Nice is nice

Trots att vi under somrarna bara bor sju km från Nice så brukar det bara bli några få besök, där är mycket folk och stökigt, men staden är ändå drottningen på Rivieran och man blir aldrig trött på den.

Den här gången är det i alla fall inte så mycket folk och de vi ser är corona-anpassade, alla har munskydd (i fickan, på armbågen, i pannan, under hakan, i handen några har den över munnen och det finns till och med en och annan som har skyddet över mun och näsa), avstånd behöver man ju inte hålla eftersom man äger ett munskydd som naturligtvis tas av när man skall nysa eller hosta. Jag konstaterar att munskydd troligen inte hjälper när de används så här, dessutom återanvänds munskydden till de går sönder eller tappas bort, byter gör man inte i onödan eftersom de är så dyra.

Promenaden då, vi parkerar en bit bortom Gamla Stan där vi brukar stå och så promenerar vi ner genom Promenade du Paillon där jag tar en bild över den spegelblanka ytan medan vattnet inte sprutar. Vi fortsätter genom Gamla Stan till Cours Saleya och genom en av portalerna där jag stannar till och tar en bild innan vi fortsätter ut på Promenade des Anglais.

Mat är ju viktigt även idag och vi har siktat in oss på en indisk restaurang som har riktigt god Indisk mat, med lite annan touch än hemma i Stockholm, miljön är traditionellt indisk även utomhus där vi satte oss.

Efter lunchen flanerar vi upp till Slottsberget, som vanligt kan jag inte motstå husfasader så det blir en bild på en härligt röd fasad innan vi fortsätter promenaden runt berget och tillbaka ner genom Gamla Stan på väg tillbaka till bilen och färden hem till huset.

Lunch i Menton

Mycket mat blir det när vi är här, vi har många favoritrestauranger och så måste man ju prova nya.
Vi hade bestämt oss för att äta lunch på Le 31 i Menton, så vi tog bilen och körde längs Baisse Corniche till citronstaden.

Vi promenerar genom centrum bort till den östra sidan nedanför katedralen och gamla stan där jag tittar upp och tar en bild mot de färggranna fasaderna.

Vi fortsätter upp genom den gamla staden och söker efter bilder.

Där är en Tabac som har jag fotograferat förr, men kan ändå inte låta bli att ta en bild till.

Och så fasaden med lyktan och färgerna, det blev nya bilder på gamla motiv den här gången.

Det blev en lätt lunch med lite annorlunda varianter  på "Petite friture de la mer", livet är härligt.

Meningen med färg

I Burano säges att staden målats i klara färger för att fiskarna skulle kunna se staden på avstånd även när vädret till havs var dåligt. En fin tanke, men oklart om det verkligen hjälper en dimmig dag. Frågan är om färgerna i Mariefred har målats i olika färger för att arbetarna på det gamla bränneriet i Mariefred skulle hitta hem efter arbetet.

Gustav III  förbjöd 1775 hembränning för att i stället starta ett antal kronobrännerier, varav det största låg i Mariefred. Här fanns 280 anställda och det förbrukades 7,5 ton säd per dag. De 29 pannorna i bränneriet försörjdes med vatten från Mälaren genom en 200 meter lång vattenledning. Det producerades därmed närmare en miljon liter 40-45-procentigt sädesbrännvin. Därmed var kronobränneriet i Mariefred det i särklass största i landet. I huvudsak skeppades brännvinet till Stockholm för försäljning.

Mariefred, det blommar i staden

Mariefred är en av landets mest välbevarade trähusstäder, efter branden 1682 har bebyggelsen i stort sett skonats från de rivningar som drabbat så många andra småstadsidyller.

Stadens historia går tillbaka till 1370-talet då Bo Jonsson Grip lät bygga en borg på en udde, Gripsholm, som efter flera utbyggnader senare blev det kungliga Gripsholms slott under Gustav Vasa på 1530-talet. Namnet Mariefred kommer ursprungligen från ett kloster som kartusianermunkar började uppföra 1493, klostret hade namnet Pax Mariae, som betyder ”Marias fred” och bebyggelsen runt omkring fick så namnet Mariefred.

Morgondis

En vanlig höstmorgon kan vara vacker som en akvarell.