På morgonen den 14e februari

Jag har svårt att slita mig från området runt Mariaberget, fast i morgon blir det någonting annat.

Mariahissen vars spetsiga torn man ser i siluett till vänster i bilden uppfördes åren 1885-1886 efter ritningar av arkitekt Gustaf Dahl. Byggnaden är i nygotisk stil med spetsbågefönster, tinnar och torn.

På morgonen den 13e februari

Stannade jag på Mariaberget för att denna gång ta en promenad längs den 416 meter långa Monteliusvägen. Vägen som är uppkallad efter professor Oscar Montelius, en arkeolog och historiker löper längs branten högt över Söder Mälarstrand. Monteliusvägen börjar vid Kattgränd i väst och slutar vid Skolgränd i öst, längs sträckan har man en grandios utsikt över Riddarfjärden och Gamla stan.

Bastugatan i nattbelysning

Området runt Mariaberget har varit en favorit hela veckan

Helgeandsholmen

I slutet av 1200-talet grundades Helgeandshuset – Helige andes hus på holmarna. Det var stadens första inrättning för fattiga och sjuka och innehöll hospital, kapell och kyrkogård, århundradena gick och gyttret av hus tätnade.

Den 21 augusti 1463 lät kung Kristian 1 kväsa ett bondeuppror från Upplands bönder på Helgeandsholmen där ett drygt sextiotal bönder dödades och 21 tillfångatogs varav nio avrättades. Bondeupproret hade startat efter att Kristian 1 hade avsatt Ärkebiskop Jöns Bengtsson som kungens ställföreträdande den 14 augusti.

På 1500-talet var holmarna fulla av ekonomibyggnader till Slottet Tre Kronors självhushåll, byggda ovanpå Helgeandshuset. Här bryggdes öl och man födde upp och slaktade kreatur. Här stod även fiskebodar vid stränderna och trängdes med tvätterier och vattenkvarnar.

På drottning Kristinas tid fick Helgeandsholmen ett mer ståndsmässigt utseende. År 1647 revs Apoteket Morianen och här byggdes nu ett stort hovstall för Karl XI:s räkning. Här stod 200 hästar i en byggnad som också innehöll rid- och vagnshus. Hovstallet stod kvar till slutet av 1800-talet då man började höja holmen. Under perioden 1897–1905 byggdes Riksdagshuset och det före detta riksbankshuset, och den 11 januari 1905 flyttade Riksdagen in i det nya huset. Gatan som skiljer de båda byggnaderna åt är Riksgatan. Parken framför (öster om) Riksdagshuset heter Riksplan. Byggnaderna byggdes om 1978–1983 och efter det huserar Sveriges Riksdag i bägge husen.

Den tionde februari utanför Bastugatan 7

Gatan fick sitt namn efter de många badstugor som enligt gamla traditioner fanns inom denna del av Södermalm.

Under medeltiden fanns det badstugor inte bara på Stadsholmen utan också på malmarna. Stadens styresmän tycks inte ha sett malmbornas badstugor med blida ögon. Den 17 mars 1477 blev borgmästarna och rådet överens om att man skulle »forbiwda malmbona effter thenne tiidh ath eelda badzstuffwner». Om man trotsade förbudet, riskerade man böter, som genast skulle utmätas eller också skulle man sätta »badzstwffw karllin i sysekebwreth /häktet/».

Påbudet tycks inte ha haft avsedd effekt; i juni 1480 upprepas förbudet och då får man samtidigt en motivering för åtgärden. Det är inte - såsom det har hävdats - eldfaran som oroat de ansvariga inom staden. De förbjuder nämligen dem som äger badstugor på malmarna att elda dem »stadzsins badzstuffuer till forfangh /till förfång för stadens badstugor/». Den som hade badstuga på malmarna fick elda endast »til sith egith behoff». Man ville sålunda skydda de badstugor som fanns på Stadsholmen från konkurrens. Man höjde också bötesbeloppet.

Det förefaller som om man inte heller nu hade någon större framgång med sina påbud. I juni 1492 bestämde man sig för mera drastiska åtgärder, ty då »lyste war herre och höffuitzman alla malmbastuer ogille»; hövitsmannen är Sten Sture d.ä. Det framgår av Tänkeboken, att detta var en upprepning av en tidigare kungörelse, som tydligen inte hade haft någon effekt, men nu försäkrar han, att om badstugorna ej blev »niderlagde, swa the ey eldades» inom 14 dagar, så skulle han tillsammans med rådet och menigheten gå ut och »thaga j första stocken och forbrvtha thöm j grundh» vare sig de ägdes av präster, munkar eller borgare.

Det är ovisst om detta hot sattes i verket. I varje fall kan man konstatera, att förnyade förbud utfärdades. Sålunda förbjuder man i mars 1505 eldning i alla badstugor på »malmen», som »fore penninge eldes och vtj bades». Det offentliga bastubadandet på malmarna har av allt att döma ändå fortsatt; år 1516 omnämns en kvinna kallad »Elin j bastuen» på Södermalm.

De citerade källorna ger ingen närmare lokalisering av den södra malmens badstugor, men namnet Bastugatan, som omtalas första gången i ett testamente från 1602, vittnar om att det funnits badstugor på Mariaberget och dess sluttningar ned mot nuvarande Södermalmstorg. I en bouppteckning från 1605 finns direkta uppgifter om att det på »Badstugu Gatan» låg en gammal bastu. En »Stadzens Badstuga» intill Södermalmstorg markeras på en ritning från 1701. När Södermalms tvätt- och badinrättning, vars hus revs i samband med Södergatans framdragande till Centralbron, startade sin verksamhet 1877 kunde man anknyta till en gammal tradition inom området.

Namnet Bastugatan tillhör Södermalms äldsta bevarade namnskick. Som nyss nämndes omtalas det i ett testamente från 1602, som bland tillgångar uppför »malmgården på Södermalm på Bastugegatenn». Ordet malmgård har här en blygsammare syftning än vad det senare får. Ett år senare omtalas en annan gård på »Badstugugatenn».