En retsam pippi

Nu har fotointresset vaknat igen efter att ha legat nere en lång tid. (husköp, inget sjöjobb i vintras mm).

I höstas monterade jag ett "träd" för att hänga fågelmat i 1,5 meter utanför köksfönstret. Trädet består av en avsågad syren monterad i ett jordankare från Clas Ohlson. Perfekt för att fota småfåglar på nära håll. De verkar inte bry sig ett dugg om att jag finns på andra sidan glaset.

För några dagar sen anlände min favoritfågel. Svartvit flugsnappare. Han är insektsätare och är inte intresserad av min mat, men sitter gärna i "trädet". Den lille rackaren älskar dessutom att reta min katt Nisse genom att sätta sig på fönsterbrädan 3 cm ifrån honom, fast med glas mellan.

Visst är han fin, min lilla flugsnappare?

Bröst?

Jag hörde en gång berättas en lokal historia. Jag vet inte om den är sann. Jag hoppas det, den är bra och dessutom ganska sannolik.

Det hände på den tiden när internet var ganska ungt och man satt med tjutande 9.600 bps modem. En fågeskådarklubb i en grannby var väldigt tidiga med egen hemsida. På engelska dessutom! Besöksräknare hade man också.
Besöken rasslade snabbt iväg till många tusen besök, och fågeskådarna gladde sig åt det stora intresset för de små fåglarna.
En av de mera datorkunniga lyckades ta reda på hur så många människor kunde hitta den trevliga fågelsidan. Det var via söksidan Alta Vista. Nästan alla hade sökt på ordet tits, alltså det engelska ordet för titor!

Jag är osäker på om pippin på mitt foto är en entutte eller talltutte.

Lingon, orm och rovfågel.

Vi var ut i lingonskogen en liten bit från Leksand i går. Hittade ett riktigt bra ställe.

Först plockade vi inne i skogen...

...bland granar...

...och tallar.

Sen upptäckte vi att det växte bäst och mest alldeles intill vägen.

Så tätt att man kunde ta en näve i taget och kasta i burken. Vi plockade för hand.

Bär.

Bär bär.

Jag höll (kanske) på att bli ormbiten också. En liten brun orm, tunnare än mitt lillfinger, ringlade iväg bara 2 dm från min hand. Kopparödla tänkte jag, men efter lite googlande hemma upptäckte jag att det faktiskt finns bruna huggormar. Jag såg den bara under en sekund och hann inte registrera någon tydlig zick-zacklinje, men min minnesbild stämmer bättre med huggorm än kopparödla.
Den lilla ormen var i alla fall inte det minsta aggressiv utan såg till att ta sig undan och gömma så fort som möjligt. Jag är dock lite förvånad att jag kunde komma så nära som två dm innan den rörde på sig.

Jag såg också en rovfågel som kretsade över skogen. Har ingen aning om vilken sort. Jag tror att den var den som hade ett gällt skrik. Fotot kraftigt inzoomat.

Min fina hackspett är död :-(

Egentligen av av fyra som jag har matat med jordnötter länge nu. Ganska orädda, så sent som i går morse satt en på fönsterbrädan och vi tittade på varandra genom glaset på 50 cm avstånd.

I går kväll när jag kom hem låg en död på gräsmattan. En av hanarna. Troligen har han försökt gena genom köket, fjädrar på ett av köksfönstret tyder på det. Första gången på de 11 år jag har bott här som det händer faktiskt, synd bara att det skulle drabba min fina hackspett! (Nåja, en av dem då.)

Hoppas att änkefru Hackspett stannar.

Ett drama i trafiken

Jag råkade in i ett litet drama på hemvägen från jobbet en dag i förra veckan. Jag kom körande genom byn Hjortnäs och fick se en tofsvipa på en äng nära vägen och några mindre grå fåglar på vägen. Pilfinkar kanske. De små fåglarna flög inte iväg som jag hade räknat med, men jag lyckades klara dem mellan hjulen. Jag insåg vad det var och backade tillbaka.

Små, små tofsvipebarn som korsade vägen. Mamma satt på ängen och ropade på dem. De måste alldeles nyligen ha tagit sina allra första steg, för de hade det verkligen inte lätt med att stappla fram. Jag ville hemskt gärna lyfta upp de små dunbollarna och hjälpa dem från vägen och över diket till mamma, men avstog. Jag har fått lära mig att djurmammor inte vill ha tillbaka ungar som luktar människa. Jag såg istället till att de bilar som kom fick hålla ut lite extra.

Fotograferande kändes lite mindre betydelsefullt än att vara trafikpolis i det läget, så det var först när ungarna var i säkerhet som jag hämtade kameran i bilen, bytte till teleobjektiv, och knäppte några bilder. Inte speciellt lyckade, men ändå en trevlig dokumentation av ett lyckligt slut på något som hade kunnat sluta riktigt illa.
På fotot har en av ungarna nästan hunnit fram till mamma.