2012
Varanasi, Uttar Pradesh, Indien 2011
De som känner mig vet ju att jag verkligen älskar och använder mitt 600/4, men mitt favoritobjektiv under resor som inte är direkt inriktade på fåglar eller djur är faktiskt telezoomen 70-200/2.8. Då jag gärna fotograferar livet på en plats jag rest till så försöker jag ofta få med människor i mina bilder. Jag är dock långt ifrån bekväm med att sticka ett kortare objektiv upp i nyllet på okänt folk och använder därför detta ypperliga alternativ för möjligheten att zooma in, men ändå hålla en viss distans till de personer jag fotar. Då 70-200-zoomen faktiskt har kommit att rädda många bildsituationer har jag verkligen kommit att gilla detta objektiv och jag älskar verkligen resultaten den ger. Det kanske låter konstigt, speciellt med tanke på vad jag huvudsakligen gillar att fota, men jag vill påstå att detta är mitt mest använda objektiv.
San Sebastian, Baskien, Spanien, 2013
Auschwitz I, Polen, 2011 (bilden har pålagt brus i bildredigeringen)
New York City, USA, 2013
"Svenskarna reser inte till någonting, dom reser från någonting" skrev Lasse Åberg i inledningsscenen i hans klassiska film Sällskapsresan från 1979. Inte för att jag åker på så många charterresor (även fast det händer) men citatet sätter fingret på mycket av det jag känner av när det börjar närma sig att åka ut till Arlanda. Många nöjer sig med att hitta motiven runt knuten - i den miljö som man känner väl och är bekväm med. Kanske är jag en rastlös själ i den bemärkelsen, då naturen och människorna runt knuten inte alltid räcker för mig, utan jag måste utanför detta lands gränser minst en gång varje år - gärna fler. Det jag har hemma älskar jag, men det är samtidigt min vardag och det är en vardag som jag upplever under lediga helger, morgnar och kvällar - den tid jag inte är på mitt jobb. Jag menar inte att det inte finns nog med intressanta platser att besöka eller kvalitativa motiv att fotografera i Svea Rike - det gör det definitivt - men jag flyr nog gärna bort från min vardag ett tag och jag tar gärna kameran med ett monterat 70-200/2.8 med mig.
Mallorca, Spanien, 2009
Berlin, Tyskland, 2012
Jag vill inte bli lurad - vill du?
Hade för en tid sedan en diskussion på Facebook med en vän gällande naturfoto och bildbehandling. Fick då detta citat skickat till mig:
"...avoid digital manipulation of your photographs, which only skews the reality of wild nature. Nature needs no improvement."
Det är plockat från en intervju med den ryske fotografen Igor Shpilenok efter hans uppdrag för Wild Wonders of Europe. Hela intervjun hittar man här:
http://www.wild-wonders.com/the_photographers_featured.asp?show=43
Mitt medlemskap på Fotosidan har jag haft sedan 2001, endast några månader efter att sidan startade. Att ha tagit del av Fotosidan som resurs har under åren gett mig mycket input till mitt fotande (även fast många av de första bilderna jag hade upplagda skulle sorteras bort idag). Min egen övertygelse har alltid varit att mina bilder ska spegla det jag ser i naturen, men visst, när jag plåtade med dia så var det Kodakchrome 100VS och Fuji Velvia 50 och 100 som gällde, alltså filmer med ett rejält tryck i färgerna – det försöker jag fortfarande eftersträva idag (med varierande resultat). Jag är helt enkelt svag för färgmättnad.
Idag ger mig Fotosidan fortfarande en hel del, det har förstås ändrats genom åren. Tyvärr jag har jag de senaste åren börjat misströsta en hel del. Detta med anledning av att jag titt som tätt stöter på bilder där man kan misstänka att fotografen inte riktigt är ärlig i sin vad som gjorts i efterbehandlingen av bilden – stolpar tas bort, vingspetsar läggs till, bakgrunder byts ut. I grund och botten inget fel med det, men när man sedan publicerar bilden här på Fotosidan så berättar man heller inte om vad man har gjort, utan bilden blir publicerad som att den var så vid fototillfället. Många gånger får dessa bilder stående ovationer och av vad jag kan utläsa så tror de som kommenterar att det är en bild som inte är digitalt städad eller manipulerad.
