Stenbergs fotografiska blandning
Fågelfotografen som tröttnade
När jag var i tidiga tonåren hade jag tecknandet och målandet som huvudsakliga sätt att bildligt uttrycka mig. När jag idag tänker tillbaka på mina försök med blyertspennan och akvarellfärgerna får jag alltid ett leende på läpparna då jag ofta tränade på att teckna av bilder ur böcker från Gunnar Brusewitz eller Lars Jonsson, som då och likväl än idag är stora inspirationskällor och favoriter.
Morgonskuggor. Death Valley NP, Kalifornien, USA 2012
Camouflage. Utklippan, Blekinge, Sverige 2015.
Resultatet blev nästan alltid långt ifrån vad jag hade tänkt mig. Så det är inte konstigt att jag inte kom längre än så i mitt tecknande förrän systemkameran kom in i mitt liv och helt och hållet ändrade mitt sätt att se på bildskapande. Jag var då en fotografisk novis helt utan kunskaper och egentliga inspirationskällor, mer än de bilder jag såg i tidskrifterna Vår Fågelvärld och Sveriges Natur, med bilder från fotografer som jag aldrig tidigare hört talas om.
När jag tänker tillbaka var det nog också där, i brytpunkten mellan tecknad och fotografisk bild, som fröet såddes till mitt intresse för olika mönster, kontraster, linjer och former. Det har dock varit ett frö som har haft en långsam grotid och det var faktiskt inte förrän en viss fågelfotografisk trötthet och fotografisk vilsenhet visat sig under de senaste åren som jag åter hittat detta sätt att uttrycka mig bildligt.
Silvertärna. Utklippan, Blekinge, Sverige 2015.
Erosion. Adventsdalen, Svalbard, Arktis 2010.
Vad då fågelfotografisk trötthet? Vad menar han? Jo, faktiskt lite som det låter - för låt oss säga runt fyra år sedan blev det "klassiska" sättet att fotografera fåglar inte tillräckligt kreativt utmanande och jag kände att några års fotografisk utveckling någonstans stagnerade i en soppa av liknande bilder som alla andra fågelfotografer där ute.
Missförstå mig inte, det finns en massa läckra fågelbilder och ett gäng duktiga fågelfotografer - och jag uppskattar bra och intressant fågelfoto, men tycker samtidigt att likriktningen i bildmaterial, fotografisk stil och olika fotoplatser är för stor. Med det sagt så är det faktiskt så att jag långt ifrån helt har gett upp den "klassiska" fågelfotograferingen - jag älskar fortfarande att planera besök vid storlomsjön, hitta de där låga perspektiven hos svarthakedoppingarna eller sitta i gömsle vid fågelmatningen - det blir dock inte lika frekvent som tidigare.
Oskarp. Värmdö, Sverige 2013
Ormbunke. Värmdö, Sverige 2014
För mig som håller på med fotografering på hobbynivå är form- och kreativitetssvackor som dessa inte något som varken är konstigt eller hotande, jag har den ekonomiska tryggheten att överhuvudtaget inte ens lyfta kameran på flera månader. Exakt så har det då och då blivit under denna process, det har dock aldrig varit aktuellt att lägga ner fotograferandet helt och hållet - mitt fågel-, natur- och fågelintresse brinner fortfarande, men det har idag tagit en liten annan väg än tidigare.
Någonstans började jag tillslut rota efter ny inspiration och andra sätt att se på fågelfotografi - genom stilbildande fotografer som till exempel Vincent Munier och Stefano Unterthiner hittade jag alternativa vägar med starka kompositioner och exponeringar som huvudingredienser. Sedan har jag letat mig vidare och funnit många fotografer som gett mig idéer och bildlösningar.
Det är dock långt ifrån något fotografiskt nyskapande i det jag håller på med, men för mig har det varit en behövlig vitamininjektion och lite av en nystart i att tänka på former, kontraster, linjer och mönster än att mer eller mindre rakt avbilda "a bird on a stick" som de säger i USA.
Fiskmås. Lilla Essingen, Stockholm, Sverige 2015.
Innan lövsprickning. Värmdö, Uppland, Sverige 2014.
