Om konsten att vara med på sina egna foton. Del 7 - Fotoväskan

Kan fungera som stativ eller bönpåse. Inte perfekt, men mycket bättre än stativet som står hemma när man behöver det på en fisketur. Det brukar gå att böka till väskan så att kameran pekar dit man vill. Ev. får man placera om innehållet lite.

Detta blev en riktig fullträff!
Jag tog detta när jag nyss hade köpt första systemkameran och jag rankar fortfarande detta som mitt absolut bästa foto. Extra kul att jag är både fotograf och motiv. (Finns bland mina bilder här på fotosidan om ni vill kommentera det.)

Fiske en vårkväll vid Siljan.

Det här är inte alls samma fullträff, men kamerans låga position på kameraväskan gör det ändå rätt intressant, tycker jag.

Kvällsfiske vid Siljan.

Kärringbroudden (Fru Svensson var en dum jävel)

Kärringbroudden är en långsmal udde som går ut en bit i Siljan vid den fina byn Laknäs intill Tällberg. Man kan säga att udden utgör själva hörnet mellan Rättviken och Österviken som går ner mot Leksand.

Bakom namnet Kärringbroudden finns en liten historia.
Det sägs att det en gång i tiden bodde en tokig kärring i Laknäs. Kanske hette hon Svensson. Hon fick för sig att bygga en bro över till Rättvikens andra sida, till Stumsnässidan. En sträcka på ca 3,5 km. Hon började bära stora stenar och kasta i vattnet. Efter att ha insett att det ganska snabbt blev 10 m djupt och sen ännu djupare längre ut gav hon upp försöket. Hon måste ha jobbat duktigt, det är många tusen ton sten i den udden.
Möjligen kan hon ha fått lite hjälp av inlandsisen ;-)

Kärringbroudden från söder. Bortom syns byarna utanför Rättvik, Gärdebyn och Lerdal. Man anar också utsiktstornet Vidablick på toppen av berget.

Udden från Rättvikshållet. Bakom bergen finns Siljansnäs.

Ett drama i trafiken

Jag råkade in i ett litet drama på hemvägen från jobbet en dag i förra veckan. Jag kom körande genom byn Hjortnäs och fick se en tofsvipa på en äng nära vägen och några mindre grå fåglar på vägen. Pilfinkar kanske. De små fåglarna flög inte iväg som jag hade räknat med, men jag lyckades klara dem mellan hjulen. Jag insåg vad det var och backade tillbaka.

Små, små tofsvipebarn som korsade vägen. Mamma satt på ängen och ropade på dem. De måste alldeles nyligen ha tagit sina allra första steg, för de hade det verkligen inte lätt med att stappla fram. Jag ville hemskt gärna lyfta upp de små dunbollarna och hjälpa dem från vägen och över diket till mamma, men avstog. Jag har fått lära mig att djurmammor inte vill ha tillbaka ungar som luktar människa. Jag såg istället till att de bilar som kom fick hålla ut lite extra.

Fotograferande kändes lite mindre betydelsefullt än att vara trafikpolis i det läget, så det var först när ungarna var i säkerhet som jag hämtade kameran i bilen, bytte till teleobjektiv, och knäppte några bilder. Inte speciellt lyckade, men ändå en trevlig dokumentation av ett lyckligt slut på något som hade kunnat sluta riktigt illa.
På fotot har en av ungarna nästan hunnit fram till mamma.