En vintrig hösttur 2016

I mitt förra inlägg så beskrev jag en tur till det soliga Skåne. Nu fortsatte turen och efter besöket till Skäralid så for jag norrut, till Västmanland. Där hade det börjat bli lite mer vinter så jag hoppades på att kunna fota lite olika djur i vintermiljö.

Mitt första stopp blev trakterna runt Tidö slott. Året innan hade jag gjort ett besök mest på vinst och förlust och råkade då möta vad jag trodde var tama mouflon får som var på rymmen. Inget märkvärdigt i sig, mer än jag inte sett sådana förut. När jag kom hem så sökte jag lite mer på nätet och det visade sig att det faktiskt fanns vilda mouflon här och var i landet. Så denna gång tänkte jag se om jag kunde se mer av dem.

Redan på första fältet så fick jag syn på en liten familj. Visst, de var inte superskygga men de drog sig ändå undan när jag närmade mig. Så jag fortsatte att köra runt och plötsligt stod det en bock på ett fält precis vid vägen. Snön hade inte lagt sig riktigt så det blev lite höstfärger i bakgrunden.


Jag stannade bilen och lät den passera in i skogen och följde sedan lite försiktigt efter. Det kändes lite osäkert för jag hade ingen uppfattning om de kunde vara aggressiva eller inte och de där hornen ser riktigt skräckinjagande ut på nära håll. Kroppen ser dessutom vara fullpackad med muskler. Den stannade till lite och kikade på mig och drog sig sedan undan och jag gick tillbaka till bilen. Ingen idé att stressa upp den utan bättre att låta den vara ifred.


Fälten såg gröna och sköna ut men var helt leriga och fårens klövar fylldes snabbt med tjock kletig lera och det såg nästan ut som om de hade platåskor på sig när de traskade över fälten. Det blev nog inte lättare av att vinden ökat i styrka och att dessutom börjat småsnöa.


Jag lämnade Tidö och for mot Hälleskogsbrännan, ett skogsområde som härjades av en brand för några år sedan. Jag tänkte att de brända och döda stammarna skulle se bra ut mot den vita snön. Molnen var dock inte direkt fotogeniska när jag kom dit. En jämn grå diffus yta som inte gav någon dramatik i bilderna.


Istället kikade jag runt och insåg att det blåst lite sedan jag var där sist. På flera ställen står det varningskyltar om risk för nedfallande träd och det syntes tydligt vad som kunde hända om vinden friskade i lite. De tidigare "prydligt" uppradade trädstammarna hade på vissa ställen rasat likt ett plockepinnspel.


Det var lite surrealistiskt att befinna sig i den nästan färgfria miljön där träden med sina svarta brända stammar stod i kraftig kontrast till den vita snön. Här och var höll sig några löv envist fast och bildade små prickar av färg i den annars svartvita omgivningen.


På väg därifrån en stund senare så bröt solen nästan igenom det tunga molntäcket och jag fick lite drama i bilderna.


Jag hade satt kurs mot en fågelmatning mitt ute skogen. Det var en kompis som tipsat mig om Daniel som hade en flera matningar ute i skogarna. Efter ett samtal med honom så fick jag ok på att åka dit och fota lite. Nu är det ju inte småfåglar som står högst på min lista men på det här stället kan det ibland dyka upp lite mer svårfångade fåglar och det kan ju alltid vara intressant. Det skulle dessutom ge mig en bra möjlighet att fälttesta mitt senaste förvärv i form av en isolerad allround poncho, perfekt om man sitter still ute när det är kyligt.


Det var gott om fåglar när jag kom dit och de var otroligt snabba att sno åt sig de godsaker jag lade ut. Värst var nog nötkråkorna. De flög undan en liten bit medan jag fyllde på med nötter och annat gott. Och första gången så hann jag inte tillbaka till min kamera innan de länsade rent. Kan ju iof bero på att jag inte hade fått tag i nötter med skalet kvar.


