Den viktigaste skillnaden mellan skjutvapen och kamera

En gång i tiden hade jag ett stort intresse för skjutvapen och jakt. Det satt i några år, och yttrade sig mest så att jag sköt prick med gamla mausergevär som hemvärnsungdom. När jag blev gammal nog för att skaffa vapenlicens och börja jaga på riktigt dog intresset ut. Då var det bilar och motorer som gällde...

Jag läste massor av tidningar och böcker i ämnet jakt. En av de artiklar jag läste och minns lite av än idag handlade om säkerhet:
De enda skott man kan få ångra är de man faktiskt skjuter.
Innebörden är naturligtvis att om man är det minsta tveksam om att det är säkert att skjuta ska man inte skjuta.

Den erfarenhet jag har skaffat mig av att istället jaga med kamera (inte bara efter djur skogen) säger tvärt om:
De enda skott man kan få ångra är de man inte skjuter.
Oönskade foton är lätta att radera, men det foto man aldrig tog därför att man var för lat för att ta fram kameran kan man aldrig ta igen.

Sammanfattning
Vapen: De enda skott man kan få ångra är de man skjuter.
Kamera: De enda foton man kan få ångra är de man inte tar.

Men... hur gör man här?

Att använda kikaren som teleobjektiv

Jag köpte min första digitalkamera vintern 2001-2002. En Konica Digital Revio KD-200Z. Mest för att få lite bilder i Min Loggbok, som jag skrev när jag jobbade till sjöss. Något egentligt fotointresse hade jag inte då, men det vaknade ganska snabbt.
När jag sen kom hem på våren och en storspov höll till utanför köksfönstret insåg jag snabbt begränsningarna med den lilla kameran. Storspoven blev ju bara en liten prick mitt i bilden!

Spoven med max zoom.

Spoven syntes ju rätt bra i kikaren. Varför inte kombinera kamera och kikare?  Sagt och gjort - kikaren i vänster hand, kameran i högra och armbågarna mot köksbänken. Sen gällde det att lyckas få kamera och kikare i exakt linje, annars fotograferade jag kikarens insida. Efter många misslyckade försök fick jag till ett någorlunda bra foto.

En del skakningsoskärpa, lite dålig fokus och antagligen lite skitiga linser på kikaren, men ändå en bild på min storspov.

Senare blev det köp av superzoomkamera, en Konica Minolta. Sen spegelreflex, en Pentax, och ett riktigt teleobjektiv.

Sam Jr har anlänt

Ersättaren till min skadade alltid-ha-med-kamera Sam har anlänt. En Samsung WB800F.
Det allra första intrycket av Sam Jr var stor besvikelse. Den gedigna metallkänslan i Sam Sr har bytts mot billig plastkänsla! Den stora blanka ringen runt ser så smäckig ut att jag inte vet om jag törs visa mig bland folk med en sån kamera. Alla knappar och reglage ser billigare ut.

Sam Senior till vänster, junior till höger.

Vid nästa blick ser jag en del fördelar jämfört med Sam Sr.
Programratten som på gamlingen var lätt att ändra av misstag har gjorts om.
Blixten, som förr satt så dumt placerad att man måste byta grepp för att använda den, har flyttats.
GPS-en är borta. Den var strömslukande och lätt att aktivera av misstag  och krävde sen mycket letande i menyer för att inaktivera. Dessutom krävde den en massa data på SD-kortet. GPS-en kommer jag inte att sakna.
Det verkar vara snabbare och enklare att komma åt alla viktiga inställningar. På gamla Sam krävdes en del knappande för att t.ex. ändra exponeringskompensation eller fota med timer. Inte minst därför att ovan nämnda GPS och kompass hade varsin direktknapp, knappar som hade kunnat användas till något vettigare. På nykomlingen används motsvarande knappar istället för fokusmetod/makro och timer/seriebild. Mycket bättre! Den nya har också pekskärm där man kan göra det mesta. Jag har inte satt mig in i hur man bäst använder den än, men det verkar smidigt.
En annan fördel är att den använder samma batteri som gamla Sam. Det kollade jag innan köp. Har ju nyligen köpt ett extrabatteri, och vill ju gärna ha lite nytta av det.

Sr närmast, Jr akter om.

Sammantaget är nog Sam Jr en helt OK altid-ha-med-kamera, men kvalitetsintrycket är under all kritik. Jag tror att jag kommer att ha svårt att bli lika förtjust i denna som i gamla Sam, även om det antagligen är en bättre kamera.

Sam har fått en smäll - kamerahaveri!

Min trogna vän och alltid-ha-med-kamera Sam har fått en smäll som tog väldigt illa. Så illa att han måste förtidspensioneras.

Jag hade honom i jackfickan, där han har varit så många gånger förr. Något hörn måste ha träffat mitt i linsen med linsskyddet stängt. När jag tog upp honom för att ta en bild var båda linskyddshalvorna buckliga och den ena satt dessutom fast. Med plasttandpetaren i Victorinoxkniven petade jag undan halvan som satt fast och kunde ta fotot, men nu satt den fast i öppet läge.
Sam går fortfarande att fotografera med, men hela glädjen med den lilla kameran är borta. Det känns inte längre bra att fotografera med honom. Dessutom samlar linsen på sig massor av damm och fickludd. Jag vet inte heller om det går att lita på att Sam kan göra sitt jobb i alla lägen längre. Har objektivmekanismen blivit skadad och kommer att fastna en dag? Självklart då när man har ett perfekt fotomotiv framför sig. Nej, Sam får gå i pension.

Jag har redan beställt en ny Sam. Eftersom jag gillade gamle Sam av typen Samsung WB850F så mycket ville jag helst ha samma sort igen. Tyvärr fanns inte den kameran längre att köpa, så det fick bli en nästan lika, en Samsung WB800F. Jag kommer att berätta om ersättaren när jag har fått den.