Vintersolstånd vid Ales stenar

Jag har i flera år närt en dröm att få besöka Kåseberga och Ales stenar på Österlen för att uppleva soluppgången dagen för vintersolståndet.  Anledningen är förstås spekulationerna att den stora skeppssättningen skulle vara ett gigantiskt solur, där de båda stävarna pekar mot soluppgången vid vintersolståndet respektive mot solnedgången i samband med sommarsolståndet. Av ett antal olika skäl har mitt vinterbesök inte blivit av, oftast på grund av ogynnsamt väder. Men i år skulle det ske, visserligen inte på vintersolståndets officiella datum den 21 december utan dagen innan då SMHI utlovat ett kortvarigt högtryck och klar himmel (i motsats till moln och regn den 21).

Ales stenar är en 67 m lång skeppssättning uppe på Kåsebergaåsen strax väster om fiskeläget med samma namn. Alla som besöker platsen slås av det storslagna läget högt över havet, inklusive Anders Österling som inspirerades till en berömd dikt. Anläggningen bedöms härstamma från tiden 500-1000 e. Kr., men det finns enstaka fynd som talar för att platsen kan ha varit bebodd eller använd långt tidigare. Det är oklart vad den har använts till, vilket inte har hindrat "privatforskare" att lansera detaljerade teorier om en betydligt högre ålder och, framför allt, att det egentligen handlar om en enorm solkalender. En mer prosaisk bedömning är att skeppssättningens placering istället motiveras av att vara parallell med kustlinjens raka sträckning västerut. På den flagnade informationsskylten vid ingången till monumentet framgår sambandet mellan skeppssättning och kustlinje (vid siffran 1). Man ser att skeppets längslinje går från nordväst till sydost,  mot den punkt där solen skall gå upp denna dag.

Klockslaget för soluppgång var 08.30 den 21/i, så jag anlände till Kåseberga strax före kl. 8 för att hinna uppleva morgonljuset innan solen gick upp. I Kåseberga var det lugnt och stilla såhär dags.

Man kommer upp till skeppets sydöstra stäv ("aktern"), där det ligger en liten "rodersten" bakom den stora stävstenen . Till min förvåning var jag ensam däruppe, tillsammans med en annan fotograf. Det är inte ofta där är folktomt, och faktiskt kom det upp en stor busslast med holländska turister strax före kl. 9, för sent för att uppleva soluppgången.

Sedd från den nordvästra stäven ("fören") sträcker sig skeppets längsriktning mot sydost och gryningsljuset över havet.

På grund av en dimbank ute till havs syntes inte solskivan förrän efter cirka 10 minuter. Frågan är var man bör stå för att solen skall gå upp precis bakom akterstenen. I den här bilden står jag med ryggen mot förstenen och klockan är 08.43.

Här står jag precis till vänster om förstenen en minut senare.

Sådär, nu har jag till slut fått uppleva vintersolståndets soluppgång över Ales stenar. Man behöver inte tro på teorier om solkalender eller vara new age-influerad för att bli gripen av att stå där i skeppssättningen och se solen gå upp. Istället räcker det gott och väl med solen, havet och det mer än tusen år gamla monumentet. Upplevelsen är, som det heter, värd en resa och kan rekommenderas för alla som har vägarna förbi såhär års. 

Förgänglighetens estetik

Kan det vissna vara vackert , eller är det bara visset ? När växtriket vissnar under hösten blir det en påminnelse om det förgängliga hos allt levande. Personligen kan jag finns en viss tröst i att det vissna inte sällan kan vara vackert, på sitt eget sätt.

Ett exempel på detta är Slottsträdgården i Malmö, vars Dahliafestival bjuder på stora skönhetsupplevelser fram till dess att frosten kommer (vilket Wolfgang och jag har skrivit 0m). Det lär finnas 50000 dahliasorter, och ett stort antal är representerade i Slottsträdgården. De är tacksamma att fotografera med sina variationer av färger och former. Efter den första nattfrosten ändras bilden radikalt. Blommorna skrumpnar ihop och förlorar sina färger, och den prunkande trädgården antar en jämn gråbrun färgton. Men i vissnandet kan det uppstå nya former, som gör det intressant att komma tillbaka med kameran.

Det ligger i betraktarens öga att avgöra om det finns en förgänglighetens estetik. Men utöver själva estetiken är det möjligt att läsa in en symbolik hos vissa av växterna i form av en tragisk resning som under en tid trotsar förfallet. En sådan tolkning är förstås en psykologisk projektion för att avvärja tankar på vår egen förgänglighet. Men den kan bidra till den estetiska upplevelsen.

Bilderna bör ses förstorade.