Cyanotypier porträtt i blått

Så här innan arbetsåret på skolan drar igång så har varit hemma och förberett mig. Jag  gjorde några cyanotypier från negativ som jag inte kopierat förut. Exponerat i skuggan mellan  1 och två timmar. Porträtten är inspirerade av Julia Margret Camerons porträtt på 1860 talet. Dom var visserligen inte blå. Men det är kul och väldigt oförutsägbart med cyanotypien. Det går att tona dem och så men jag tänkte låta dessa vara som de är.

 Att fotografera så som jag gjort är ett experiment. Jag använder mig av en enkel lins och den ger ljustyrka 22 och brännvidden ligger strax över 300 mm kan jag tänka. Exponeringarna ligger på mella 4 - 6 sekunder påå 100 asa film. Linsens diffusa teckning och exponeringstiden skapar ett märkligt skimmer.  Till bilderna växer texter fram och på sikt får man se vad det blir av det. Har många projekt som rullar på och  då är det skönt med långsamheten.

Pappret som jag använt mig av är ett lessebopapper från 40 - 50 tal. Det är tunt och hårt och har vackra kanter. Jag framkallar mina cyanotypier i en 1% ättikslösning, jag tycker att det blir en vackrare ton skala på det sättet, sam tidigt  på verkar det papperet kring bilden i varierande grad. Det här är en enkel teknik och lätt att lära sig. 

I dag har fotoskolan börjat på skolan och de närmaste veckorna så fylls det på med massor av nya elever. Bonden skördar och snart vänds fältens gulmatta runt och blir en del av den svarta uppländska leran. Och den klassiska analoga fotografin för en långsam tillvaro på ön...