Vintersolstånd vid Ales stenar

Jag har i flera år närt en dröm att få besöka Kåseberga och Ales stenar på Österlen för att uppleva soluppgången dagen för vintersolståndet.  Anledningen är förstås spekulationerna att den stora skeppssättningen skulle vara ett gigantiskt solur, där de båda stävarna pekar mot soluppgången vid vintersolståndet respektive mot solnedgången i samband med sommarsolståndet. Av ett antal olika skäl har mitt vinterbesök inte blivit av, oftast på grund av ogynnsamt väder. Men i år skulle det ske, visserligen inte på vintersolståndets officiella datum den 21 december utan dagen innan då SMHI utlovat ett kortvarigt högtryck och klar himmel (i motsats till moln och regn den 21).

Ales stenar är en 67 m lång skeppssättning uppe på Kåsebergaåsen strax väster om fiskeläget med samma namn. Alla som besöker platsen slås av det storslagna läget högt över havet, inklusive Anders Österling som inspirerades till en berömd dikt. Anläggningen bedöms härstamma från tiden 500-1000 e. Kr., men det finns enstaka fynd som talar för att platsen kan ha varit bebodd eller använd långt tidigare. Det är oklart vad den har använts till, vilket inte har hindrat "privatforskare" att lansera detaljerade teorier om en betydligt högre ålder och, framför allt, att det egentligen handlar om en enorm solkalender. En mer prosaisk bedömning är att skeppssättningens placering istället motiveras av att vara parallell med kustlinjens raka sträckning västerut. På den flagnade informationsskylten vid ingången till monumentet framgår sambandet mellan skeppssättning och kustlinje (vid siffran 1). Man ser att skeppets längslinje går från nordväst till sydost,  mot den punkt där solen skall gå upp denna dag.

Klockslaget för soluppgång var 08.30 den 21/i, så jag anlände till Kåseberga strax före kl. 8 för att hinna uppleva morgonljuset innan solen gick upp. I Kåseberga var det lugnt och stilla såhär dags.

Man kommer upp till skeppets sydöstra stäv ("aktern"), där det ligger en liten "rodersten" bakom den stora stävstenen . Till min förvåning var jag ensam däruppe, tillsammans med en annan fotograf. Det är inte ofta där är folktomt, och faktiskt kom det upp en stor busslast med holländska turister strax före kl. 9, för sent för att uppleva soluppgången.

Sedd från den nordvästra stäven ("fören") sträcker sig skeppets längsriktning mot sydost och gryningsljuset över havet.

På grund av en dimbank ute till havs syntes inte solskivan förrän efter cirka 10 minuter. Frågan är var man bör stå för att solen skall gå upp precis bakom akterstenen. I den här bilden står jag med ryggen mot förstenen och klockan är 08.43.

Här står jag precis till vänster om förstenen en minut senare.

Sådär, nu har jag till slut fått uppleva vintersolståndets soluppgång över Ales stenar. Man behöver inte tro på teorier om solkalender eller vara new age-influerad för att bli gripen av att stå där i skeppssättningen och se solen gå upp. Istället räcker det gott och väl med solen, havet och det mer än tusen år gamla monumentet. Upplevelsen är, som det heter, värd en resa och kan rekommenderas för alla som har vägarna förbi såhär års. 

Förgänglighetens estetik

Kan det vissna vara vackert , eller är det bara visset ? När växtriket vissnar under hösten blir det en påminnelse om det förgängliga hos allt levande. Personligen kan jag finns en viss tröst i att det vissna inte sällan kan vara vackert, på sitt eget sätt.

Ett exempel på detta är Slottsträdgården i Malmö, vars Dahliafestival bjuder på stora skönhetsupplevelser fram till dess att frosten kommer (vilket Wolfgang och jag har skrivit 0m). Det lär finnas 50000 dahliasorter, och ett stort antal är representerade i Slottsträdgården. De är tacksamma att fotografera med sina variationer av färger och former. Efter den första nattfrosten ändras bilden radikalt. Blommorna skrumpnar ihop och förlorar sina färger, och den prunkande trädgården antar en jämn gråbrun färgton. Men i vissnandet kan det uppstå nya former, som gör det intressant att komma tillbaka med kameran.

