Fick äntligen träffa dessa underbara kändisar!

Två numera mycket berömda vattenrallar har glatt mängder av Stockholms fågelskådare och fågelfotografer under den här långa och kalla vintern. Varför är detta så roligt?

Jo, normalt främjar dessa rallars beteende sällan kändisskap. De trivs bäst helt dolda långt inne i vassjöars ruggar. Men trots deras vanligtvis skulkiga vanor har det varit enkelt att åka till Råstasjön i Solna och njuta av dessa udda varelser. Med snö och is i mängder har rallarna varit tvungna att hålla sig till en mycket begränsad yta. Att de dessutom matats flitigt under vintern av besökare kanske minskar deras blygsel ytterligare! De två rallarna har mestadels hållt sig på var sin sida om det populära promenadstråket runt sjön. Fotografer och skådare har stått sida vid sida med småbarnsföräldrar, stavgängare och andra som halkat omkring på den isbelagda gångvägen.

En av de berömda vattenrallarna. Råstasjön, mars,  2009.

Vad är så speciellt med vattenrallar kan man fråga sig? Jag har själv fått förmånen att ringmärka en del vattenrallar, och när man väl har de i handen är de fromma som lamm. Men det verkar som att skenet bedrar. För ett svar på frågan är att de är ena riktiga "as". Jag minns en historia om "monstret på spången". Det var en vattenrall som bodde, för den mycket lämpligt, i närheten av spänger som användes för ringmärkning vid en svensk fågelsjö. Efter rallen gått på spången och försett sig med småfåglar (kanonkäk!) ur nätets nederkant var ringmärkarna tvungna att fort som attan höja upp näten. Detta för att inte de stackars fångade fåglarna längst ner i nätet istället för att hamna i tygpåsar på väg till ringmärkning blev gratis lunch till "monstret på spången".

Även vattenrallar måste putsa sig för att bli snygga! Den andra rallen. Råstasjön, mars,  2009.

En annan gammal ringmärkarhistoria handlade däremot om något som höll på att bli ett ödesdigert misstag. Vid ringmärkning lägger man ner fåglar i tygpåsar för transport till ringmärkningslabbet. Man är då mycket noggrann så man inte blandar fel, så att säga. Man lägger till exempel inte ner en bufflig grönfink (läs "ett monster på flera hekton") tillsammans med en bräcklig kungsfågel (= femgrammare som ser ut som om de ska gå sönder bara man blåser på dem). Det som hände var att någon av misstag lade ner en vattenrall i en påse utan vetskap att i denna påse låg just en pytteliten kungsfågel. HJÄLP! Det får bara inte hända. Mirakulöst nog hände just ingenting. Vattenrallen fick sin ring, släpptes i vassen, och häpen plockade ringmärkaren sedan upp en mycket stillasittande, och levande(!), kungsfågel ur samma påse. Vad som gick igenom dessa två fåglars hjärnor när de satt där bredvid varandra i den mörka påsen kan vi bara gissa... Det är svårt att tro att de inte kände till varandras närvaro.

Den andra rallen igen. Ett monster? Attityd har den i alla fall!

Båda dessa historier dök upp i mitt huvud när jag spenderade en förmiddag med dessa två kändisar vid Råstasjön. Men dessa historier utspelade sig för omkring 15 år sedan, så kanske har min hjärna spelat mig ett spratt och modifierat dessa en aning. Men huvuddragen stämmer nog någorlunda. Men att vattenrallar är karismatiska bestar råder det ingen tvekan om. Det blir inte heller sämre av att de låter som stuckna grisar! Lyssna själv här om du inte tror mig :-)

Det finns nu mängder av fantastiska bilder på dessa berömda rallar här på fotosidan. Vad sägs om en av Stefan Oscarssons versioner, eller varför inte Thomas Herous variant, eller kanske "spegelbilden" av Peter Brunberg eller slutligen Matte Haglunds bild som jag tycker så snyggt visar vattenrallars "hönsighet" (för att bara nämna några).

Allt gott!

/Johan

Johan Lind på Christer i P3 idag!

Jag kommer inte prata om foto utan snarare om det jag älskar att fotografera - djur och natur. Så lyssna på Christer i P3 idag. Jag dyker upp i två delar någon gång mellan 14.00 och 15.30.