Bilderna i denna post är inte manipulerade eller på något annat sätt ändrade utöver gängse normer i efterbehandlingen.
En favorit på resa
Under de senaste åren har jag varit en del på resande fot och trivs riktigt bra med att uppleva årets förvärvade semesterveckor någon annanstans än inom Svea Rikes gränser. Det har både varit rena fotoresor, inriktade på djur, natur och kultur, men även upplevelseresor där fotograferandet kommit i andra hand. För mig är det dock alltid självklart att ha med mig kamerautrustningen och jag försöker alltid att hitta möjligheter att fånga människor, händelser och platser - även om resan är av mer upplevelsekaraktär.
Pacifica, Kalifornien, USA 2012
Varanasi, Uttar Pradesh, Indien 2011
De som känner mig vet ju att jag verkligen älskar och använder mitt 600/4, men mitt favoritobjektiv under resor som inte är direkt inriktade på fåglar eller djur är faktiskt telezoomen 70-200/2.8. Då jag gärna fotograferar livet på en plats jag rest till så försöker jag ofta få med människor i mina bilder. Jag är dock långt ifrån bekväm med att sticka ett kortare objektiv upp i nyllet på okänt folk och använder därför detta ypperliga alternativ för möjligheten att zooma in, men ändå hålla en viss distans till de personer jag fotar. Då 70-200-zoomen faktiskt har kommit att rädda många bildsituationer har jag verkligen kommit att gilla detta objektiv och jag älskar verkligen resultaten den ger. Det kanske låter konstigt, speciellt med tanke på vad jag huvudsakligen gillar att fota, men jag vill påstå att detta är mitt mest använda objektiv.
San Sebastian, Baskien, Spanien, 2013
Auschwitz I, Polen, 2011 (bilden har pålagt brus i bildredigeringen)
New York City, USA, 2013
"Svenskarna reser inte till någonting, dom reser från någonting" skrev Lasse Åberg i inledningsscenen i hans klassiska film Sällskapsresan från 1979. Inte för att jag åker på så många charterresor (även fast det händer) men citatet sätter fingret på mycket av det jag känner av när det börjar närma sig att åka ut till Arlanda. Många nöjer sig med att hitta motiven runt knuten - i den miljö som man känner väl och är bekväm med. Kanske är jag en rastlös själ i den bemärkelsen, då naturen och människorna runt knuten inte alltid räcker för mig, utan jag måste utanför detta lands gränser minst en gång varje år - gärna fler. Det jag har hemma älskar jag, men det är samtidigt min vardag och det är en vardag som jag upplever under lediga helger, morgnar och kvällar - den tid jag inte är på mitt jobb. Jag menar inte att det inte finns nog med intressanta platser att besöka eller kvalitativa motiv att fotografera i Svea Rike - det gör det definitivt - men jag flyr nog gärna bort från min vardag ett tag och jag tar gärna kameran med ett monterat 70-200/2.8 med mig.
Mallorca, Spanien, 2009
Berlin, Tyskland, 2012
Galicien - Costa da Morte
Har under två veckor rest runt i nordvästra Spanien, från Baskien genom Kantabrien och Asturien ut till Galicien. En kuststräcka präglad av Atlantens kraft, men även av ett inland som är vackert bergigt, grönt och frodigt och rätt långt ifrån den (av nordeuropeiska resenärer) mer kända och heta Medelhavskusten. Resan var inte någon ren fotoresa, utan mer av upplevelsekaraktär och jag kommer här göra några icke kronologiska inlägg från resan tillsammans med lite av bilderna jag fick med mig hem.
Costa da Morte - dödens kust, låter inte särskilt roligt och uppmuntrande, men här finner man det spanska fastlandets västligaste uddar och Atlantens vågor slår som ni förstår extra hårt här. Namnet har den fått på grund av att den just har bragt många om livet - sjöfarare, fiskare och skaldjursplockare som sökt efter havets frukter när vattnet dragit sig tillbaka för ebb har förolyckats här.