Det ligger i betraktarens öga att avgöra om det finns en förgänglighetens estetik. Men utöver själva estetiken är det möjligt att läsa in en symbolik hos vissa av växterna i form av en tragisk resning som under en tid trotsar förfallet. En sådan tolkning är förstås en psykologisk projektion för att avvärja tankar på vår egen förgänglighet. Men den kan bidra till den estetiska upplevelsen.

Bilderna bör ses förstorade.

Höst i Trollskogen

Igår den 11 november gjorde jag ett besök i Trollskogen, som ligger vid byn Torna Hällestad, drygt 15 km öster om Lund. Skogen har Europas största bestånd av vresbokar, som uppvisar säregna, förvridna former. Förr i världen lär man trott att det var trollen som varit framme. I själva verket handlar det om en genetisk variant av den vanliga, högresta boken.

Trollskogen är ett populärt utflyktsmål, inte minst för oss som fotograferar. Vackrast är den kanske vår och höst, då vresbokarnas stammar avtecknar sig mot de ljusgröna respektive de höstgula boklöven. Om det kommer snö under vintern, vilket är sällsynt numera, kan man få uppleva ett spännande svartvitt skådespel. Under gårdagen var det vindstilla och det fanns ett lätt dis. Jag var ensam i skogen och det var helt tyst. 

Vid infarten till Trollskogen möts man av dessa "dansande" bokar.

De "dansande" bokarna från motsatt håll.

För jämförelsens skull tar jag med en motsvarande bild från mitt besök den 1 maj. 

I närheten av skogen finns det betesmarker.

Det finns vanliga, raka bokar också.

Dahlia-festival med Carl Zeiss Jena Pancolar 50 mm f1.8 och Voigtländer Nokton 40 mm f1.2

Hösten i Malmö förgylls varje år av en färgsprakande Dahlia-festival i Slottsträdgården. Den är ett tacksamt utflyktsmål för fotografer som vill arbeta med färger och former. För oss som gärna använder gamla vintage-objektiv blir det intressant att undersöka vad de kan prestera med den här typen av motiv. Jag har besökt trädgården några gånger de senaste dagarna med olika objektiv. Tidigare idag redovisade Wolfgang fina bilder av dahlior som han tagit med det klassiska Carl Zeiss Jena Flektogon 35 mm f2.4.  

Här visar jag festivalbilder tagna med en "släkting" till Flektogonen i form av Carl Zeiss Jena Pancolar 50 mm f1.8 och med mitt nyförvärv, Voigtländer Nokton 40 mm f1.2. Det senare är ett modernt, manuellt fokuserat objektiv, med påtaglig "vintage-känsla". Bilderna är tagna på största bländaröppning och (ungefär) vid respektive närgräns.

Det här är förstås inte något formellt objektivtest utan en redovisning av mina resultat från två festivalbesök. För att underlätta jämförelser har jag placerat bilder med likartade motiv i samma ordning (gäller bilderna 1, 3, 4 och 6).

Här kommer sex bilder tagna med  Pancolaren:

Det här är nog inte någon dahlia. Men den är vacker...

Här kommer de sex Voigtländerbilderna:

Grundtvigs kirke - en gång till

I ett fint blogginlägg igår presenterade Wolfgang bilder från ett besök i Grundtvigs kirke norr om Köpenhamn. Eftersom jag hade nöjet att resa dit tillsammans med honom, blev det intressant att jämföra vad vi hade fotograferat och vad vi gör med bilderna. Av olika skäl har jag inte bloggat på ett år men blev så tagen av  kyrkan att jag vill publicera några av mina bilder från besöket. Jag gör detta med Wolfgangs generösa tillstånd och uppmuntran.