Bland  annat kommer det handla om vårtecken, som till exempel hur mycket talgoxars testiklar ökar i storlek när våren dyker upp!

En talgoxe på hösten då hans testiklar är väldigt små! Även om han inte har någon aning, så ser han lite brydd ut, eller?

Mycket nöje!

/Johan

Pixies live på Klubben!

Ibland måste man utvidga sina begrepp. Hur ska man få in en konsertlokal i begreppet natur?

Jag tänker mig två lösningar. Först struntar ju övriga djur i huruvida en miljö de lever i är skapad av människan eller om den är mer ursprunglig.

För denna videbock är säkert det bokomslag den sitter på (Nationalnyckelns långhorningsband) lika mycket natur som en gräsmatta. Just denna individ dog tyvärr en naturlig död innan jag träffade den. Jag fick därför bara bekanta mig med den i detta mer stillsamma tillstånd.

För det andra är vi människor också djur, så kanske vi kan se på en konsertlokal på samma sätt som vi betraktar bäverdammar och myrstackar?

Pixies i naturen?

Vad har då hänt. Jo, igårkväll spelade mitt favoritband "Pixies" ett uppvärmningsgig inför kvällens framträdande på festivalen "Where the Action Is". Underbart att få se en så avslappnad spelning (även om Joey Santiago verkade nervös i början).

Hur som helst, vad spelar det för roll om en konsertlokal är natur eller inte, spelningen var ren njutning!

Och tänk vad man kan göra med en enkel liten kompaktkamera - kolla min film från spelningen nedan vettja! Här spelar de låten "Hey". 

Naturnjutare liknade vid Sverigedemokrater

"Jag ser dem som Sverigedemokraterna, som en sekt som man inte ens kan ta i handen" säger Nils-Ola Roth till Sydsvenskan . Han är moderat ordförande i Vellinges miljö- och byggnadsnämnd och den grupp han liknar vid Sverigedemokraterna är Falsterbonäsets naturvårdsförening (FNF) som värnar om naturen på det sagolikt vackra och fågelrika Falsterbonäset i sydvästra Skåne.

Två kärrsnäppor i soluppgång i sydvästskåne. Stavstensudden, Trelleborg, juli 2008.

Anledningen till uttalandet är att Roth tycker denna naturvårdsförening är bakåtsträvande i sina försök att värna en del av Skånes unika natur. Personligen tycker jag detta tydligt åskådliggör problemet med lokal beslutsfattning vad gäller till exempel naturskydd. Om Roth får bestämma kommer det finnas mindre och mindre natur att njuta av på Falsterbonäset.

Himlen över Falsterbonäset klädd i sommarsolens sista strålar. Falsterbo, Skåne, juli 2008.

Bönder och kor, fast spenar med socker!

Jag skrev häromdagen en liten blänkare om sydost-asiatiska Camponotus-myror. Där skrev jag om hur utvecklingen av samarbete gått så långt hos just myror så vissa arter utvecklat självmordsbombar-beteenden. Detta används vid konflikter mellan olika myrsamhällen och som försvar mot läskiga hot.

Men våra svenska hästmyror spränger inte sig själva i luften. Däremot samarbetar de också på flera imponerande sätt. När jag nu den senaste helgen spenderade den underbara söndagen vid Sandemar var plötsligt flera tallar fulla av just samarbetande hästmyror! Ett av dessa bestars samarbeten går ut på att de på träden håller hagar med barkbladlöss vilka suger sig sockerstinna på bland annat tallars sav. Men det blir så mycket socker så även våra hästmyror får ta del av gottet. Myror som bönder, små barkbladlöss som boskap.

Kraftfull beskyddarverksamhet! Eldgarnsö, Uppland, maj 2007.

De små sockerstinna kossorna tjänar så klart en hel del på denna verksamhet, barkbladlössen blir givetvis skyddade av sina gigantiska bönder. Om jag var några millimeter stor skulle jag också gärna bjussa på lite socker för att bli skyddad av veritabla jättar med skrämmande garnityr!

Hästmyror (Camponotus sp.) med sin boskap. Sandemar, Södermanland, maj 2009.