Kors på Cabo de Laxe
Klippa vid Cabo de Laxe
Denna grymma kusträcka börjar strax söder om staden A Coruña och fortsätter ner till Cabo Fisterra - udden som tidigare troddes vara den västligaste punkten på det Europeiska fastlandet (men sedan länge vet man dock att den ligger i Portugal). Cabo Fisterra är också intressant då de som vandrat pilgrimsleden till Santiago de Compostela ofta fortsätter ut hit för att bränna sina skor.
På många ställen utmed Costa da Mortes klippiga kuster hittar man uppsatta kors för att hedra de som kusten har tagit, en minst sagt uppfyllande syn, även för en som inte tror på Gud. Från land ser vågorna ute på havet inte mycket ut för världen, men när de når kusten och klipporna så bryts de väldigt kraftfullt och dånande.
Cabo Touriñán (Spaniens västligaste udde)
Utklippans fågelstation - hotad ideell verksamhet i fåglarnas tjänst
Mitt första möte med Utklippan, den absoluta utposten i den blekingska skärgården, skedde en vacker lördagsmorgon i mitten av maj år 2000, då jag och fyra vänner skulle utgöra personalen på Utklippans fågelstation under en vecka. Historien började egentligen redan året innan, då hela gänget åkt till Gotska Sandön för att fågelskåda under en långhelg, men funnit att den ön var på tok för svårskådad och inte helt enkel att ”ta sig an” rent fågelskådarmässigt.
Vy från Norraskär mot fyrbyn på Södraskär
Efter hemkomst från Gotska Sandön snackade vi ihop oss om var vi kunde tänka oss att åka följande år och efter lite funderingar landade våra tankar på just Utklippan, en ö som i fågelskådarkretsar då var lika omtalad som obesökt.
Utklippan ligger ungefär 20 km sydost om Karlskrona och den räknas som Sveriges sydostligast belägna ö. Egentligen ska man väl kalla den en ögrupp, då platsen består av två större öar - Södraskär och Norraskär samt mängder med mindre kobbar och skär.
Lövsångare fångad i fågelstationens slöjnät
Anders letar ruggräns på fångad nattskärra
Till historien hör även att några av mina vänner är aktiva ringmärkare, vilket passade utmärkt då det sedan mitten på 1960-talet bedrivits ringmärkning på Utklippan under hänseende av Utklippans fågelstation. Kontakten togs med ansvariga på Karlskrona Ornitologiska klubb som bedriver verksamheten på fågelstationen och efter ett tag var vi lyckligtvis inbokade som personal en majvecka kommande år. Sedan denna premiärvecka har samma gäng besökt Utklippan en vecka i maj varje år, vilket i år alltså blev för 14:e gången. Själv har jag inte alltid haft möjligheten att åka med, men av de 14 åren har jag i alla fall hunnit vara med 9 gånger.
Grönfläckig padda - rödlistad som akut hotad, men har en stabil stam på Utklippan
Men det blev tyvärr en lite nedstämd återkomst till fastlandet förra lördagen, då det tyvärr stod klart att Utklippans fågelstation hotas av nedläggning under innevarande säsong. Detta på grund av att Statens fastighetsverk (som äger marken och byggnaderna på ön) markant vill höja hyran för Karlskrona Ornitologiska klubb samt göra föreningen ansvarig för både underhåll och skötsel av öns byggnader. Något som en förening med knappa medel inte har råd med. Läs mer om detta på nedanstående länk:
http://www.sofnet.org/sof/nyheter/2013/utklippans-fagelstation-hotas-av-nedlaggning/
Med detta riskerar alltså en över 40-årig ideell ringmärkningsverksamhet och miljöövervakning att gå i graven och dessutom lämna Utklippan utan personer som kan leda gästande personer rätt i den känsliga naturen på ön.
Tidig morgon med tubspan
Inget mer ljus kommer förstärkas ur linserna högst upp på Utklippans fyr - tyvärr släcktes den ned under 2008.
För känslig natur det finns här ute och jag har själv bevittnat gästande seglare som obekymrat travat rakt ut i trutkolonierna och rastat sina hundar okopplade och fritt springande på Norraskär. Detta med ett gigantiska uppflog till följd där både trutar, tordmular och allehanda änder flög runt i en enda röra och för mig är det dessutom mycket konstigt att vissa delar av dessa öar inte har fågelskydd under den mest känsliga perioden av häckningen.
