Fågelfotografen som tröttnade

När jag var i tidiga tonåren hade jag tecknandet och målandet som huvudsakliga sätt att bildligt uttrycka mig. När jag idag tänker tillbaka på mina försök med blyertspennan och akvarellfärgerna får jag alltid ett leende på läpparna då jag ofta tränade på att teckna av bilder ur böcker från Gunnar Brusewitz eller Lars Jonsson, som då och likväl än idag är stora inspirationskällor och favoriter. 

Morgonskuggor. Death Valley NP, Kalifornien, USA 2012 

Camouflage. Utklippan, Blekinge, Sverige 2015.

Resultatet blev nästan alltid långt ifrån vad jag hade tänkt mig. Så det är inte konstigt att jag inte kom längre än så i mitt tecknande förrän systemkameran kom in i mitt liv och helt och hållet ändrade mitt sätt att se på bildskapande. Jag var då en fotografisk novis helt utan kunskaper och egentliga inspirationskällor, mer än de bilder jag såg i tidskrifterna Vår Fågelvärld och Sveriges Natur, med bilder från fotografer som jag aldrig tidigare hört talas om. 

När jag tänker tillbaka var det nog också där, i brytpunkten mellan tecknad och fotografisk bild, som fröet såddes till mitt intresse för olika mönster, kontraster, linjer och former. Det har dock varit ett frö som har haft en långsam grotid och det var faktiskt inte förrän en viss fågelfotografisk trötthet och fotografisk vilsenhet visat sig under de senaste åren som jag åter hittat detta sätt att uttrycka mig bildligt.

Silvertärna. Utklippan, Blekinge, Sverige 2015.

Erosion. Adventsdalen, Svalbard, Arktis 2010.

Vad då fågelfotografisk trötthet? Vad menar han? Jo, faktiskt lite som det låter - för låt oss säga runt fyra år sedan blev det "klassiska" sättet att fotografera fåglar inte tillräckligt kreativt utmanande och jag kände att några års fotografisk utveckling någonstans stagnerade i en soppa av liknande bilder som alla andra fågelfotografer där ute.

Missförstå mig inte, det finns en massa läckra fågelbilder och ett gäng duktiga fågelfotografer - och jag uppskattar bra och intressant fågelfoto, men tycker samtidigt att likriktningen i bildmaterial, fotografisk stil och olika fotoplatser är för stor. Med det sagt så är det faktiskt så att jag långt ifrån helt har gett upp den "klassiska" fågelfotograferingen - jag älskar fortfarande att planera besök vid storlomsjön, hitta de där låga perspektiven hos svarthakedoppingarna eller sitta i gömsle vid fågelmatningen - det blir dock inte lika frekvent som tidigare.
 

Oskarp. Värmdö, Sverige 2013

Ormbunke. Värmdö, Sverige 2014
 
För mig som håller på med fotografering på hobbynivå är form- och kreativitetssvackor som dessa inte något som varken är konstigt eller hotande, jag har den ekonomiska tryggheten att överhuvudtaget inte ens lyfta kameran på flera månader. Exakt så har det då och då blivit under denna process, det har dock aldrig varit aktuellt att lägga ner fotograferandet helt och hållet - mitt fågel-, natur- och fågelintresse brinner fortfarande, men det har idag tagit en liten annan väg än tidigare.  

Någonstans började jag tillslut rota efter ny inspiration och andra sätt att se på fågelfotografi - genom stilbildande fotografer som till exempel Vincent Munier och Stefano Unterthiner hittade jag alternativa vägar med starka kompositioner och exponeringar som huvudingredienser. Sedan har jag letat mig vidare och funnit många fotografer som gett mig idéer och bildlösningar.

Det är dock långt ifrån något fotografiskt nyskapande i det jag håller på med, men för mig har det varit en behövlig vitamininjektion och lite av en nystart i att tänka på former, kontraster, linjer och mönster än att mer eller mindre rakt avbilda "a bird on a stick" som de säger i USA. 

Fiskmås. Lilla Essingen, Stockholm, Sverige 2015.

Innan lövsprickning. Värmdö, Uppland, Sverige 2014.

Bilderna i denna post är inte manipulerade eller på något annat sätt ändrade utöver gängse normer i efterbehandlingen. 

Ännu mer orkidéer

Tidigare i somras postade jag ett blogginlägg med bilder på tre olika arter orkidéer som jag precis hade haft ynnesten att fotografera - norna, guckusko och salepsrot. Faktum är att jag haft turen att få till fotosessioner med ytterligare två spännande orkidéarter nu i sommar. Dels den smäckert ståtliga röda skogsliljan (eller rödsyssla som den även kallas) och den sirligt eleganta kärrknipproten. 

