Ett drama i trafiken

Jag råkade in i ett litet drama på hemvägen från jobbet en dag i förra veckan. Jag kom körande genom byn Hjortnäs och fick se en tofsvipa på en äng nära vägen och några mindre grå fåglar på vägen. Pilfinkar kanske. De små fåglarna flög inte iväg som jag hade räknat med, men jag lyckades klara dem mellan hjulen. Jag insåg vad det var och backade tillbaka.

Små, små tofsvipebarn som korsade vägen. Mamma satt på ängen och ropade på dem. De måste alldeles nyligen ha tagit sina allra första steg, för de hade det verkligen inte lätt med att stappla fram. Jag ville hemskt gärna lyfta upp de små dunbollarna och hjälpa dem från vägen och över diket till mamma, men avstog. Jag har fått lära mig att djurmammor inte vill ha tillbaka ungar som luktar människa. Jag såg istället till att de bilar som kom fick hålla ut lite extra.

Fotograferande kändes lite mindre betydelsefullt än att vara trafikpolis i det läget, så det var först när ungarna var i säkerhet som jag hämtade kameran i bilen, bytte till teleobjektiv, och knäppte några bilder. Inte speciellt lyckade, men ändå en trevlig dokumentation av ett lyckligt slut på något som hade kunnat sluta riktigt illa.
På fotot har en av ungarna nästan hunnit fram till mamma.

Teknisk utveckling finns inte! (eller Shit never happens)

Min sambo ägde faktisk en digitalkamera när jag träffade henne. En ganska klumpig kompakt från Canon eller Nikon, minns inte vilket, från ca 2004. I kameran satt ett med tanke på årsmodellen ganska stort minneskort med massor av semesterminnen. Jag försökte få henne att kopiera fotona till datorn och sen helst dessutom bränna en CD eller DVD som extra backup ifall något skulle hända med kameran eller minneskortet.
"Vad ska jag göra det för? Det är en BRA kamera! Riktig kvalitet."

Någon månad senare blev hon bestulen på handväskan och med den plånbok, körkort, dörrnycklar, glasögon och kameran med alla semesterminnen.
Ganska snart var dörrlåset utbytt, nytt körkort och nya kontokort införskaffade, nya glasögon likaså, men alla foton var naturligtvis borta för alltid.

Hon började fundera på att skaffa en ny kamera, så vi tittade in i en butik. Och se, NU var det skillnad på kamera och kamera! (Se blogginlägg " Oförstående närstående") Alla kameror vi tittade, klämde och kände på var,oberoende av märke, för fula, för obekväma att hålla i, för stora eller små, för svarta eller för röda, eller helt enkelt bara billigt skräp. Även Canon och Nikon. Ingen var ens i närheten av så bra som den stulna.
"Den var både dyr och bra, riktig kvalitet!"
Jag mumlade något om "kanske finns på nåt loppis för 50 spänn" vilket resulterade i en blick som fick mig att backa en meter.
Det blev ingen ny kamera.

När hon skulle iväg på en resa på egen hand erbjöd jag henne att låna en av mina kameror. Valet föll på min gamla superzoom. Hon använde den flitigt och fotade mycket.
Väl hemkommen kopierade hon faktiskt fotona till sin dator. En bärbar av ungefär samma årgång som den stulna kameran.
Nu konstaterade hon att min superzoom inte alls var någon bra kamera. Den var så dumt konstruerad att horisonten lutade på nästan alla bilder. Så gjorde inte den gamla kameran. (Mest beroende på att det inte förkom horisont eller andra raka linjer på de bilderna. De var mest från djungel- och bergsmiljö.)
Hon fick lite hjälp med att komma igång att räta upp och justera bilderna. När hon hade kommit en bra bit på väg med det jobbet förslog jag en backup till CD, DVD eller en extern hårddisk så att inte allt arbete går förlorat om något händer med datorn.
"Vad ska jag göra det för? Det är en BRA dator! Riktig kvalitet"
Jaha.

Nu är det gjort!

En K-5:a beställd. Svart.   Schhh! Skvallra inte.

Oförstående närstående

Antar att jag inte är ensam om problemet... ett totalt oförstående från närstående när man anser sig behöva lite uppgradering i utrustningen.