När jag började plåta digitalt gjorde jag några gånger samma sak, några bilder blev inte som jag ville och jag använde klonverktyget för att plocka bort vissa störande element utan att berätta (har dock aldrig plockat in något i mina bilder). Det är ibland lätt att gå ifrån sina egentliga övertygelser, men det gjorde också att jag ganska snart började fundera kring mitt eget fotograferande och kom fram till att jag inte bara lurar mig själv, utan även mina betraktare - de som gillar mitt sätt att fotografera.
Det ledde till att jag ganska snart tog beslutet att i allra möjligaste mån inte klona bort eller lägga till saker i mina bilder överhuvudtaget. Om jag nu ändå gjorde det så skulle jag berätta det med en text under bilden om jag nu skulle lägga ut den till exempel i ett forum – vilket för mig blivit viktigare och viktigare ju fler digitala år som gått.
Var och en gör självklart sina egna val, men det Igor Shpilenok säger i ovanstående citat stämmer så väl överens med hur jag allmänt ser på naturfotografering, men i synnerhet det ansvar jag har i det jag förmedlar tillbetraktarna av mina bilder.
Jag vill inte bli lurad – vill du?
PS. Bilden på sädesärlan här ovan är en av mina två digitalt ändrade bilder här på Fotosidan. DS.
Galicien - Costa da Morte
Har under två veckor rest runt i nordvästra Spanien, från Baskien genom Kantabrien och Asturien ut till Galicien. En kuststräcka präglad av Atlantens kraft, men även av ett inland som är vackert bergigt, grönt och frodigt och rätt långt ifrån den (av nordeuropeiska resenärer) mer kända och heta Medelhavskusten. Resan var inte någon ren fotoresa, utan mer av upplevelsekaraktär och jag kommer här göra några icke kronologiska inlägg från resan tillsammans med lite av bilderna jag fick med mig hem.
Costa da Morte - dödens kust, låter inte särskilt roligt och uppmuntrande, men här finner man det spanska fastlandets västligaste uddar och Atlantens vågor slår som ni förstår extra hårt här. Namnet har den fått på grund av att den just har bragt många om livet - sjöfarare, fiskare och skaldjursplockare som sökt efter havets frukter när vattnet dragit sig tillbaka för ebb har förolyckats här.
Kors på Cabo de Laxe
Klippa vid Cabo de Laxe
Denna grymma kusträcka börjar strax söder om staden A Coruña och fortsätter ner till Cabo Fisterra - udden som tidigare troddes vara den västligaste punkten på det Europeiska fastlandet (men sedan länge vet man dock att den ligger i Portugal). Cabo Fisterra är också intressant då de som vandrat pilgrimsleden till Santiago de Compostela ofta fortsätter ut hit för att bränna sina skor.
På många ställen utmed Costa da Mortes klippiga kuster hittar man uppsatta kors för att hedra de som kusten har tagit, en minst sagt uppfyllande syn, även för en som inte tror på Gud. Från land ser vågorna ute på havet inte mycket ut för världen, men när de når kusten och klipporna så bryts de väldigt kraftfullt och dånande.
Cabo Touriñán (Spaniens västligaste udde)
Ett år med Images of Nordic Nature
Idag är det ett år sedan jag och 14 andra fotografer drog igång naturfotobloggen Images of Nordic Nature.
Bloggen, som har som har ett övergripande syfte i att inspirera natur- och fotointresserade personer samt visa svenskt naturfoto och nordisk natur i ett internationellt perspektiv, glädjande nog puttrat sakta men säkert framåt med en visad bild om dagen.
Guckusko
Apollofjäril
Under våren har dock Nic Kruys valt att lämna gruppen och Jan-Peter Lahall har därför tillkommit som ny deltagare. Vi är också glada att besökare har kommit från alla världens kontinenter och responsen utifrån har i vårt sätt att se det varit minst sagt positiv.
Nu jobbar vi på mot ytterligare ett år med förhoppningsvis inspirerande bilder från den nordiska naturen. De fyra bilder jag visar här är under året publicerade på bloggen.
