Resa till Paris, och med betydligt lättare väska.

Så det var ett tag sedan jag bloggade om något , och oftast blir det när jag har något nytt projekt på gång eller ny utrustning. Den här gången blir det en fortsättning på det jag skrev i min Rom blogg.

Nästa resa blir till Paris, nu om 4 dagar. I skrivandes stund har jag halsfluss och påbörjat en penicilin kur, så kanske inte den bästa starten. Men jag tror det kommer bli bra när jag väl kommer dit.

Jag skrev kort om min nya foto"kärlek" Fuji X-T1 i förra bloggen. Jag såg fram mot att testa den på allvar och Paris resan blir första "riktiga" testet sedan jag köpte den. jag har givetvis fotat en hel del med den. Men aldrig riktigt varit i en situation då jag inte haft min stora Nikon hemvid som backup om det skulle ha behövts. Men en sak som jag redan nu ser fram mot mest är den lättare kamera väskan som Fuji systemet medför. Jag hade ont lite här och där efter Rom resan och såg nästan inte fram mot nästa resa med samma väska igen.

Så den här gången blir det betydligt lättare utrustning. X-T1 med 3 objektiv, 23mm, 56mm och 18-55 zoomen. Till det har jag med mig Fujis TTL blixt och ett Sirui rese stativ.

Nya tidningen Foto får bli rese lektyr( synd att den läggs ner) och råkade handla om just resefoto detta nummer, så det passade bra!

Hursomhelst ska det blir riktigt kul att se om jag klarar mig med bara X-T1 med objektiven, och inte kommer sakna min andra utrustning. Hoppas på det och en lättare kamera väska även framöver.

Kommer göra en ny blogg då jag kommer tillbaka från paris och dela lite bilder därifrån.

Tänkte dela med mig lite av mina erfarenheter av X-T1 efter att ha ägt den omkring 6 månader.

Fantastisk liten kamera! av tillbaka så mycket fotoglädje och inspiration igen. obetalbart.

Sedan att kvaliten både på utrustning och bilder är högklass gör ju ingen ledsen direkt.

Den ända mindre kameran hittills som inger förtroende nog att lämna den yngre utrustningen hemma.

Eftersom jag tar mycket porträtt har 56 mm gluggen blivit en favorit, och den är riktigt bra. Annars fotar jag mycket med 23 mm som också är en fantastisk glugg.

Här kommer lite bilder från de senaste månaderna.

Bogesunds slott

Gamla stan

Vallentuna, Sensommar.

Kan varmt rekomendera X-T1 till alla som vill få tillbaka lite av den där "analoga" fotglädjen igen.

Så nu stundar Paris resan och förhoppningsvis många fina minnen därifrån.

Har ni några bra fototips från Paris, så skriv gärna om dom. behöver alla jag kan få!

Ha det gott, Over and out.

/Martin.

When in Rome, and a new camera love.

Sommaren var inte slut och våran resa till Rom stod för dörren. Nyss hemkomna från Thailand var det bara att ladda om både de kroppsliga batterierna men också kamerornas batterier. På denna resan fick en Gopro Hero och min Nikon D700 följa med liksom min Fuji X20 som frugan skulle få manövrera.

Vi skulle vara där i 5 dagar så det fanns gott om tid att försöka hinna med alla de viktigaste platserna att ta kort på men också utforska dom. 

Efter att ha flugit dit utan incidenter anlände vi i den vackra men extremt varma staden Rom i Augusti.

Vatican

Vi insåg snabbt att Augusti månad inte var den ultimata månaden för att resa hit. Väldigt varmt som sagt, och extremt mycket folk. Urvalet folk som befinner sig i Romdenna månad är inte det roligaste heller. Italienarna själva väljer att resa ifrån Rom och kvar finns turister eller folk som vill sko sig på dom på olika sätt...

Dock var vi fast beslutna att göra det till en fin upplevelse på vårat sätt. Äta god mat och se så mycket vi bara kunde.

Spanish Stairs, sunset.

