I torsdags gick jag på förhandsvisning av Josef Frank – Against Design, den är väl värd ett besök.
Utställningen presenterar hela Josef Franks mångsidiga produktion från hans tidiga arkitektur till de senare årens färgsprakande mönster och möbler vilka han skapade för Svenskt Tenn. Josef Frank var en av modernismens pionjärer som fortfarande influerar och inspirerar designers idag.
Frank utvecklade en filosofi kring arkitektur och inredning kallad ”accidentism, Alla platser där vi kan trivas, rum, gator och städer – har uppstått genom tillfälligheter”, skrev Josef Frank i tidskriften Form 1958, där begreppet först lanserades. Frank menade inte att man helt skulle låta slumpen styra men välkomnade en mer tillåtande arkitektur- och inredningsfilosofi som rymde både högt och lågt, god och dålig smak.
Han var en av centralfigurerna inom arkitektur och formgivning i Österrike under 1910- och 20-talen men i och med antisemitismens framväxt i Österrike på 1930-talet fann han ingen annan utväg än att emigrera till Sverige 1933, hustruns hemland. Han engagerades redan 1934 av Estrid Erikson som designer till Svenskt Tenn, där han arbetade som formgivare fram till sin bortgång 1967. Under tiden 1939–1947 var han verksam i USA men återvände därefter till Stockholm. I utställningen visas bland annat originalskisser på det som har kommit att bli hans mest välkända mönster.
Utanför entrén till ArkDes
Fjällgatan är väl idag den här stadens vackraste gata. En gammaldags smal gata som drar fram längs bergskanten, med bibehållna kullerstenar närmast husmurarna och med lyktor som sträcker sig ut från husens väggar. Så öppnar sig gatan plötsligt och ger en fantastisk utsikt över stad och vatten och plats också för en liten plantering och servering med vita bord under gröna trädkronor.
Brännkyrkagatan 22, den närmaste porten.
Huset byggdes 1760. Här bodde 1770 bisittaren i stenhuggarämbetet Johan Petter Blom, 50 år, med sin hustru Elisabet, 53 år, och dottern Christina Lovisa, 14 år. Sönerna Jan-Erik, 21 år, och Gustav, 18 år, var båda stenhuggargesäller hos fadern. Till hushållet hörde stenhuggarmästarens fyra lärgossar och en piga. Dessutom hyrde sex personer in sig i huset. Byggnaden är ett av de bäst bevarade 1700-talshusen på Östra Mariaberget både vad gäller exteriören och interiören.
Brännkyrkagatan 20, nästa port.
Stenhuggaren Johan Petter Blom, som ägde grannfastigheten, köpte den avbrunna tomten 1765. År 1772 lät han uppföra den västra delen av huset med fem fönsteraxlar. Bloms flyttade nu in och sålde det gamla huset. Familjen bodde i våningen en trappa upp, som var husets finaste, i knappt tre år. År 1775 köpte Blom fastigheten vid Hornsgatan 34 och sålde Brännkyrkagatan 20 till sjökaptenen i handelsflottan Anders Norman. År 1832 byggdes husets östra del till som en trogen kopia av den västra delen. Denna del av fastigheten var tidigare trädgård.
Det berättas många historier om händelser på slottet, den kanske mest spektakulära är den om Kungens mer eller midre olycklige Kurt.
Kurt Haijby hade före 30 års ålder dömts sex gånger för stölder, förfalskning och grovt vållande till annans död (en polisman). År 1933 ville han ha vinrättigheter till sin och fruns restaurang i Stockholm, trots att han var straffad. Han fick audiens hos kung Gustaf V, som beviljade rättigheterna. Enligt Haijby var det då han och kungen inledde ett sexuellt förhållande.
1936 tycks makarna kommit på idén att genom en offentlig skenskilsmässa skaffa pengar, Haijbys fru ansökte om skilsmässa med motiveringen att hennes man varit otrogen med kungen. Hovet fick panik och Riksmarskalken ordnade så att fru Haijby fick betalt. Det året fick makarna sammanlagt en miljon kronor i dagens penningvärde. Makarna fortsatte att leva tillsammans ända till Anna Haijbys död.
Efter Gustaf V:s död klagade Haijby över rättsövergreppen. Justitiekanslern ”undersökte” och hemligstämplade resultatet. JK inledde sedan i samråd med regeringen en förundersökning mot Haijby. Han dömdes 1952 efter vittnesmål av Zetterqvist och fick åtta års straffarbete för utpressning.
Henning Sjöström som var Haijbys advokat blev känd under Haijbyaffären.
Den amerikanske Nobelpristagaren fanns som väntat inte på plats i Stockholm, var i stället USA:s ambassadör Azita Raji som läste upp Dylans tacktal.
"Om någon hade sagt till mig att jag hade minsta chans att vinna Nobelpriset så skulle jag tänkt att oddsen var ungefär desamma som att jag skulle ta mig till månen”, läste Raji å Dylans vägnar i ett tal som präglades av ödmjukhet och tacksamhet för Svenska Akademins beslut – men också av en diskussion om litteraturens gränser och omfång.
Dylan föreställde sig att Shakespeare kan ha ställt sig en mängd frågor om sina verk – men knappast frågan om det han gjorde var litteratur. Dylan själv har resonerat på samma vis.
”Inte en enda gång”, läste Azita Raji, ”har jag haft tiden att fråga mig själv, ’Är mina sånger litteratur?’”
Dylan avslutade talet med orden:
”Så jag tackar Svenska Akademien för att ha tagit sig tid att begrunda just den frågan och för att ha gett ett så underbart svar.”
Stadshusets arkad mot Riddarfjärden.