Det märktes att de var de dominanta fåglarna på platsen. De höll utkik för att inte nötterna skulle ätas upp av några andra.


Det fanns ett antal hackspettar som gjorde räder mot nötupplaget men så fort de blev upptäckta så flög nötkråkorna fram för att visa vem som var herre på täppan. Men det hjälpte föga mot spettarnas list. De smög istället fram, satte sig på undersidan och snodde godsakerna direkt ur botten av lagret.


Småfåglarna fick dock vara i fred. Nu höll de sig mest till frön som nötkråkorna ratade så det kan ju förklara den saken. De verkade vänta på sin tur innan de flög fram mot matplatsen.


De var lite på sin vakt och det var väl bra för det dök upp en ekorre som gärna försåg sig av både nötter och frön.


Nötkråkan var en ny bekantskap för min del och det var även gråspetten. Den var i samma viktklass som nötkråkorna så den fick vara i fred, men så höll den sig mest till smöret så det var väl ingen konkurrent direkt.


Med så mycket småfåglar och frön så blev det givetvis en del spill på marken. Då och då kikade en liten mus fram ur sitt säkra gömstället, kikade lite nervöst runt omkring sig för att sedan hoppa ner på marken och sno lite frön.


En blev en ganska händelserik stund vid matningen men till slut var min medhavda fågelmat slut och  jag packade ihop mina prylar allt medan blåmesen tittade på.


När jag kört en stund så såg jag en fågel på en järnvägsledning. Det var en hökuggla och jag stannade till för att ta lite bilder. Ledningar och stolpar är inte direkt mitt första val av sittpinne för fågelmotiv men det blev lite häftigt med de svarta strecken mot den gråvita himlen och en uggla är alltid värd att fota :-)

Har du lust att se fåglar på nära håll så kika på Daniels hemsida.

Följ mig gärna på Facebook och varför inte kolla upp min hemsida www.mikswephotography.com när du ändå håller på.

En höstdag 2016 i Skäralid

Jag hade ett par dagar ledigt i höstas och tänkte utnyttja den för att försöka få lite höstbilder. Min första anhalt var Skåne med sina lövskogar och böljande landskap. Vädret var på sitt allra bästa humör med värmande solsken och vindstilla.


Turen gick till mina vanliga hotspots för att försöka få lite vilt på bild. Kronhjortsbrunsten var helt klart över men dovhjortarna var i full gång. Tyvärr höll de sig mest i den täta skogen. Där var det svagt ljus och även om det var enkelt att lokalisera dem när de brölade så var det svårt att komma tillräckligt nära för att få till nån bra bild. Så efter en dag gav jag upp och försökte njuta av vädret och landskapet istället.


Genom att hålla mig till de mindre vägarna så blev njutning större då körningen automatiskt blev lugnare och närheten till naturen upplevdes som större. Det blev också enklare att snabbt stanna till och kliva rakt ut i de oranga färgerna som naturen erbjöd. I skuggan där solen inte riktigt kommit åt var det dock lite kyligt vilket också återspeglas i flera av bilderna.


Efter att åkt runt i Skåne så hamnade jag till slut i Skäralid. Det är en mycket naturskön plats välkänd för sina fina höstfärger. Eftersom det var söndag så verkade alla inom 10 mil fått samma idé. Parkeringsplatserna var överfulla och bilar stod parkerade längs de små vägarna så det var svårt att komma fram.


Till slut lyckades jag hitta en parkingsplats uppe vid kopparhatten som en av utsiktsplatserna kallas. Det var mycket folk på plats så det var inte någon större idé att försöka sig på någon mer avancerad fotografering. Istället tog jag min kompaktkamera och strosade runt, tog lite bilder och njöt av vädret.


Jag fascineras av hur träden i de branta sluttningarna nästan upphäver tyngdlagen och på nåt sätt hittat fäste för sina rötter.

Tyvärr hade hösten kommit till sitt slut och de vackra färgerna på träden var lite urvattnade och hade solen inte varit på plats så hade löven kanske upplevts som mera bruna.