Jag köpte nyligen ett fast, ljusstarkt ojektiv. Tyckte jag kände att jag behövde ett sånt. Jag har äntligen insett nackdelarna med de billiga zoomobjektiv som finns i kameraväskan sen tidigare.
- "Du bara köper och köper. Vad ska du med det där till, du har ju flera stycken såna..?" Jag försöker förklara skillnaden mellan de objektiv jag har sen tidigare och det nyinköpta. Går inte. Inte för att människan är extremt dum, utan för att viljan att förstå inte finns. En kamera är en kamera. Punkt! (Kamera och objektiv är ungefär samma sak enligt hennes sätt att se på saken.) Möjligen kan kameror indelas i digitala och "såna där gamla som tog riktiga bilder".

Nu vill jag uppgradera från från instegskameran jag har haft i flera år till en lite mer avancerad. En Pentax K-5 ska alltså beställas. Jag fick se att det finns en silverfärgad variant av den. Läckert, vill ha! Men... om jag nu har en svart K200D och beställer en silverfärgad K-5. Det blir ju väldigt uppebart att jag har köpt en ny kamera. Lite onödigt. Fast å andra sidan, om hon ändå upptäcker att jag har köpt en ny kamera är det nog lättare att få henne att inse behovet av en silvrig när jag redan har en svart. Två svarta kameror måste ju vara ett säkert tecken på att man är en shoppaholic i hennes väld. Hm...? Problemet löste sig genom att jag inte hittar någon silverfärgad att beställa.
Ska alltså beställa en svart. Snart... i morgon... eller på söndag...

Jaha, nu ska en bloggpionjär börja blogga också...

Redan 2001 började jag blogga, men ordet blogg var inte uppfunnet då. Jag kallade det att skriva loggbok på nätet.

Jag skrev loggbok från mitt jobb till sjöss. Från början för släkt och vänner, men jag började få uppskattande mail från för mig helt okända människor som tyckte om att läsa om hur det var att jobba till sjöss. Det inspirerade mig till att försöka göra min loggbok ännu bättre. Jag gick iland i Kalmar och köpte min första digitalkamera, en Konica Minolta. 3,1 megapixlar om jag minns rätt. Jag hade inget egentligt intresse av foto alls då, utan det var bara för att göra loggboken lite bättre.

Några år senare när ordet blogg inte bara var uppfunnet utan dessutom lite av ett modeord lyckades jag registrera www.minloggbok.se Blev så förvånad när jag upptäckte att det var ledig så jag klickade på "Registrera" i ren häpnad. Nu hade också fotograferandet blivit ett intresse i sig, inte bara ett komplement till skrivandet. Jag köpte superzoomkamera, en Konica Minolta igen.

Jag gick vidare med systemkamera. Nu hade Konica Minolta försvunnit upp i Sony, och Sony var något jag vägrade befatta mig med efter alla skandaler om rootkits och annat skit som de installerade i folks datorer, så det gällde att hitta ett nytt favoritmärke. Pentax hade vattensäkra kameror, skakreducering i huset och krånglade inte med märkliga minneskort, så Pentax blev det. En K200D, som kompletterades med en W20, alltid redo i fickan.

Fickkameran har numera bytts mot en Pentax W90, systemaren har kompletterats med många fler objektiv och jag börjar känna mig som en tillräckligt duktig fotograf för att kunna dra nytta av en lite mer avancerad kamera. En K-5 ligger bra till.
Min Loggbok har ökat allt mer i popularitet och numera brukar jag ha mellan  1000 och 1500 besök varje gång jag lägger ut något nytt

...och nu ska jag alltså dessutom börja blogga lite om mitt fotograferande!

Mashavet då, var kommer det in undrar nog vän av ordning.
Jo, jag aldrig jobbat till sjöss "på riktigt" hela året, utan M/S Gustaf Wasa på Siljan har hela tiden varit mitt huvudsakliga jobb, om än säsongsjobb.  22 säsonger har jag varit med, de senaste 10 som skeppare. Jag skriver inget i Min Loggbok från Siljan. Några rader på Gustaf Wasas facebooksida ibland bara. Däremot fotograferar jag ofta och mycket.