Vintersolstånd vid Ales stenar
Jag har i flera år närt en dröm att få besöka Kåseberga och Ales stenar på Österlen för att uppleva soluppgången dagen för vintersolståndet. Anledningen är förstås spekulationerna att den stora skeppssättningen skulle vara ett gigantiskt solur, där de båda stävarna pekar mot soluppgången vid vintersolståndet respektive mot solnedgången i samband med sommarsolståndet. Av ett antal olika skäl har mitt vinterbesök inte blivit av, oftast på grund av ogynnsamt väder. Men i år skulle det ske, visserligen inte på vintersolståndets officiella datum den 21 december utan dagen innan då SMHI utlovat ett kortvarigt högtryck och klar himmel (i motsats till moln och regn den 21).
Ales stenar är en 67 m lång skeppssättning uppe på Kåsebergaåsen strax väster om fiskeläget med samma namn. Alla som besöker platsen slås av det storslagna läget högt över havet, inklusive Anders Österling som inspirerades till en berömd dikt. Anläggningen bedöms härstamma från tiden 500-1000 e. Kr., men det finns enstaka fynd som talar för att platsen kan ha varit bebodd eller använd långt tidigare. Det är oklart vad den har använts till, vilket inte har hindrat "privatforskare" att lansera detaljerade teorier om en betydligt högre ålder och, framför allt, att det egentligen handlar om en enorm solkalender. En mer prosaisk bedömning är att skeppssättningens placering istället motiveras av att vara parallell med kustlinjens raka sträckning västerut. På den flagnade informationsskylten vid ingången till monumentet framgår sambandet mellan skeppssättning och kustlinje (vid siffran 1). Man ser att skeppets längslinje går från nordväst till sydost, mot den punkt där solen skall gå upp denna dag.
Klockslaget för soluppgång var 08.30 den 21/i, så jag anlände till Kåseberga strax före kl. 8 för att hinna uppleva morgonljuset innan solen gick upp. I Kåseberga var det lugnt och stilla såhär dags.
Man kommer upp till skeppets sydöstra stäv ("aktern"), där det ligger en liten "rodersten" bakom den stora stävstenen . Till min förvåning var jag ensam däruppe, tillsammans med en annan fotograf. Det är inte ofta där är folktomt, och faktiskt kom det upp en stor busslast med holländska turister strax före kl. 9, för sent för att uppleva soluppgången.
Sedd från den nordvästra stäven ("fören") sträcker sig skeppets längsriktning mot sydost och gryningsljuset över havet.
På grund av en dimbank ute till havs syntes inte solskivan förrän efter cirka 10 minuter. Frågan är var man bör stå för att solen skall gå upp precis bakom akterstenen. I den här bilden står jag med ryggen mot förstenen och klockan är 08.43.
Här står jag precis till vänster om förstenen en minut senare.
Sådär, nu har jag till slut fått uppleva vintersolståndets soluppgång över Ales stenar. Man behöver inte tro på teorier om solkalender eller vara new age-influerad för att bli gripen av att stå där i skeppssättningen och se solen gå upp. Istället räcker det gott och väl med solen, havet och det mer än tusen år gamla monumentet. Upplevelsen är, som det heter, värd en resa och kan rekommenderas för alla som har vägarna förbi såhär års.
Skriver om
Innehållskategorier
- Intresse - Arkitektur
- Intresse - Landskap
- Intresse - Macro
- Intresse - Natur
- Intresse - Svart-vitt
Kan i fantasin se varje sten som en symbol för en klok ålderman/hövding från olika byar stämma av läget.
Utsökta bilder dessutom.
HaD/Gunte..
Tack för det.
Hälsningar Lena
Jag har bara varit där sommartid (och blivit buffad av nyfikna kossor) och det är ju en anslående plats även då.
Jättefina bilder och bra text så att man kan orientera sig.
Verkligen intressant att få ta del av din expedition!
(Jag jämförde med skeppssättningen Gannarve på Gotland. Den ligger också högt över nuvarande havsnivån. Den bedöms vara betydligt äldre. Ales stenar är orienterade cirka 60 grader motsols jämfört med Gannarve så idén med solur stämmer knappast för båda.)