På utflyktsmålen var mina intentioner att både filma och ta kort, något somvisade sig bli stressigt och rätt jobbigt i värmen. Men jag vet ju hur glad man blir då man kommer hem med resultaten och hur besviken man blir efteråt om man inte tagit chansen att ta de tillfällen som bjöds. Så jag gjorde mitt bästa!

Även gaulivet bjöd på en hel del roliga tillfällen att fota, här är ett urval av en del vi hann se under de 5 dagar vi var där.

Bland de lite större sevärdigheterna vi hann se fanns Colloseum, vatikanen, Forum romanum, San sabina, Maria Maggiora, Spanish Stairs, San clemente, Fontana Di trevi( som för övrigt var rätt värdelöst!) Pantheon. Piazza navona etc .

Vi hann se allt detta men också en hel del mer som vi upptäckte längs vägen.

Dokmai, Colloseo

Spanish Stairs

Pantheon

Colloseo Sunset.

Så, lite från Romresan. Fler bilder läggs upp i album senare.

Som titeln på bloggen antyder hittade jag kärlek till en ny kamera strax efter Romresan.

Det blev i form av min nya X-T1 som införskaffades. Har bara uptäckt bråkdelar av vad kameran kan göra, men efter att ha haft den nu i drygt ett par månader kan jag bara konstatera att det är en riktigt kompetent liten kamera som jag är riktigt glad att jag skaffade. En del objektiv blev köpta fort också och något till kommer det nog bli.

Kommer lägga upp bilder från den i min nästa blogg. 

Här kommer lite provsmak från detta...

Bogesunds slott, Dokmai

Uppsala Domkyrka.

Men mer om detta underbara ämne senare...

Over and out / Martin.

Thailand, och livet går vidare?

Livet går vidare var i titeln till mitt sista blogginlägg innan jag tog upp bloggandet igen.

Det förra inlägget var tungt och kanske passar det sig inte inte direkt på en sida om fotografi. I verkliga livet går det dock hand i hand för mig. Fotografin har följt mig genom dåliga tider och bra tider. Lusten att fotografera är konstant, som en trygg lojal vän som alltid finns där då jag behöver den.

Jag har ingen fanbase eller  speciellt många som följer min blogg, men det fungerar som något slags sammanfattning av vad man själv har sysslat med och något att gå tillbaka till för att se vart man var i sitt "fotografiska" liv.

Jag skrev om min far i förra inlägget och att han kämpat sig tillbaka efter en stroke.

Han avled tragiskt på vårkanten i sjukdom och det har varit en väldigt tung period för våran familj senaste åren. Som alltid vid förlust eller tragedi får man perspektiv på saker och ting och kommer närmare varandra. Kanske det ända positiva.

Vi behövde komma iväg för att rensa tankarna och bara få andas. Det kändes som om sjukhus doften och synen av vita sterila korridorer följde med oss vart vi än vände oss.

Resan till Thailand hade redan varit bokad och det kunde inte ha blivit en bättre timing så som det blev efter allt det tunga. Vi hann med en del tunga praktiska saker såsom begravning och flytt av saker efter min far men sedan packades väskan med kamera utrusting och andra pinaler och sedan försvann vi ner mot solen, och nya äventyr.

Våra resor till Thailand innebär oftast inte att ligga vid stranden dock. Utan en hel del resa och träffa människor som vi känner där nere.

En vecka hade vi bokat på ön Koh Chang för avkoppling. Resten gick till att resa runt och uppleva andra saker.

Koh Chang var verkligen en underbar plats. För mig som har svårt att bara ligga vid stranden fanns möjligheterna att upptäcka djurliv och äventyra på ön. Eftersom det är en nationalpark finns där en hel del områden som är "orörda" av människan.

Det var dessutom lågsäsong på ön och därför inte så mycket turister.

Vi gjorde utflykter runt hela ön och vandrade i djungeln, såg vattenfall, apor och underbara scenerier runt kusten på denna fantastiska ö.

Att stiga upp på morgonen och se havsörnar cirkulera runt topparna från balkongen hör inte till vanligheterna.

Före Koh Chang och efteråt fortsatta vi att resa runt i Thailand.