Denna resa blev, helt oplanerat, ett test av min kompaktkamera och jag spelade in en lite video för att försöka förmedla känslan denna dag. Kan du inte se videon nedan så finns den här


Efter att njutit av ett par av de sista höstdagarna så var mitt resmål det betydligt kyligare Västmanland men det får bli nästa blogg :-)

Följ mig gärna på facebook och varför inte kolla upp min hemsida www.mikswephotography.com

Kronhjortsweekend 2016

Det är inte varje år som jag har tid att uppleva och fotografera kronhjortsbrunsten. 2016 så såg jag en liten chans att spendera en weekend i det vackra Skåne för att om möjligt få lite bilder på dessa brölande varelser. Har man inte upplevt den häftiga känslan av att sitta ute i naturen i gryningen eller skymning och höra dessa urtidsdjurslika bröl som på nära håll dånar likt åskan så är det nåt jag verkligen rekommenderar. Skulle man sedan få lite fina bilder med sig hem så är det bara en bonus. Förväntningarna var ganska höga, speciellt som väderprognosen utlovade vackert väder hela helgen. Jag har några platser som jag vet är ganska säkra så jag var inte speciellt orolig att inte se eller höra någonting, men man vet aldrig.

Sagt och gjort, bilen packades och de dryga 30 milen tog inte så lång tid att köra som man skulle kunna tänka sig. Eftersom kronhjortarna inte brukar vara ute mitt på dagen så körde jag runt i landskapet för att njuta av naturen. Såg en rådjursbock på ett fält och stannade en bit bort för att se om jag kunde smyga mig på den. Vinden låg emot mig så jag kunde koncentrera mig på att hukande och så ljudlöst som möjligt ta mig närmare. Då och då kikade jag upp för att ha koll på var de där hornen befann sig. Plötsligt stack ett hornlöst rådjur upp sitt huvud och stirrade rakt på mig.


Det var betydligt närmare än de horn jag smugit mig på, så både jag och rådjuret blev lite överraskade och givetvis så satte rådjuret av. Typiskt tänkte jag, när de väl har upptäckt att man är i närheten så ser man mest den vita gumpen försvinna i fjärran och då brukar det inte vara någon idé att försöka fota. Men plötsligt kom bocken löpande från sidan. Han hade inte sett mig så han sprang antagligen lite på måfå så jag hann få några bilder på den. Det fick bli en bra uppvärmning innan allvaret med kronhjortarna började.


När jag kom fram till mitt resmål dröjde det inte länge förrän jag såg små flockar av hindar här och där. Hjortarna verkade hålla sig i bakkant nära skogsbrynen, men jag kunde höra dem då och då. Solen försvann snabbt och till slut så dök det upp en ensam hjort och jag klämde iväg några bilder från bilen. Det hade hunnit bli skumt ute så ISO't på 1600 var rätt högt och tiden 1/45s. Lite besviken insåg jag att det var allt för den dagen, men försökte fokusera på morgonens aktivitet. Det svider alltid lite att ställa klockan för att gå upp tidigare än vanligt så jag hoppades resultatet kom att överväga den förlorade morgonsömnen.


Klockan ringde på utsatt tid men när jag tittade ut så såg jag ingenting, vilket var lite märkligt. Det tog en stund innan jag insåg att det var en kraftig mjölkvit ogenomskinlig dimma ute. Genast började en del av mig försöka övertala resten av mig att det var ett bra läge att somna om, för det fanns ingen chans att jag ska kunna fota någonting överhuvudtaget när sikten var ett tiotals meter. Men jag lyckades motstå frestelsen och hoppade i stället i de kalla kläderna. Lite smått huttrande öppnade jag dörren för att lyssna om det var någon aktivitet och glädjande nog så hördes det bröl i olika riktningar.


