Ett matfoto jag blev väldigt nöjd med

Jag  har inget direkt intresse för varken matlagning eller matfotografering, men eftersom mitt jobb, M/S Gustaf Wasa, behöver foton till hemsida och Facebook så fotograferar jag allt möjligt inklusive mat när det blir ett bra tillfälle.
Den här gången var det ett stort sällskap som hade förbeställt maten så vi kunde ställa fram förrätterna på borden innan de kom ombord. Jag kom på alldeles för sent att det var ett bra fototillfälle så det blev inte tid till att plocka fram stativet som jag har med ombord. Några snabba foton med objektivet som satt på bara.
Jag har tidigare tagit många riktigt usla foton på fint dukade bord med läckra förrätter och lärt mig en del av det. Bl.a. har jag lärt mig att om man står upprätt och fotar ner mot bordet blir det trista, platta foton. Därför gick jag ner lågt. Jag kom dessutom ihåg att tänka lite, men inte tillräckligt, på vad jag hade i bakgrunden.

Panasonic GX7 / Panasonic Lumix G Vario 14-140 * 1/100 sek * f / 4,5 * 34 mm (motsv. 68 mm) * ISO200.
Lätt justerat i Lightroom: Uppljusade skuggor, ökad färgmättnad, lite ökad kontrast. Ej beskuret.

Jag antar att den som verkligen kan det här med matfoto underkänner mitt foto med en lång lista motiveringar, men jag är väldigt nöjd själv.
Jag är nöjd med skärpedjupet, med ljuset, med blänket i glas och tallrik, utsnittet känns helt rätt, glasen som bara anas på nästa bord syns precis tillräckligt för att visa att det här är en restaurang och  inte ett enstaka dukat bord, fönstret och relingen utanför visar att det är ombord på ett fartyg. Till en början retade jag mig på den lilla stjälken som sticker upp över kaffekoppen, men jag har ändrat mig om den. Den ska vara där.
Det är faktiskt bara några få saker som stör mig i bilden: Jag borde ha rättat till den blå lampskärmen som sitter lite snett, jag borde ha dragit undan gardinen i högra kanten ur bild eller dragit fram den en bit så det syns mer av den än en liten snibb, och jag borde ha flyttat persiljan på den närmaste renstekstoasten till någonstans mitt på klicken mellan de två rensteksbitarna. Det har också blivit något märkligt blänk som inte ser ut att passa in  i nederkant av glasen. Jag borde ha försökt ta reda på var det kommer ifrån och skyla bort det.

Kommentera gärna! Ge kritik! Kritik från vana matfotografer är extra välkommen. Var snäll eller elak efter eget val.

Gult är... inte alls så fult

Just nu är det fantastiskt färgglatt mellan Leksand och Insjön. På ena sidan stora vägen alldeles blått av lupiner. Dom har jag fotograferat mycket förr, och dessutom fått lära mig att de är ett hot mot svenska sommarängar, så de får stå där ofotograferade den här gången. Desto mer fotograferat blev det på andra sidan vägen där det odlas raps.

Hacke matar barn

För några dagar sen fick jag se Hacke mata sitt barn utanför mitt köksfönster.
Jag har ett rör med jordnötter åt fåglarna hela året, och en av de arter som uppskattar det mest är hackspettarna. Mamma hackspett hämtade en jordnöt i taget och gav ungen. Helt lugnt utan att skrämmas av mig innanför fönstret bara en meter från dem. Jag hade nog kunnat få många fina foton, men tyvärr blev det dags att skynda iväg till jobbet.

Den tomma behållaren för talgbollar beror inte på att jag är lat eller snål. Fyller jag den sommartid kommer kajorna i gryningen och käkar upp alla tre talgbollarna på en kvart medan de skränar så både jag och grannarna vaknar.

Big Lake Run 2017

I år hade de tur med vädret, de som åkte Big Lake Run, d.v.s. Siljan runt på amerikanska. Start och mål i Rättvik. Många brukar ha hunnit till Leksand lagom till min rast från båtkörandet, så en promenad med kameran är en självklarhet.

En gammal kompis tittade förbi. Han hade äntligen har skaffat sig en riktig Mopar muskelbil efter att ha åkt Cheva och Pontiac en massa år. En riktigt fin riktig bil dessutom, en Dodge Coronet 500 -69 i mycket fint skick.

Trevlig bilkö genom Leksands centrum. En Buick 1958 närmast kameran.

Det här var en läcker karamell. Fast lite för låg enligt min åsikt. Ford från 1953 (tror jag).

Man måste ju kolla Facebook även när man åker finbil. Buick 1960.

Chev -55 i en fin färgkombination som man inte ser så ofta.

Borde det inte ha varit en tysk flagga här? Men det är en trevlig bil från den tiden när Opel tillverkade små amerikanare. Jämför formerna med Chev-55:an ovan. Opel tillhörde också General Motors precis som Chevrolet, Pontiac, Oldsmobile, Buick, Cadillac och några till.

Dom här fina hattarna var absolut värda att fotograferas.

Ett lokalt åkdon, en Plymouth Roadrunner 1968 med 426 hemi under huven. Skönaste mullret av alla.
Att den inte har fått uppstickande luftrenare, lågprofilsdäck, plastspoilers och annat bjäfs är ett jätteplus.

Jag såg inte hur många som satt i den här Lincoln limousinen, men alla fick tydligen inte plats inne :-)

Trots alla fina bilar blev fotot på tanten som satt på rollatorn och beundrade åkdonen favoritfotot. Eller hon kanske satt och svor blodisande eder över dagens ungdom, men jag tror inte det. Hon såg så nöjd och glad ut.

En 40-talsford i originalskick platsar bra bland de andra finbilarna.

Den här 50-talsfolkan (eller kanske tidigt 60-tal) verkar ha åkt vilse bland årstiderna.

En hemi till! En extrem och sällsynt motor, en legend. Och här råkar man på två stycken inom en kvart!

Den här hemin satt i en Plymouth GTX 1968 eller -69.

En kul iakttagelse i år var musiken som hördes från bilarna. Självklart som tidigare år en massa rock'n'roll, Eddie Meduza och nåt slags techno på hög volym, men från två av bilarna hördes Evert Sandin! Givetvis på samma ljudnivå som all annan musik.

Det här är också en viktig del av min fotoutrustning

För mig känns det viktigt att kunna identifiera alla djur jag fotograferar, speciellt de jag fotograferar under resor.

Att googla är svårt, eller faktiskt nästan omöjligt,  när man inte har ett namn att utgå från. Därför är böcker viktiga. Vanliga hederliga gammaldags pappersböcker. Jag har på senare tid även hämtat några e-böcker, mest såna jag redan har som "riktig" bok. De kan duga på resor när jag av viktskäl inte kan ha med mina pappersböcker, men de är inte alls lika lätta att leta i. Då är en del appar faktiskt bättre. Några av dem är uppbyggda just för att identifiera djur man inte känner till, men apparna har den nackdelen att ingen är ens i närheten av lika komplett som ens den enklaste bok.
När jag väl har ett namn brukar jag bildgoogla för att bekräfta.

Den med spiralrygg och de tre korten uppe till höger är gjorda för att kunna tas med under dykning, men det har jag hittills inte gjort.

Ofta köper jag den här typen av böcker på flygplatsen under hemresan, när bagaget redan är invägt.