Vi hjälpte bland annat till på en lokal skola i byn Nong soon i Korat. En av min frus vänner jobbar som lärare där på skolan och den är naturligtvis mycket fattig. Så att skänka lite pengar och bjuda på någonting kostar inte oss så mycket men ger dom något fint som dom uppskattar och att få se deras glädje är verkligen härligt.

Att få följa med på en klassåterträff för min fru var en intressant upplevelse!

Dom hade börjat få kontakt över Facebook senaste åren och nu var det dags att styra ihop en stor fest som varade i några dagar.

Dom hyrde ett par bungalows nära en vattenresorvoir med en fantastisk utsikt.

Det släpades med Kareoke utrustning och BBQ mat för ett helt kompani. Det blev en kväll jag aldrig glömmer med god mat fantastiska människor och en hel del gräslig sång;)

Andra Utflykter vi hann med inkluderade Bron över floden Kwai, Hua Hin och flera platser där stora Thailändska filmer spelats in där man fortfarande sparat en del av kulisserna. Ganska häftiga platser om man är intresserad av att fotografera!

I slutändan var det precis vad vi behövde. En tid för att få andas och reflektera över saker som hänt. Det blev även ett fint tillfälle att fotografera och prova utrustning jag inte hunnit med att testa innan.

Snart väntar nya äventyr i Rom om några veckor....

Over and out.

Dokumentär foto död på Fotosidan? Livet går vidare..

2 ämnen denna blogg.

Först något lite lättsammare men som ändå varit lite som en nagel i ögat på mig den senaste tiden på Fotosidan.

Jag saknar verkligen en aktiv grupp för Dokumentär fotografi eller bildjournlistik!

Är ingen intresserad av det? Finns här inga utövare eller människor som vill berätta något med sina bilder? Hur kan det saknas en sådan grupp i ett fotografiskt forum undrar jag??

Kanske överreagerar jag och det är så att att dessa ädla ämnen går under andra grupper såsom svartvitt, Porträtt, etc. Men det borde verkligen finnas en grupp för detta.

Pappa, Nikon 85 mm f1,8.

Nu till ett tyngre ämne som berör mig själv och min familj mycket och har gjort de senaste månaderna.

I mina tidigare blogginlägg har det ofta handlat om dramatiska saker jag upplevt och som hänt oss de senaste åren och månaderna..

Det här blogginlägget tillägnar jag min älskade far som vi nära på förlorade pga av en stroke för ett par månader sedan.

Min far är 76 år och har varit en väldigt aktiv och sund människa som långt upp i åren motionerat och ätit sundare än både mig själv och många andra människor jag känner. Jag är själv utövare av idrott på rätt hög nivå och försöker hålla igång även nu då tiden inte finns till, men min far har alltid varit en bra förebild när det gäller detta,

Han har krigat mot Cancer en längre tid och fram tills för några månader sedan var han fortfarande ute i spåret och gick raska promenader med stavar samt styrketränade flera gånger i veckan.

Han drabbades lite olyckligt av en inflamation i ljumsken sista månaderna som gjorde att han inte kunde röra sig mycket och jag såg en snabb förändring i hans form på bara några månader. Men han kämpade på.

Plötsligt en dag i kalla februari så hände det som jag inte trodde var möjligt.

Jag hittade min far hemma under dramatiska omständigheter liggandes på golvet efter ett slaganfall. Jag och han hade tur i att jag gick över den dagen för att kolla till honom, trots detta hade han legat där hela dagen fram tills kvällen då jag hittade honom.

Ilfart in till Danderyd och en hemsk natt med besked om nuläge och lite hopp om framtiden för min far och oss. Vi visste att han hade fått en stroke och att vissa saker var försämrade men var ändå glada att han var vid liv.

Han kunde röra sig och prata, något som läkarstaben förvånades över.

Men det följde ändå ett par riktigt tunga veckor då det kändes kritiskt och han svävade mellan liv och död. Jag var hos honom varje dag i flera veckor och följde utvecklingen.

Danderyd, SamsungG S3 camerazoom.

