Vad jag förstår gällde rapporten arter som vi känt till. I stort är det här inte ett enkelt problem att lösa. I det lilla kan dock en del göras. Ett litet exempel hämtat från mitt närområde är att man försökt återställa naturliga lekplatser för lax och öring i mindre älvar (tidigare använda som flottningsleder och därför rensade på sten och hinder). På bara några år har det här gett goda resultat. En mikroskopisk droppe i havet när det gäller bevarande av arter, men dock ett exempel på att vi kan påverka utvecklingen positivt.

Tack för kommentaren! Ha en trevlig fredag!
/Sture

Jag håller med om det du säger. Det finns många små steg som är positiva, och som uttrycker en vilja till förändring - och även defacto många gånger är en förändring. Även jag glädjas åt detta, till exempel havsörnens enorma återhämtning, som jag kan iaktta vid min sommarvilla på Åland - wow!
Ändå är det små, små droppar i havet. Droppar som inte betyder någonting gentemot det underliggande generalproblemet, det vill säga den skenande exponentiella befolkningsutvecklingen. Enligt bibeln sade Gud: “Gå ut och uppfyll världen”. Dessvärre glömde han att tala om vad vi skulle göra sedan.
Detta bör man fundera och tala om. Dagsläget är nämligen en global förträngning/förnekelse. Man vill inte adressera problematiken, då man känner att utvecklingen är irreversibel och att man inte kan göra något åt saken. Ändå kan man det. Kina introducerade ettbarnsmodellen. Det är en framkomlig väg. I-länderna bör inför detta. Bara första barnet får samhällets stöd. Efterföljande barn är visserligen inte förbjudna, men får inga bidrag. Inga barnpengar, ingen föräldraledighet, inga dagar för sjukt barn, sist i dagiskön, och så vidare. U-länderna får inget som helst stöd från den rikare världen, inga biståndspengar, om man inte följer efter.
Det går alltså inte att säga att vi inte kan göra något åt saken.

Man kanske ska vara glad över att man själv snart är utrotningshotad? Men tänker man på barn och barnbarn blir det knepigare.