Efter en snabb överläggning med mig själv, skippade jag idén med att sätta upp ett gömsle. Så länge det var dimmigt så måste hjortarna komma riktigt nära för att jag skulle kunna fånga dem på bild och min vittring hade troligen avslöjat mig innan dess så de hade aldrig kommit så nära. Istället satsade jag på att sakta köra runt och försöka utnyttja vinden och terrängen för att smyga mig nära, iaf tillräckligt nära för att kunna fota. Jag hade inte kört långt innan den första fototillfället dök upp.


Ljuset från den sakta stigande solen var otroligt vackert, dimman gjorde att naturen blev drömlik med träd insvepta i mjuka sjok av dimma. Det var lite oväntat att se hur dimman var olika kraftig på de olika fälten. På en del så bröt solen nästan igenom och på andra så var de omgivande träden så höga att det var riktigt mörkt.


Så när nästa tillfälle kom så såg det ut som att kronhjorten simmade fram genom ett tunt lager dimma belyst av den än så länge svaga solen.


Trots att solen stadigt steg och värmde upp landskapet så var dimman riktigt ihärdig och det kändes som om den inte ville släppa taget, något som jag var glad för. Jag hade stannat till vid ett fält vänd så att jag spanade mot solen. På ömse sidor om mig hade jag små flockar av hjortar som manövrerade mellan de brölande kronhjortarna. Det var ett beteende som jag sett tidigare, där mindre hannar tyst försöker smyga runt de stora med sin lilla flock av hondjur. Ibland går det och ibland tar den starkare hannen hela den mindre flocken och gör till sin. Men så länge man inte utmanar honom så kan det gå vägen. Efter en stunds väntan dök en hjort upp precis i det lilla hål i buskagen som jag hade hoppats på.


Sakta men säkert så klev han vidare ut på fältet för att försöka roffa åt sig ytterligare några hindar. Solen lyser upp hela scenen på ett fantastiskt sätt men samtidigt så började ljuset bli lite för starkt. Som tur är gick han förbi den starkaste belysta delen och jag får några fina bilder i profil.


Den stigande solen färgade himlen i en mängd olika färger och jag kunde inte annat än att njuta av dimmans kamp emot värmen. En stund senare så blev så ljuset trots allt för starkt och dimman tvingades se sig besegrad och jag kunde äntligen få äta lite frukost.


Jag återvände senare framåt kvällen och även om ljuset fortfarade var vackert så ville hjortarna inte rikigtigt vara med och det blev bara ett fåtal bilder. Trots det var jag ganska nöjd med dagen och jag såg fram nästa morgon som förhoppningsvis skulle bli lika vacker.

Mycket riktigt så var dimman på plats när jag vaknade. Denna gång om möjligt ännu kraftigare och min plan var att helt enkelt ge mig ut rakt i den och se vad jag kunde se. Jag hörde hur en flock närmade sig på min vänstra sida och jag smög närmare. Bland träden kunde jag skymta hur en liten flock hade samlats och hur kronhjorten gjorde sitt bästa för att inte slarva bort någon.


Det dröjde inte länge innan de fick korn på mig och sprang iväg in i dimman så jag fortsatte min vandring i en annan riktning. Det är ju ingen idé att försöka förfölja dem, som mest lyckas man bara stressa upp dem ännu mera. Dimman var riktigt tät och utan referenspunkter i övrigt hörde jag att någon eller något var på väg emot mig. Så jag satte mig på knä och väntade med kameran i högsta hugg. Jag kunde bara ana konturen av en ståtlig kronhjort som likte ett spökskepp gled förbi mig i dimman. Lite lurigt att försöka hitta rätt fokus men när jag trycker på avtryckaren så stannade han till ett kort ögonblick innan han valde att sakta försvinna in i den skyddande dimman igen.


Solen var inte riktigt på hugget denna morgon utan det tog ett tag innan den kunde lösgöra sig från de låga molnen i horisonten. Konturerna av naturen började iaf ta form, här och var kunde jag se mer av hjortarna.


