Den sista drömmen
Torsdag, 4 juni 2009 (Peter Englund)
Drömmer att jag befinner mig i Niemisel – den by invid Råneälven där jag tillbringade så många av min barndoms somrar. Jag är inne i morfars och mormors hus. Huset ser ut som det gjorde innan det byggdes om, så jag antar att jag är barn.
Ute råder sen skymning. Men där skymtas varken sol, måne eller stjärnor. Himlen är nedmörkad. Skogen till vänster om huset är idel dova skuggor. Och märkligt nog är ljuset inomhus exakt likadant. Ingenstans, vare sig inne eller ute, finns något ljus.
Lite rädd är jag, stående i detta underliga, alltomfattande dunkel. Dock förnimmer jag en tydlig doft av cigarr, och blir lugnad. Morfar måste finnas i närheten – han rökte gärna cigarr.
Jag går ut på farstutrappan. Tänker att det nu var länge sedan jag såg våra katter. Tänker sedan att de troligtvis dragit vidare, i brist på uppmärksamhet och kel. Och tänker att det verkligen är trist.
Dock lockar jag ändå, på vinst och förlust. Nere i skogsbacken, där en stig löper mot grannens hus, knäpper det då till.
En katt kommer rusande, ivrigt, med höjd svans. På något vis förstår jag att den har väntat där länge, länge, väntat med katters oändliga tålamod, väntat på mitt tecken. Jag går den till mötes. När vi möts slänger katten sig ned på marken, vrider sig över på rygg, vällustigt. Jag böjer mig ned och klappar den på magen.
Vi är båda mycket lyckliga.
I grannens hus tillbringade jag mina barndoms somrar, jag är ett år äldre än Peter.
Hälsningar, Bjarne
- hawk
Jag kommer med stor glädje ihåg min barndom och somrarna när jag lämnade staden för att bo hos farmor och farfar på landet, allt var spännande.
Jag känner att bilderna blir annorlunda här uppe, tempot sjunker och jag känner harmoni.
Jag är egentligen väldigt urban, men njuter verkligen av tystnaden och stillheten på denna plats.