Den 17e augusti, hemma igen

Efter en lång och skön sommar i Frankrike är vi åter hemma i Sverige, allt ser ut som det brukar.

Vi försöker leva analogt under semestern, vi undviker tv och internet så långt som det går, även barnen och deras flickvänner tycker att det är ok, det går faktiskt. Jag upplever att jag slappnar av lättare och blir mer utvilad utan surfande och bloggande, så det är säkert nyttigt.

Nu har det gått en vecka sedan vi kom hem och detta är mitt första besök på FS, det är lätt att falla in i gamla vanor, dock har jag bestämt mig för att spendera mindre tid vid datorer och tv. Framför allt kommer jag att fortsätta att jogga i princip varje dag, det är nog nödvändigt för välbefinnandet. Där vi bor i Frankrike lyser solen i princip varje dag och den 14 km långa promanad/joggingvägen är sagolikt vacker, då är det lätt att motivera sig, här hemma där det kan vara grått, blött och halvkallt är det inte riktikt lika roligt.

Jag älskar ljuset och färgerna i de små byarna och städerna längs Franska Rivieran, då och då tar vi bilen för att besöka någon liten by eller stad i närheten, bilden nedan tog jag en dag i Menton.

Kväll vid Gullmarsplan

Här om dagen fotograferade jag ett båtdop, efteråt när jag gjorde i ordning bilderna på jobbet tog jag bilden på solnedgången från mitt fönster.

Norrlands största skogsälv

Råne älv är Norrlands största skogsälv, rinner upp söder om Gällivare och mynnar i Bottenviken vid Råneå. Älvens längd är ca 210 km. Råneälv är inte utbyggd som så många andra vattendrag i norr. Älven är skyddad som riksintresse för naturvården.

En resa längs Råneå älvdal erbjuder annorlunda upplevelser, rika skogar, kulturhistoriska platser, bra fiskevatten, fina padd­lingsvattendrag, läger- och rastplatser och riktiga vildmarksäventyr.

Den sista drömmen

Torsdag, 4 juni 2009 (Peter Englund)

Drömmer att jag befinner mig i Niemisel – den by invid Råneälven där jag tillbringade så många av min barndoms somrar. Jag är inne i morfars och mormors hus. Huset ser ut som det gjorde innan det byggdes om, så jag antar att jag är barn.

Ute råder sen skymning. Men där skymtas varken sol, måne eller stjärnor. Himlen är nedmörkad. Skogen till vänster om huset är idel dova skuggor. Och märkligt nog är ljuset inomhus exakt likadant. Ingenstans, vare sig inne eller ute, finns något ljus.

Lite rädd är jag, stående i detta underliga, alltomfattande dunkel. Dock förnimmer jag en tydlig doft av cigarr, och blir lugnad. Morfar måste finnas i närheten – han rökte gärna cigarr.

Jag går ut på farstutrappan. Tänker att det nu var länge sedan jag såg våra katter. Tänker sedan att de troligtvis dragit vidare, i brist på uppmärksamhet och kel. Och tänker att det verkligen är trist.

Dock lockar jag ändå, på vinst och förlust. Nere i skogsbacken, där en stig löper mot grannens hus, knäpper det då till.

En katt kommer rusande, ivrigt, med höjd svans. På något vis förstår jag att den har väntat där länge, länge, väntat med katters oändliga tålamod, väntat på mitt tecken. Jag går den till mötes. När vi möts slänger katten sig ned på marken, vrider sig över på rygg, vällustigt. Jag böjer mig ned och klappar den på magen.

Vi är båda mycket lyckliga.

I grannens hus tillbringade jag mina barndoms somrar, jag är ett år äldre än Peter.

Förr och nu