Den tionde februari utanför Bastugatan 7
Gatan fick sitt namn efter de många badstugor som enligt gamla traditioner fanns inom denna del av Södermalm.
Under medeltiden fanns det badstugor inte bara på Stadsholmen utan också på malmarna. Stadens styresmän tycks inte ha sett malmbornas badstugor med blida ögon. Den 17 mars 1477 blev borgmästarna och rådet överens om att man skulle »forbiwda malmbona effter thenne tiidh ath eelda badzstuffwner». Om man trotsade förbudet, riskerade man böter, som genast skulle utmätas eller också skulle man sätta »badzstwffw karllin i sysekebwreth /häktet/».
Påbudet tycks inte ha haft avsedd effekt; i juni 1480 upprepas förbudet och då får man samtidigt en motivering för åtgärden. Det är inte - såsom det har hävdats - eldfaran som oroat de ansvariga inom staden. De förbjuder nämligen dem som äger badstugor på malmarna att elda dem »stadzsins badzstuffuer till forfangh /till förfång för stadens badstugor/». Den som hade badstuga på malmarna fick elda endast »til sith egith behoff». Man ville sålunda skydda de badstugor som fanns på Stadsholmen från konkurrens. Man höjde också bötesbeloppet.
Det förefaller som om man inte heller nu hade någon större framgång med sina påbud. I juni 1492 bestämde man sig för mera drastiska åtgärder, ty då »lyste war herre och höffuitzman alla malmbastuer ogille»; hövitsmannen är Sten Sture d.ä. Det framgår av Tänkeboken, att detta var en upprepning av en tidigare kungörelse, som tydligen inte hade haft någon effekt, men nu försäkrar han, att om badstugorna ej blev »niderlagde, swa the ey eldades» inom 14 dagar, så skulle han tillsammans med rådet och menigheten gå ut och »thaga j första stocken och forbrvtha thöm j grundh» vare sig de ägdes av präster, munkar eller borgare.
Det är ovisst om detta hot sattes i verket. I varje fall kan man konstatera, att förnyade förbud utfärdades. Sålunda förbjuder man i mars 1505 eldning i alla badstugor på »malmen», som »fore penninge eldes och vtj bades». Det offentliga bastubadandet på malmarna har av allt att döma ändå fortsatt; år 1516 omnämns en kvinna kallad »Elin j bastuen» på Södermalm.
De citerade källorna ger ingen närmare lokalisering av den södra malmens badstugor, men namnet Bastugatan, som omtalas första gången i ett testamente från 1602, vittnar om att det funnits badstugor på Mariaberget och dess sluttningar ned mot nuvarande Södermalmstorg. I en bouppteckning från 1605 finns direkta uppgifter om att det på »Badstugu Gatan» låg en gammal bastu. En »Stadzens Badstuga» intill Södermalmstorg markeras på en ritning från 1701. När Södermalms tvätt- och badinrättning, vars hus revs i samband med Södergatans framdragande till Centralbron, startade sin verksamhet 1877 kunde man anknyta till en gammal tradition inom området.
Namnet Bastugatan tillhör Södermalms äldsta bevarade namnskick. Som nyss nämndes omtalas det i ett testamente från 1602, som bland tillgångar uppför »malmgården på Södermalm på Bastugegatenn». Ordet malmgård har här en blygsammare syftning än vad det senare får. Ett år senare omtalas en annan gård på »Badstugugatenn».
🙂
🙂
Hälsningar Lena