Jag växte upp i efterkrigstidens Väst-Berlin och levnadsstandarden var då minst sagt låg.
Mycket lägre än de fattiga har det i dagens Sverige. Och vi hade inga gatustrider på den tiden utom i det ofria kommuniska Östberlin (1953).
På grund av att de flesta hade det lika dåligt fanns en viss samhörighet och man hjälpte varandra. Men efterhand den tyska ekonomin blev bättre och levnadsstandarden ökade, så började ett viss statustävlande.
Det märkliga är att i Sveriges diskuteras mycket klass och klasskillnad och det pratas om och skryts med den så kallade klassresan, vilken diskussion jag aldrig har upplevt i Tyskland.
Numera är det ganska vanligt att människor äger aktier, vilket inte var så vanligt förr. Och alla hoppas på aktiernas värdestegring och många spekulerar i hopp att tjäna pengar "medan man sover". Detta innebär att det sätts en otrolig press på företagen och dess ledning. Numera gäller det att inte bara göra vinst utan det skall göras så mycket vinst som möjligt, vilket i sin tur sätter press på personalen (som även i sin tur äger aktier i eget och andra företag).
Till och med LO och pensionsfonderna spekulerar.
Att en "minoritet" roffar åt sig stämmer inte riktigt utan hela samhället är uppbyggt på det viset, och vissa lyckas bättre än andra.
Inflationen är ett annat otyg. Det spekuleras även i den och där är det alltid den fattige som förlorar, medan de som har pengar och kapital kan anpassa sig och göra vinster.
Vissa politiker förstår och har aldrig förstått detta med inflationen.
På 80-talet devalverades till förbannelse, så att kronan blev så pass billig att utländska företag kunde köpa upp svenska företag. De större svenska företagen ägs numera av utländsk kapital och beslutsprocesserna finns utanför Sverige.