Men även om hjortarna var lätta att lokalisera så var det lika enkelt att missa hindarna. Dessa är mer utspridda och de har hela tiden uppmärksamheten riktad mot alla faror. Hjortarna har fullt upp med att hävda sig mot rivaler så deas gard är lite lägre mot en människa som smyger omkring. Så allt som oftast var det någon hind som varnade flocken och så satte de av och kvar stod jag, lurad på konfekten.


När man rör sig tyst i natueren så hinner man uppleva mycket som man annars går miste om. Till exempel en räv som jagade sork bland blommorna på den daggvåta ängen allt medan dimmorna lättade.


Så började solen ta överhanden och fler och fler hjortar försvann från fälten. Endast några ensamma hjortar höll sig kvar utspridda bland fälten för att i ett par desperata bröl försöka locka till sig några hindar. Allt medan andra tog sina flockar in i skogen.


Till slut var det endast de omyndiga hjortarna kvar. De som nu i lugn och ro och utan att riskera att reta upp en fullvuxen hanne, kunde träna på nästa års brunst och de kamper som skulle kunna komma att hända.


Min kronhjortsresa var över för denna gång och jag var tacksam för att vädret hade varit på min sida.


Följ mig gärna på facebook och varför inte kolla upp min hemsida www.mikswephotography.com

Fokstumyra 2016

Jag har i tidigare bloggar från Norge nämnt Fokstumyra lite så där i förbifarten. Nu tänkte jag istället ge det området vad det förtjänar - ett eget blogginlägg.

Fokstumyra är ett område som under våren och sommaren är fredat som ett fågelsskyddsområde. Man får i och för sig gå in där, men endast på en ca 7 km lång stig som går i en slinga inne på området. Är man där rätt tid på året och dygnet så kan man se mycket olika fåglar, men idag ska det inte handla om fåglar utan om älgar - och inte vilka älgar som helst utan norska älgar.

Fokstumyra med omkringliggande område är en älgmagnet på sommaren. Här är det gott om mat men samtidigt väldigt lite människor, något som brukar attrahera både fåglar och däggdjur. 2016 var jag uppe där ett par dagar med en god vän och vi lade huvudelen av tiden på att spana efter och fota älg. Trots att det var i mitt i sommaren så var inte vädret direkt somrigt och varmt utan mera regnigt och kyligt med regnbågar emellanåt uppblandat med några solglimtar.


E6:an, som slingrar sig genom dalen strax bredvid Fokstumyra, är skyltat med älgvarningsskyltar, något som de flesta som kör där inte bryr sig så mycket om. Men de sitter där av en mycket god anledning. Älgarna korsar denna väg regelbundet i skymningen och man bör vara mycket uppmärksam och köra långsamt.

På vissa ställen så växer buskarna bara ett par meter från vägen och man får ingen förvarning när älgen väl har bestämt sig att springa över vägen.

Det finns inte något viltstängsel som ska hålla älgarna borta från vägen. Stängslena är låga och mest till för att hindra fåren att springa ut på vägen och bli överkörda. Men älgarna, de tar sig enkelt över.


Vi gick alltid upp tidigt för att få fint ljus. Älgarnas hörsel är extremt bra och man får börja smyga redan på flera hundra meters håll för att komma tillräckligt nära. Har man tur så ligger vinden åt rätt håll så de inte får upp vittringen innan det är försent. Det är en häftig känsla att stå nära vilda älgar när de sakta vaknar upp efter en kylig natt, letar upp en liten solstråle och käkar en vegetarisk frukost.


Vi tar sakta och försiktigt bild efter bild. Men så småning om är det alltid någon som upptäcker de båda oinbjudna fotograferna och då de flyttar de på sig. Ofta visar det sig att det var betydligt fler än de älgar man såg. En bit bort kan man se dem sakta lomma över myren bort från oss. har man hunnit få lite fina bilder så gör det inget och särskilt inte när solen stiger snabbt och det fina ljuset försvinner.