Man hade mycket tid att fundera över tillvaron och mycket tid för reflektion och oro inför framtiden.

Självklart följde ingen kamera med vid ett sådant tillfälle, men det blev ändå en del mobilkamera bilder under all väntan som min fru och jag tog mest för att komma ihåg det som hänt och han något att hålla fast vid i den virvel av förvirring och rädsla man befann sig i under veckorna som gick.

Min fantastiska fru var också med mig den första tiden varje dag och fantastiska vänner hjälpte oss med barnen så vi hade möjligheten att vara vid min fars sida.

Tiden gick och han fick till slut lämna sjukhuset, vilket bara det var härligt i sig. Men samtidigt blev man snabbt varse om vad sårbar en människa är då han plötsligt kastas tillbaka in i vardagen utan skyddnät. Mycket gick fel och vi som anhöriga fick såklart sköta det mesta för att han snabbt skulle få den hjälp han behövde.

Från att ha klarat sig helt själv hade han nu Hemtjänst 4 gånger om dagen och kunde knappt gå själv utan hjälpmedel.

Sakta men säkert började minnen och uppfattning och även fysiken att förbättras dag för dag.

Och det första fotografiet på sidan är ifrån min dotter Linneas 6års kalas nu i Maj.

Pappa ville själv komma och närvarade hela kalaset och gick armkrok hem med mig, om än något långsamt så nästan för egen maskin.

Det finns alltid en ljuspunkt i tillvaron, och för oss var det fantastiskt att han faktiskt var tillbaka, om inte 100% så iallafall en stor del av honom själv.

Ge aldrig upp hoppet vänner, det finns alltid en strimma av den sköna varan någonstans mellan åskmolnen...

/Over and out.

Det brinner...och kameran följde med.

Det har hänt ganska mycket i mitt liv senaste åren och det mesta är negativt även om en del väldigt positiva saker också hänt. Det har pendlat mellan glädje och sorg kan man säga.

Det som hände för någon helg sedan "drabbade" inte mig personligen även om det skrämde upp mig och min familj och gjorde den trygga vardagen lite mer osäker.

Jag hade precis fikat och sagt till barnen att gå ut i det vackra vintervädret. Själv gjorde jag mig redo för en promenad med Rocky( hunden inte boxaren ). Hela dagen innan hade jag funderat över något att fotografera och den ena dåliga iden avlöste den andra innanför pannbenet.

Jag tog ut Rocky på baksidan och sneddar mellan radhusen för att komma ur området där vi bor och senare för att komma till skogen som ligger nära.

Påvägen hör jag en upprörd mansröst och en annan granne som svarar denna. Den förste mannen ber om ett telefonnummer till en annan granne och säger att det är bråttom.

Jag känner att nackhåren reser sig lite och instinkten säger till mig att fråga vad som står på.

Grannen röker stressat och fingrar på mobilen, han tittar upp och säger att det brinner i hans lägenhet. Den bakgård som han nu stod i ligger bara 3 bort från våran lägenhet så jag känner en viss panik stiga när han säger detta.

Han fortsätter att förklara upprört att han bor en bit bort i området och att han själv gått ut snabbt för att slänga något i förådet. När han hade kommit innanför dörren hade han förstått att något inte stod rätt till och hade hittat sina barn för att se vad som stod på. han såg då att taket hade börjat brinna och att han inte hade kunnat få stopp på det.

Han hade fått ut sina barn fort och sedan satt igång med att ringa brandkår och polis och sedan varnat grannar och bekanta så dom kunde ta sig ut fort.

I samma veva som mannen sa detta hörde jag sirener överallt på stora vägen intill. Folk sprang även i riktning mot andra sidan området och nu kopplade jag plötsligt varför..

Jag sprang snabbt ut med Rocky mot skogen i närheten där ett mindre berg också finns för att få en överblick.

Denna vy var vad som väntade mig och min mobilkamera:

Jag förstod att den förmodligen skulle sprida sig fort för det brann ganska kraftigt kunde jag se.

Jag ringde min fru och småsprang ner mot våran lägenhet. Min första tanke när min fru svarade var: Fasen barnen är ju ute!