Som Wolfgang skriver har kyrkan sina rötter i såväl danska landsbygdskyrkor som Europas gotiska katedraler. Samtidigt, och framför allt, är den byggd som ett storslaget minnesmärke över Nikolaj Frederik Severin Grundtvig (1783-1872).  Han hade många roller, som präst, författare, politiker och folkbildare (han är folkhögskolans fader i Norden), och han räknas tillsammans med Kirkegaard som en av sin tids största och mest inflytelserika tänkare.  Det ligger nära till hands att tolka den massiva kyrkan med sina subtila stilblandningar som en lämplig symbol för Grundtvigs stora betydelse och för hans mångsidighet.

När man står utanför den gigantiska kyrkan (76 m lång och 49 m till tornspetsen) med sina kreneleringar på torn och sidopartier påminner den om en kraftigt förstorad dansk (eller skånsk, för den delen, vilket länge var samma sak) landsortskyrka, tungt förankrad i jorden. En krans av strävpelare runt absiden bryter mot det lantliga intrycket och pekar söderut mot europeisk medeltid. 

Entrén till kyrkan är genom den vänstra porten till det stora triangulära vapenhuset (se Wolfgangs sista bild), och därifrån öppnar sig bokstavligen en ny värld av moderniserad gotik. Man ser in längs det långa vänstra sidoskeppet, och det man ser är ljus och vertikala linjer som leder upp till en följd av valv med spetsbågar. Liksom exteriören är allting byggt med ljust tegel och det finns inga ornament eller utsmyckningar utöver diskreta variationer i hur teglet är murat. Intrycket är eteriskt och det känns nästan som en hädelse att plocka fram kamera och stativ för att försöka fästa intrycket på bild.

Mittskeppet gav vid vårt besök ett annorlunda intryck. Det var mörkare i taket men höjden på 22 m drar ändå blicken uppåt. 70 m bort finns kor och absid med tre smala höga fönster som släpper in dagsljuset över altaret och som kontrast mot det dunkla rummet. Intrycket är inte lika mjukt förandligat som i sidoskeppen utan kan kanske snarare ses som en kamp mellan det gudomliga ljusets och mörkret, där ljuset avgår med segern. Det är i så fall helt i linje med hur man tänkte redan med den första gotiska kyrkan som invigdes i Saint-Denis 1144, att "helgedomen genomströmmas av ett mirakulöst och kontinuerligt ljus, som tränger in genom de allra heligaste fönstren". 

I den europeiska gotiken utgjordes de stora fönsterpartierna vanligen av färgat glas med religiösa motiv vilket leder till speciella skönhetsupplevelser. I Grundtvigskyrkans moderna version  är ljuset ofärgat, vilket ger en helt annorlunda, men lika stark upplevelse. Här samspelar det rena ljuset med den avskalade arkitekturen på ett mycket effektivt sätt, som för den samtida människan kan ge ett minst lika starkt intryck. Även den icke-troende kan få en känsla av allvar och utomvärldslighet i en sådan miljö.

Ur fotografisk synvinkel var det varma ljuset från inomhusbelysningen i kyrkan komplicerat att arbeta med. Jag tycker att Wolfgang lyckades bra med vitbalansen medan det inte gick lika bra för mig. Jag valde därför att konvertera till svartvitt i flertalet bilder.

Den massiva exteriören med det väldiga triangulära vapenhuset till höger nedanför tornet.

Kyrkans baksida med absiden omgiven av strävpelare. Fotografiet är taget genom ett valv i byggnaden bakom kyrkan.

Det vänstra sidoskeppet - besökarens första intryck av interiören.

Mittskeppet med kor och absid i fonden.

Kor och absid med dopfunt, altare och predikstol.

Den musselskalsformade dopfunten är den enda rundade kontur som jag kunde hitta i kyrkan. Musselskal är en gammal kristen symbol för dopet. 

Altaret med den sjuarmade ljusstaken och det minimala  krucifixet, som är de enda utsmyckningarna i kyrkan.

Den massiva orgeln över ingången i västfasaden.