Kungsängslilja
Vinterhämpling
Så här presenterades Images of Nordic Nature på Fotosidan under den första publiceringsdagen:
http://www.fotosidan.se/cldoc/ett-foto-om-dagen.htm
Kamera & Bild skrev så här:
http://www.kamerabild.se/nyheter/fotografer/nytt-projekt-visar-svenskt-naturfoto-1.508906.html
Det går även att följa oss på Facebook:
Utklippans fågelstation - hotad ideell verksamhet i fåglarnas tjänst
Mitt första möte med Utklippan, den absoluta utposten i den blekingska skärgården, skedde en vacker lördagsmorgon i mitten av maj år 2000, då jag och fyra vänner skulle utgöra personalen på Utklippans fågelstation under en vecka. Historien började egentligen redan året innan, då hela gänget åkt till Gotska Sandön för att fågelskåda under en långhelg, men funnit att den ön var på tok för svårskådad och inte helt enkel att ”ta sig an” rent fågelskådarmässigt.
Vy från Norraskär mot fyrbyn på Södraskär
Efter hemkomst från Gotska Sandön snackade vi ihop oss om var vi kunde tänka oss att åka följande år och efter lite funderingar landade våra tankar på just Utklippan, en ö som i fågelskådarkretsar då var lika omtalad som obesökt.
Utklippan ligger ungefär 20 km sydost om Karlskrona och den räknas som Sveriges sydostligast belägna ö. Egentligen ska man väl kalla den en ögrupp, då platsen består av två större öar - Södraskär och Norraskär samt mängder med mindre kobbar och skär.
Lövsångare fångad i fågelstationens slöjnät
Anders letar ruggräns på fångad nattskärra
Till historien hör även att några av mina vänner är aktiva ringmärkare, vilket passade utmärkt då det sedan mitten på 1960-talet bedrivits ringmärkning på Utklippan under hänseende av Utklippans fågelstation. Kontakten togs med ansvariga på Karlskrona Ornitologiska klubb som bedriver verksamheten på fågelstationen och efter ett tag var vi lyckligtvis inbokade som personal en majvecka kommande år. Sedan denna premiärvecka har samma gäng besökt Utklippan en vecka i maj varje år, vilket i år alltså blev för 14:e gången. Själv har jag inte alltid haft möjligheten att åka med, men av de 14 åren har jag i alla fall hunnit vara med 9 gånger.
Grönfläckig padda - rödlistad som akut hotad, men har en stabil stam på Utklippan
Men det blev tyvärr en lite nedstämd återkomst till fastlandet förra lördagen, då det tyvärr stod klart att Utklippans fågelstation hotas av nedläggning under innevarande säsong. Detta på grund av att Statens fastighetsverk (som äger marken och byggnaderna på ön) markant vill höja hyran för Karlskrona Ornitologiska klubb samt göra föreningen ansvarig för både underhåll och skötsel av öns byggnader. Något som en förening med knappa medel inte har råd med. Läs mer om detta på nedanstående länk:
http://www.sofnet.org/sof/nyheter/2013/utklippans-fagelstation-hotas-av-nedlaggning/
Med detta riskerar alltså en över 40-årig ideell ringmärkningsverksamhet och miljöövervakning att gå i graven och dessutom lämna Utklippan utan personer som kan leda gästande personer rätt i den känsliga naturen på ön.
Tidig morgon med tubspan
Inget mer ljus kommer förstärkas ur linserna högst upp på Utklippans fyr - tyvärr släcktes den ned under 2008.
För känslig natur det finns här ute och jag har själv bevittnat gästande seglare som obekymrat travat rakt ut i trutkolonierna och rastat sina hundar okopplade och fritt springande på Norraskär. Detta med ett gigantiska uppflog till följd där både trutar, tordmular och allehanda änder flög runt i en enda röra och för mig är det dessutom mycket konstigt att vissa delar av dessa öar inte har fågelskydd under den mest känsliga perioden av häckningen.
Utsikt från Utklippans fyr, mot norr. Över högra delen av Norraskär kan man skönja ön Utlängan.
Utsikt från Utklippans fyr, mot söder. Polen nästa, via Bornholm.
Självklart hoppas jag och många andra att det på något sätt går att lösa de problem Utklippans fågelstation står inför, men det ser just nu tyvärr rätt mörkt ut. Avslutar med några fågelbilder jag fick med mig från årets besök.
Ejderhonor med ungar.
Svärthanen poserar för sin hona.
Svärtan är en fågel som häckar sent på säsongen och är därför extra känslig för störningar från människan.