Bara för att de drog sig undan betyder det inte att det är över så det blir några besök på andra platser för att se om vi kan hitta några fler. Ofta slutade vi inte förrän det började kurra i magen och det var dags för en stadig brunch. På dagen är det mindre chans att se några älgar och så kan man ta bussen upp på Dovrefjell och där leta upp några myskoxar att fördriva tiden med. Vi hade turen att hitta en liten kärnfamilj på tre individer som sakta åt sig fram över fjället och obekymrade lät oss fota tills vi storknade.


Allt eftersom dagen gick inriktade vi oss på kvällsspaningen. Har man hittat ett ställe där man tidigare sett älg så kan man alltid pröva det igen. Ofta kommer de att röra sig i samma område. En kväll tidigare hade vi sett en ko och kalv så vi prövade det området.

Det är en god idé att sitta lite utspridda när man väntar. Sitter man ihop är det lätt att man sitter och småpratar och då kommer det ingen älg den kvällen. Den här kvällen duggade det lite lätt men det var inget som störde förutom att molnen gjorde ljuset lite sämre och ISOvärdet måste höjas lite för mycket.
Jag såg en älg komma lunkande över fälten en bit bort, men tyckte att det var för långt bort så jag väntade. Såg kompisen en bit bort bland snåren och han hade suttit blixtstilla en stund så jag sms:ade " Är du vaken?" Svaret kom efter en stund "Nu är jag det." Skrattade tyst för mig själv när jag fattade vad som hänt :-)


Vi gav upp den platsen för att ta oss till en annan plats. Solen började trycka sig fram i genom molnen ungefär samtidigt som vi fick syn på ett par älgar. Vi hittade snabbt en bra plats att fota ifrån och vi fick ett par fina minnen av bakgrundsbelyst älg i våt myr.


De rörde sig så sakteliga medan de åt och strax hade de försvunnit in bland snår och skog. Vi drog vidare till nästa plats allt medan solen sjönk. Till slut hittade vi en bekant älg. Det är en av de få älgar som vi snabbt kunde identifiera som en individ. Orsaken var att hans horn sitter som ett upp och nervänt cykelstyre och det blev också hans namn.


Cykelstyret är också olik de andra på sitt sätt att interagera med oss. Han verkar trygg med vår närvaro och det blir många bilder på honom. Trots att vi inte gömmer oss utan tvärtom syns tydligt så drar han sig inte undan utan kommer ofta närmare, nyfiken på oss och våra ljud.


Han ser ut lite som en narr och det är stor skillnad i pondus mellan honom och de andra älgtjurarna med sina stora majestätiska kronor.


Men vem vet, kanske är det hans konstiga horn som gör att han kommer att klara sig från att bli ett streck i en kolv under jakten och till slut kommer göra honom till myrens konung här på Fokstumyra.


Till slut blev ljuset lite väl svagt och det blev mer artistiska bilder än knivskarpa porträtt och det blev dags att sova lite innan klockan ringde tidigt nästa morgon så vi skulle hinna ut innan solen kom för högt upp på himlen.

Därmed var cirkeln sluten i et om inte evigt så iaf förutsägbart mönster.

Besök gärna min websida www.mikswephotography.com eller följ mig på Facebook.

Inspirationstips: Landskap

Jag betraktar mig inte som en landskapsfotograf. Istället blir jag ofta sittande i landskapet och njuter av vyerna.

Eftersom jag konsumerar Youtube-snuttar dagligen så har jag nu snubblat på en landskapsfotograf som faktiskt har gett mig inspiration att försöka ta tag i den typen av fotografering. Nu kan man tro att det hans fantastiska bilder som övertygat mig, men så är det inte.

Visst är de fina men jag fastnade för hans sätt att fotografera och när jag ser hans filmer så rycks jag med i hans passion. Han är inte okänd men jag tror han kommer bli mer känd allt efter som tiden går.

Han är en yrkesfotograf från norra England och heter Thomas Heaton. Du hittar hans filmer här och hans hemsida här http://www.thomasheaton.co.uk/

Bilderna i detta inlägg är dock mina och du hittar min hemsida här www.mikswephotography.com

Du kan också följa mig på Facebook.