Corkscrew Swamp Sanctuary, Florida 2017:7

Corkscrew swamp är precis som det låter - ett träsk. Det som skiljer ut detta ställe mot de flesta andra som jag besökt är att dels är mitt i träsket, så man går huvudsakligen på en träbelagd gångbro, dels är det oftast väldigt tyst. Här låter det inte mycket, bara vindens sus i cederträdens kronor. Om man anstränger sig kan man svagt höra ljudet från en väg ett par kilometer bort. Folk är (oftast) lågmälda och går lugnt och avslappnat.

Det händer dock att det kan dyka upp nån barnfamilj med högljudda ungar/föräldrar (ja, jag vet att de också har rätt till området) eller en och annan "powerwalker" och störa det lugna tempot. Jag har funderat lite på de sistnämnda; vad det är som gör att man betalar inträde till ett naturområde för att sedan med raska steg och lurar i öronen gå sin motionsrunda här? Kanske är det för att man känner sig säker här jämfört om man skulle gå på den ganska öde vägen som leder hit ut?

Men oftast så råder det en väldigt fridfull stämning här. Är man lite stressad så kan man uppleva att det är helt dött. Mitt i vintern så är det också väldigt lite aktivitet bland fåglar och djur. Aktiviteten ökar dock framåt våren när många olika typer av vadare samlas här. Icke desto mindre så finns det små guldkorn att titta på och fotografera.

Nästan direkt när man kommer ut från entrebyggnaden så möts man av småfåglar. Det beror väl kanske mest på att det är en fågelmatning i anslutning till byggnaden.

När man sedan når träsket så kan man ofta se tvättbjörnar som letar i dyn efter mat, men man ska komma ihåg att det är ett träsk och det innebär att det inte alltid är bra fotoförutsättningar och så var det för mig denna gång.

Är man tidigt ute, dvs först, så kommer man att få torka bort spindelväv från ansiktet nästan hela tiden. Har man tur så har någon storväxt person hunnit ut före en själv :-)


Även om jag inte var först ut den här dagen så lyckades jag snärja in spindelväv i stativet och det dröjde en stund innan jag insåg att det hängde med en liten fripassagerare på min lilla vandring.


Här finns det också kråsugglor och man kan ibland höra hur de pratar med varandra med låga skorrande hoanden och har man tur så stöter man på någon som sitter nära gångbron. En annan fågel som ofta både syns och hörs är den bandvingade vråken. Den sitter ofta några meter upp och spanar ut över de få gräsbevuxna ytorna.


Andra fåglar som hörs är olika spettar som gärna knackar runt bland de gamla träden. Här är det en spillkråka med sin vackra röda "toppluva" som håller på att bygga ett bohål. Den brydde sig inte det minsta om folket som gick på gångbron en liten bit bort, utan lade all sin energi på att hacka, hacka, hacka...


Längre in i träsket kan man hitta häckande ormhalsfåglar. Hanen och honan turas om att ruva. Här är det hanen som tar sitt ansvar. Den här har sin vackra parningsfärg kvar runt ögonen.

Här finns det givetvis också amfibier som t ex lövgrodor. De kan dock vara oerhört svåra att upptäcka i den kaosartade vegetationen som träsket består av. Som tur är så finns det ett gäng volontärer som går runt och kikar och om de ser nåt intressant så märker de helt enkelt ut detta med inplastade bilder som fästs med kardborreband runt räcket. Just den här såg jag faktiskt utan hjälp, vilket jag känner mig lite stolt över, då de som sagt är svåra att upptäcka.

Jag fick en fin pratstund med en av volontärerna och det visade sig att han hade sitt ursprung i Sverige, närmare bestämt Västmanland, i ett område dit jag faktiskt åker varje år och det kändes om om världen var väldigt liten.

Denna gång blev dock den stora behållningen den här snoken (Florida banded water snake) som yrvaket låg och solade sig i de första solstrålarna, bara någon meter från gångbron. Normalt sett brukar de snabbt ringla sig undan men nu hade den hittat en torr plats i solen så då struntade den i de som gick förbi på gångbron.

Jag var här ca 4 timmar och fick förutom ett antal bilder även ihop en liten film och du ser den här:

Kommentera gärna och och vill du se mera av mina filmer så finns de på YouTube Mik Swe

En avstickare på väg mot nästa mål

(Detta är egentligen en fortsättning på det förr-förra blogginlägget)

Efter att ha cyklat ut under natten, blivit stoppad av en myskoxe och till slut fått lite sömn, så lämnade jag Dovrefjell bakom mig och drog vidare österut. Mitt mål var att få se björn i svensk natur. Tidigare under sommaren hade jag läst en blogg på Fotosidan och blev intresserad. När jag kollade  upp hemsidan så visade det sig att de hade fått ett par avbokningar och jag var inte sen att boka plats. Detta var alltså anledningen till att jag lämnade Dovrefjell trots mina fina möten med fjällrävar.