Utsikt från Utklippans fyr, mot norr. Över högra delen av Norraskär kan man skönja ön Utlängan.
Utsikt från Utklippans fyr, mot söder. Polen nästa, via Bornholm.
Självklart hoppas jag och många andra att det på något sätt går att lösa de problem Utklippans fågelstation står inför, men det ser just nu tyvärr rätt mörkt ut. Avslutar med några fågelbilder jag fick med mig från årets besök.
Ejderhonor med ungar.
Svärthanen poserar för sin hona.
Svärtan är en fågel som häckar sent på säsongen och är därför extra känslig för störningar från människan.
Hornøya - fågelön i nordostligaste Norge
I mitten av april besökte jag fågelön Hornøya på Varangerhalvön tillsammans med vännerna Tomas Lundquist och Edvard Wendelin. Anledningen till att vi åkte ända upp dit var för att fotografera de klassiska fågelbergsarterna i en miljö som man inte riktigt kan få någon annanstans - nämligen i snö.
Hornøya från Vardø (varifrån båten till ön utgår).
Lunnefågel i snö.
Hornøya hyser en av de största kolonierna av havslevande fåglar i Norge och man beräknar att någonstans runt 40000 fågelpar häckar på ön. Hit anländer fåglarna redan i slutet av mars, troligtvis på grund av den rikliga tillgången på föda. På dessa breddgrader är det vid denna tid fortfarande till största delen snötäckt och rätt bistra förhållanden, men det verkar inte avskräcka fåglarna nämnvärt.
Flygande lunnefågel.
Lunnefågel är förstås stjärnan i fågelberget, men som fågelintresserad fotograf är det, förrutom miljön, möjligheten att stifta intim bekanskap med resten av innevånarna i fågelberget som lockar mest här. Eftersom möjligheten att röra sig relativt fritt (men väldigt försiktigt) på ön vid denna tid på året gör att man som fotograf genast får ett behov av hela sin objektivarsenal. Jag fotade våra bevingade vänner med brännvidder från 24mm till 850mm under de dagar vi besökte ön - vilket verkligen säger något om Hornøyas möjligheter när det gäller fågelfoto.
Toppskarv fotad med 24-70mm/2.8 @24mm.
Toppskarv fotad med 600/4 och 1.4x TC.
Förutom nämnda stjärna så finns här som jag tidigare skrev mer eller mindre alla klassiska fågelbergsarter som sillgrissla, tordmule, tobisgrissla, tretåig mås, toppskarv och spetsbergsgrissla. Vilka alla utom kanske den sistnämnda är rikligt förekommande och enkla att arbeta sig nära. Dessutom gör jaktfalk mer eller mindre dagliga räder utmed öns branter och för den trutintresserade finns det stora antal övervintranden vittrutar att fota i olika dräkter.
Edvard och Tomas in action (Vardø och Varangerhalvön i bakgrunden).
Dagarna blir lätt långa och en trött fågelfotograf är äntligen på väg till välförtjänt vila.
Att spendera några dagar på Hornøya gör att man som fotograf får möjlighet att få en bredd av bilder på arter som man sällan kommer nära inpå livet vid andra fågelberg. Kombinationen mängd, miljö och artdiversitet gör att man kan ta ut svängarna rejält rent fotografiskt och fylla sina minneskort med många olika sorters bilder. Förrutom oss tre var det endast en övernattande fotograf samtidigt på ön, vilket också gör att man inte behöver inruta sitt fotograferande efter andra.
Full fart i fågelberget.
Grottan - tretåiga måsar och toppskarvar.
Konstigt nog är det få svenska fågel- och naturfotografer som hittat hit. Finländare, tyskar, engelsmän och holländare besöker Varanger i allt större utsträckning och förrutom Hornøya så är halvön en riktigt magnet för intressanta fåglar både vinter (bland annat alförrädare och praktejder) och sommar (vadare och andra häckfåglar).