Röd skogslilja är en av fastlandets sällsyntare och lokala orkidéer, men förekommer mer allmänt på Gotland. Den växer i torrare men kalkrika skogar, men är trots sitt uppseende väckande utseende anmärkningsvärt svår att upptäcka på växtplatsen. Tillsammans med nornan är detta min personliga favoritorkidé. 

För att få kärrknipprot på bild var jag tvungen att ha min blötaste fotosession någonsin - från topp till tå mer eller mindre dränkt i unket kärrdoftande vatten. För det är ju så att heter man något med kärr så växer man där det inte är speciellt torrt.

Men det var det helt klart värt besväret, de är ju så vackra!

Alla bilder i denna post är tagna i Södermanland med Nikon D4 och objektiven 24-70/2.8, 105/2.8 och 200-400/4. Bilderna är heller inte manipulerade eller på något annat sätt ändrade utöver gängse normer i efterbehandlingen.

En färginjektion i den svenska fågelfaunan

En av sommarens största händelser i den svenska fågelvärlden har varit de häckande biätarna i Ottenby naturreservat på Öland. Arten har tidigare häckat i Sverige vid några få tillfällen, men ingen av häckningarna har tidigare varit så här pass publik, vilket förstås gjorde att intresset blev mycket stort.

Själv fick jag möjligheten att besöka platsen en tidig morgon i slutet av juni och jag skulle inte vilja påstå att det var drömläge för en fågelfotograf med tanke på långt avstånd och mulet väder.

Valet gick därför att göra det bästa av situationen och det blev därför minimalistiska bilder med en överexponerad bakgrund för att få fram en mer grafisk känsla istället för att försöka få till närbilder eller kraftigt beskära dem.

Bilden är tagen med Nikon D4, 600/4 och 1.4x TC. Bilden är inte manipulerad eller på något annat sätt ändrad utöver gängse normer i efterbehandlingen.

Sen kväll hos svarthakedoppingarna

I våras besökte jag svarthakedoppingarnas häcklokal som jag gjort ett antal gånger tidigare. Lokalen är mycket enkel att ta sig till och även mycket lättfotograferad då det är en anlagd damm med svagt sluttande strand så jag kan komma ner i nivå med vattenytan. Helt enkelt en klockren plats för fotografering av vattenlevande fåglar. Det bästa av allt - det är knappt några människor i närheten, trots att det är väldigt nära till bebyggelse. 

Till skillnad från tidigare år då jag besökt lokalen sökte jag mig nu till motsatt sida av dammen, där kvällssolen ger ett härligt motljus. Vad jag själv märkt med mitt fågelfotande är att jag söker mig längre och längre bort från det rent avbildande och dokumenterande. Jag vill få in aspekter av kvalitativt ljus, snäva och mer utmanande kompositioner samt en känsla av närvaro (även fast fågeln ibland kan vara en liten del av den aktuella bilden).

För att nå detta använder jag mig av olika tekniker vid fototillfället - denna kväll hade jag planerat att få doppingarna i en mörkare/skuggigare del av vattnet samtidigt som de belystes av den varma nedåtgående solen. Genom att jag då kraftigt underexponerar bilden i kameran får jag fram omgivningen som mycket mörk/svart samtidigt som de av solen upplysta högdagrarna får en fantastisk lyster. 

Tekniken med starkt motljus, mörk omgivning och kraftig underexponering är ju applicerbar på många andra motiv i naturen och för egen del tycker jag den passar alldeles utmärkt med blommor och däggdjur som har lite mer "fluffiga" konturer. 

Ingen av bilderna i denna serie är manipulerade eller på något annat sätt ändrade utöver gängse normer i efterbehandlingen.  Utrustning som använts är Nikon D4 och objektivet 600/4 med 1.4x TC. 

En orkidéernas månad

Det började med en dröm som gick i uppfyllelse. De sista dagarna i maj fick jag fick äntligen uppleva och fotografera den mytomspunna norrländska orkidén norna (Calypso bulbosa). En fantastisk blomma som med sin rosa färg och sirliga form utgör ett minst sagt exotiskt inslag i de nordliga skogarna. 

En vecka senare återknöt jag kontakten med vår största orkidé, guckusko (Cypripedium calceolus). Jag har varit på denna lokal i Roslagen vid två tillfällen tidigare, men ville nu söka lite mer annorlunda bilder än vad jag tagit tidiagare - mer inriktade på ljus, färg och form.

Under helgen som gick besökte jag Öland för en kortare visit och jag fick möjligheten att för första gången stifta bekantskap med denna pyramidformade skönhet - salepsrot (Anacamptis pyramidalis). I Sverige växer den endast på Öland och Gotland. 

Ingen av bilderna i denna serie är manipulerade eller på något annat sätt ändrade utöver gängse normer i efterbehandlingen.  Utrustning som använts är Nikon D4 och objektiven 105/2.8, 24-70/2.8 och 200-400/4. Till det har tre av bilderna artificiellt ljus i form av en LED-ficklampa.