Jag hade fått en tid när vi skulle träffas där på och för att vara på den säkra sidan så tänkte jag åka dit så jag kom fram på kvällen innan och kunde vara utvilad innan den långa natten i gömslet.

Vädret var fortfarande varmt och soligt och jag färdades på vägar som jag inte åkt på tidigare. Som vanligt så satt jag och spejade lite vid sidan av vägen, man vet ju aldrig vad som dyker upp. Efter en lång dags resa och ett par timmar kvar till målet så såg jag nåt i ögonvrån som swischade förbi.

En lite oansenlig skylt med texten "Njupeskär". "Men ligger det här?" tänkte jag för mig själv. Ja uppenbarligen! Eller egentligen gjorde det ju inte det, utan ca 1,5 mil från stora vägen, iaf enligt skylten. Njupeskär är Sveriges högsta vattenfall som ligger i Fulufjällets nationalpark i Dalarna och jag hade länge funderat på att åka hit men det har aldrig blivit av. Kollade klockan och tänkte varför inte. Jag skulle inte vara på plats innan 1400 dagen efter så jag kunde lika gärna stanna här äver natten. Sagt och gjort, vände runt bilen och körde in längs den lilla vägen. Efter att ha slingrat fram längs mindre och mindre vägar nådde jag till slut den fullpackade parkeringen. Många turister var det och jag var nu en av dom.

Jag tog med mig kameran och gick iväg mot fallet. En lättvandrad stig ledde så småning om fram till fallet. Tog några bilder, mest för att dokumentera att jag varit där, s.k. bock-i-rutan-bilder :-)

Jag tror alla som kommer hit har dessa foton, kanske mest för att leden slutar i en liten utkiksplattform. Men som alla sådana här välkända platser så är det alltid en utmaning att hitta nya sätt att beskriva dem på så jag tog några andra bilder också.

Man får passa sig om man lämnar stigen och går närmare fallet. Stenarna är riktigt såphala och många liggerlösa så det är lätt att tappa fotfästet. Kom också ihåg att det ofta är enkelt att ta sig upp för en brant menbetydligt svårare att ta sig ner med hedern i behåll.

Tänkte precis gå tillbaka när jag såg en stor svartvit fågel vid vattnet. En strömstare? Mitt i sommaren? Självklart kan tyckas, men jag har bara sett dom på vintern så det kändes helkonstigt. Och den såg mycket större ut här än dom där hemma (kanske beroende på att jag var mycket närmare nu än på vintern). Så det blev några dokumentationsbilder här med. Lite ovanligt att se strömstaren hoppa runt bland klippblocken mitt i sommarvärmen var det iaf :-)


Så vände jag tillbaka. Hela tiden så hade jag spanat efter lavskrikor. Dessa skulle ju finnas i mängder här. Men inte då, helt dött på fåglar i skogen. Kom tillbaka och gick in en sväng i naturumet som förövrigt ligger helt perfekt precis i myrkanten. Ena gaveln är helt i glas och myren höjer sig lite utanför huset så det känns som om man står mitt i myren och när som helst förväntar man sig att en älg eller annat vilt ska vandra ut precis framför fönstret. Så skulle jag vilja ha ett hus! :-)

Nu var jag rätt trött och hungrig så jag tillbaka till bilen för att fixa käk och vila. När mörkret började komma så gick jag ut för att sträcka på mig och såg då en fantastisk himmel som sakta höll på att tyna bort. Så jag slet med mig kameran och sprang haltande i väg för att försöka hitta lite motiv att sätta framför bakgrunden. Jag är ju rätt svag för siluettbilder så håll till godo.

Så var det roliga slut och jag gick tillbaka till bilen för en god natts sömn.

När jag vaknade på morgonen så var jag fortfarande lite besviken med att inte hittat några lavskrikor. Jag hade t.o.m. lagt ut bröd runt bilen under kvällen men dessa låg kvar orörda. Så jag beslöt mig för att gå en sväng till längs mossen, man vet ju aldrig vad som kan dyka upp. Men det var lika tyst och tomt som dagen innan så jag passade på att fota lite sköna blomster i motljuset istället innan jag gick tillbaka.

På väg tillbaka så hittade jag äntligen nåt djur att fota. Framför mig vid spången satt den här grodan som låtsades att den var osynlig.

Trots att jag bytte position och gick runt den, satt den helt stilla. Men så kom det några andra på spången och då passade den på att hoppa iväg. Kollade klockan och insåg att jag var på väg att bli försenad så jag hastade iväg till bilen och satte kurs mot björnskogen.

Men det får bli nästa inlägg :-)