Jag berättade snabbt vad som hänt och började samtidigt känna hur obehaget växte i mitt huvud. jag började också formulera planer för vad som skulle räddas efter att barnen var i säkerhet.

Väl hemma med Rocky sa jag till min äldsta dotter att hålla koll på våran yngsta som låg och sov medans jag i all hast ryckte åt mig kameran och mitt 85 mm ..jag rusade sedan mot dörren och skrek till våran dotter att göra sig beredd på att lämna lägenheten och att också hålla våra 2 andra barn inne tills jag kom tillbaka med besked om vad som skulle hända.

Jag såg hennes oro och kände min egen stiga.

Jag sprang snabbt i riktningen mot elden och förbi lekplatsen där mina barn skulle vara. jag hittade dom snabbt och sa åt dom att stanna hos deras vänner och deras mamma. Dom visste vad som hänt och lovade att stanna där.

Jag sicksackade mellan gårdarna och kom runt knuten till en av de större gatorna i vårat område. Då väntade mig den här synen:

Jag kunde nu se människor springa mot platsen och bort ifrån den med saker i sina armar. Det var en ganska dramatisk syn och jag skakade på huvudet men fortsatte att springa i riktning mot byggnaden och mellan gårdar för att ta mig fram snabbt.

Efter att ha genat genom en trång passage var jag plötsligt framme vid huset som var format som ett L med 13 lägenheter i.

Människor jag kände och annat folk som flockat till platsen stod och sprang om vartannat. Innanför avspärrningar som polis och brankår satt upp sprang polis , brandmän och ambulanspersonal omkring för att försöka få ordning i kaoset.

Detta var vad jag såg:

Brandmännen försökte förbrilt stoppa spridningen av elden till närliggande hus nu och man hade insett att den här längan inte gick att rädda. Hela taket stod i lågor och rök kom ut överallt från sidorna på taket och balkonger.

Bredvid mig trängdes åskådare med människor som just förlorat sina hem och räddade husdjur och annat som de hunnit med att få ut. Polisen gick runt bland människorna för att försöka ringa in dem som bodde i huset.

Jag gjorde efterfrågningar med polis och fick snabbt reda på att ingen verkade ha skadats allvarligt. Och när oron för detta lagt sig och den andra oron för att det skulle kunna sprida sig hade lagt sig började jag plötsligt inse att jag verkade vara först ut på plats med en riktig kamera.

Överallt stod folk med sina små mobiler medans jag faktiskt kunde passa på att försöka dokumentera det som hänt och hände framför mig. Och eftersom jag inte kunde göra mycket annat just då för att hjälpa till kändes det mindre konstigt att plocka fram kameran och börja plåta.

Jag plåtade en del med min 85a och insåg snabbt att jag skulle behöva mitt 180, så jag ilade hem och tillbaka och försäkrade även barnen att vi var utom fara.

Sedan började jag skjuta så mycket jag bara orkade. Om jag hade gjort något annorlunda hade jag nog önskat en blixt med mig och 180 redan från början. Men detta är iaf resultatet av dagens drama...:

och en hel del andra bilder som berättade unefär samma sak..

Stort tack till de brandmän, polis och ambulans män som räddade liv och kämpade denna dag. Tack vare er sover jag bättre om nätterna.

Jag stannade kvar ett par timmar tills larmet och kaoset dött ut. Även lågorna hade dött ut och släckts och endast rök och skum prydde nu det stora träkadavret framför mig.

Jag kände mig ganska tom innuti och energin var helt slut. Nu ville jag bara hem till familjen och krama barnen hårt och försäkra dom om att allt skulle bli bra..

Jag vände mig sakta om och fick syn på en kvinna som kom småspringande in mot avspärrningen. Hon sprang fram till de poliser som var kvar och jag insåg att hon var från aftonbladet.

Med viss belåtenhet insåg jag också att hon hade missat alla bra fototillfällen jag hade "bjudits" på, och kanske förutom att liv hade räddats var detta det ända positiva man kunde ta med sig från denna hemska dag i Mars 2013...

/over and out.