Skinnarviksberget
”Lossa tågen, seglen fäll
Ren syns Skinnarviken
med dess kojor och kastell,
branta berg och diken”
Så sjunger Bellman i Fredmans epistel nr 48. Nere vid stranden hade garvarna, skinnarna, hållit till med sitt illaluktande värv, därav bergets namn. Det var en fattig, illa beryktad trakt, dit ”det sämre folket” sökte sig för att bo i usla kojor, som var ständigt fuktiga av vattnet som rann utför berget. Olaglig brännvinsbränning var en av näringarna.
När August Blanche söker en ruskig miljö, där hans hjälte skall slåss mot en gräslig bov så väljer han Skinnarviksberget.
Små barn nere i staden skrämdes med att Jätten i Skinnarviken skulle komma och ta dem, om de var olydiga. Stora och Lilla Somens var kvarnar på berget, som med sina 53 meter över havet är den högsta naturliga utsiktsplatsen i Stockholm. Polisövergevaldiger Jakob Martin Titz byggde sin ”fåfänga” där. Därintill, på krönet, står ännu ”Ensamma huset”, Gamla Lundagatan 14, där Erik Asklund bodde sina sista år. I två böcker har Irja Browallius berättat om livet i Skinnarviken. Hennes morfar, gipsgjutaren Josef Pisani, hade sin verkstad på Gamla Lundagatan 19, huset på bilden.
Att människor börjar använda fordon som vapen är helt enkelt fruktansvärt, och det visar total avsaknad av allt det som gör oss till människor.
🙂
och rättvisa, det handlar om några fås egoism, längtan efter den totala makten och härligheten, möjligheten att förtrycka andra. Och därför skyr man heller inga medel för att nå sina syften. "Galenskap"
🙂